I höstas tog min foundation slut, så jag gick till Sephora där butikspersonalen ansåg att mitt rödrosiga ansikte skulle täckas av pudriga lager på plats. Kvinnan från sessionen, med fyra borstar och tre stift i händerna, föreslog nya produkter: smink-”sticks” som skulle eliminera mörka ringar, lyfta mina ”naturliga drag” och skapa ”ett solkysst uttryck”.
Det slutade med att jag gick därifrån med tre ”sticks” – för olika men snarlika ändamål. Sex månader senare är de fortfarande oanvända.
Skönhetsjournalistiken och sociala medier är som ett oändligt reklamblad för kosmetiska produkter. På Veckorevyns hemsida går det inte att läsa en text utan länk till valfri högtidsrea, rabattkod och tips på ny concealer. Flödet fylls av sminktrender och sponsrade inlägg med titlar som ”min morgonrutin”. Sminkindustrin, med skönhetsprofiler som sina legosoldater, göder ha-begäret. När prinsessan Madeleine i dag meddelade att även hon ansluter sig till industrin, för att samarbeta med det schweiziska skönhetsföretaget Weleda, har jag inte en haka kvar att tappa.
Skönhetsindustrin har nio liv, tusen grepp och numera en prinsessa.
Jag tycker om smink för att jag tycker om att känna mig söt. Men varför äger jag produkter jag knappt vet hur jag ska använda? Svaret ”skönhetsideal” har alla redan hört, och att säga nej till rabattkoden på nätet verkar vara lika svårt som att säga nej till butiksexpediten. När blev kosmetika en masspsykos?
Irena Požar frågade sig under pandemin i Expressen (4 december 2020) om inte isoleringen är enda vägen ut ur ett dyrt och tidskrävande skönhetsideal. I avsaknad av fysiska möten slutade hon med både sminkrutiner och inköp. Hon var inte ensam: världens två största sminkbolag förlorade miljarder i intäkter under pandemins första halvår och Požar beskrev det osminkade idealet som en liten ”feministisk seger”.
Men skönhetsindustrin har nio liv, tusen grepp och numera en prinsessa.
Det naturliga idealet blev i stället Tiktok-trender som ”Ingen makeup makeup” – där kopiösa mängder smink appliceras med målet att se osminkad ut. På Tiktok kräver de maximalistiska trenderna hela apotek av produkter för allt från ögonlinje till käkben. Ritualerna visar upp glitterskimrande, tjocka krämer som ska kladdas in i cirklar och täcka nytvättade porer. Den bleka burken, det bruna stiftet, den röda tuben. Allt behövs och allt ska in för att efterlämna yta av perfektionen: au naturel.
När jag är inne på appen och skrollar får jag upp tipset att kladda in ett desinfekterat rent ansikte med rosa kindkräm kvällen innan. I undersökande syfte testar jag sminktrenden som vill göra även min sovtid till skönhetstid. Jag vaknar upp och ser rosigt full ut, med rosa fläckar på kudden.
Vissa motiverar sina inköp med att smink inte är förtryck utan uttryck, en hobby de intresserar sig för oavsett publik. Skönhetssidan Daisy Beautys chefredaktör Kicki Norman (legosoldat) bemötte Požar med den typen av kritik. I sann liberalfeministisk anda avslutade Norman: ”Att bära orange läppstift gör oss glada!”
Själv vill jag ta patent på min färgglada (oftast röda) eyeliner-komposition innan någon hinner före. Men hur mycket köpt smink används egentligen? Smink som hobby, fri från kapitalistiskt förtryck. Nja.
Industrins frontlinje hänvisar dock inte längre främst till den kreativa, liberalfeministiska friheten.
Den uppdaterade väninnekören pekar i dag på att en helkväll med kräm och smörj tillsammans med antidepptabletter ska göra oss hela. I ”People” berättar Pamela Anderson om sin depression, men det är den osminkade entrén till modegalan i Paris som beskrivs på löpsedlarna. Kanske är det superconcealern hon visar upp för brittiska Vogue och åldershämmande krämer som helat henne?
Det återstår att se vad Madeleine Bernadotte har att erbjuda för kunglig sorbet, men jag hoppas att vi inte köper det för att vi är trötta och tror att den svala krämen ska lindra vår svåra ångest.