Erik Sandberg, mannen bakom TV-dokumentären Lönesänkarna, kom förra året med en bok med samma namn. Det är Keynes som är den främsta hjälten, nästan som en Gud.
Sandberg skriver att han alltid brukat avfärda tanken att näringslivets folk skulle ha lyckats vrida om huvudet på folk så att löntagare och vanliga väljare varit beredda att avstå makt och gynna de rika som konspirationsteorier. Men efter att ha intervjuat förra Vd:n på Trelleborg och nuvarande finansmannen Rune Andersson vet Sandberg inte längre vad han ska tro. Denne har nämligen själv varit aktiv i den högervridna, antikeynesianska och nyliberala opinionsbildningen. Och erkänner denne skurk sin egen skuld måste det väl vara sant?
Sambandet mellan å ena sidan den ekonomiska basen – kapitalismens produktivkrafter och produktionsförhållanden – och den ideologiska överbyggnaden å den andra är inte enkelt att kartlägga. Min bild av orsakerna till sänkt löneandel och ökade förmögenhetsklyftor under senare decennier är denna: I och med dollarns guldkoppling försvann i augusti 1971 ankaret i den ekonomiska världsordning som Keynes och andra skissat på i Bretton Woods 1944. Därefter växte där fram en väldig massa lättrörligt och gränslöst finansiellt kapital.
Den svenska modellen med starka fack, kollektivavtal, solidarisk lönepolitik, acceptans för ny teknik och befrämjande av arbetskraftens rörlighet gjorde att vi längre än de flesta kunde upprätthålla den fulla sysselsättningen samt en jämnare inkomstfördelning än genomsnittligt. Men som Rudolf Meidner sa 1975 då löntagarfondsförslaget lades fram: Antingen rör sig kapitalet mot oss eller så rör vi oss med kapitalet. Vare sig (S) eller (VPK) vågade sig på den kombination av arbetarmakt och arbetaransvar för lönebildningen som Meidnerfonderna innebar.
Då gick det som Meidner förutspått. Kapitalet rörde sig mot oss. Valuta- och kreditregleringarna läckte som såll, de avvecklades, en bubbla växte fram, den sprack. Som i nästan alla andra länder inriktades politiken alltmer på att göra Sverige attraktivt för det rörliga kapitalet. Socialdemokratin, facken och vänstern gjorde nog i huvudsak sitt bästa för att upprätthålla löneandelen och utjämna inkomster mellan både klass och kön. Men det fanns en gräns för vad som var möjligt. Länder där lönerna i relation till produktiviteten växte snabbare än i andra länder drabbades av offentliga underskott och kapitalflykt.
Ekonomiska teorier har alltid spelat en underordnad roll. Roosevelts ”New Deal” och Wigforss ekonomiska politik efter valsegern kom innan Keynes stora bok publicerades 1936. På det hela taget har politikerna bättre än ekonomerna fattat vad som var på gång, det gäller också kriserna i början av 1970- och 90-talen liksom den som bröt ut 2008. (Jag har skrivit om detta ganska utförligt i ”Who Came First: Politicians or Academic Economists?” i History of Economic Thought and Policy, nr 1 2013, s. 121-140).
Sandberg skriver om Håkan Juholts segrande motion på S-kongressen 1992 som handlade om att partiet skulle gå in för keynesiansk politik och han ställer frågan vad som hänt om kongressbeslutet blivit regeringspolitik. Min gissning är att med en strikt tolkning av beslutet hade det gått åt skogen. Sverige hade riskerat hamna i en situation liknande Greklands i dag.
Vad är det då jag påstår? Att vi inget kan göra åt kapitalets obönhörliga logik? Absolut inte. Men arbetarrörelsen och vänstern måste sluta att gråta över den försvunna keynesianismen och den försvagade välfärdsstaten och inse att den nationella politiken inte räcker till. Varken parlamentariskt eller fackligt. Vi måste skaffa oss ett eget alternativ på både nationell, europeisk och global nivå. Visst, en del tankar från Keynes ska tas tillvara. Men en nationell politik för att befrämja ny teknik, gemensam ägarmakt och långsiktigt gemensamt ägaransvar måste kombineras med överstatliga och mellanstatliga strategier för att öka den demokratiska makten, beskatta kapital och miljöförstöring samt stänga skatteparadisen.
