I onsdags meddelade kenyanske exilförfattaren och nobelpriskandidaten Ngũgĩ wa Thiong’o att han ställer in sin medverkan på Bok- och biblioteksmässan i Göteborg ”i solidaritet med de strejkande författarna och deras sak”. Han sållade sig alltså till tolv, till mässan mycket kritiska, europeiska kulturinstitut, och de cirka 200 författare som offentligt gått ut med att de bojkottar den (kanske är ordet strejk, i alla fall ännu, inte det rätta att använda i sammanhanget).
Man måste hålla med författaren Kjell Westö när han skriver i Helsingfors Dagblad (20/5) att ansvaret faller tungt på Bok- och biblioteksmässan och företaget som står bakom den, vilka inte bara har blundat för Nya Tiders koppling till Nordiska Motståndsrörelsen utan även genomgående misslyckats med att agera preventivt och konsekvent. Den yrvaket oprofessionella hanteringen har gjort att denna kommersiella aktör nu står med byxorna nere och på luddiga ideologiska grunder tvingas prioritera Nya Tider framför inte bara Ngũgĩ wa Thiong’o utan även Susanna Alakoski, Johannes Anyuru, Sara Stridsberg, Hédi Fried och många fler.
Samtidigt rasar på kultursidorna och i sociala medier en onyanserad debatt, delvis driven av skolgårdslogik och kotterier, som upplevs som betydligt mindre konstruktiv än bland annat Göteborgs litteraturhus föredömliga organisering av en alternativ bokmässa på Världskulturmuseet i Göteborg. Denna alternativa mässa, som på kort tid har lyckats sätta ett mycket angeläget program, är verkligen ljuspunkten i sammanhanget. En viktig poäng är att den inte söndrar genom att polemisera mot de aktörer och individer som av olika skäl, må de vara principiellt ideologiska eller materiella, väljer att delta i mässan, utan tvärtom har valt en bredare strategi, till exempel genom att samla ekonomiskt stöd från tunga mässdeltagare, kritiska till Nya Tiders medverkan, som Albert Bonniers förlag och Natur & Kultur.
Turerna kring Bok- och biblioteksmässan kommer sannolikt även fortsättningsvis att väcka frågor om huruvida Nya Tider bäst stoppas genom principiella eller pragmatiska ställningstaganden (för några år sedan var de osynliga på mässan, nu är de tack vare all publicitet dess huvudperson), om det är mest effektivt att ta debatten eller vägra ta den, om själva bokmässan verkligen är yttrandefrihetens och antirasismens front, eller om alltihopa bara är en av de där mer eller mindre relevanta symbolfrågorna. Vissa navigerar med lätthet i dessa frågor, jag kan inte säga att jag gör det. Men de organisationer och författare som offentligt tar ställning – till exempel för bojkott – bör, vilket nu också flera gör, kunna argumentera offentligt för sin sak : Vad är målet? Hur ska det uppnås?
Det räcker inte heller bara att bojkotta, det är också viktigt att stödja alternativen – som den alternativa bokmässan, eller Radikal bokmässa som pågår samtidigt i Göteborg. Inte minst kan man önska att frustrationen, medan vi väntar på att mässan ändrar sin policy, riktas åt rätt håll – och det gäller inte bara Åsa Linderborgs viftande med Stalin åt författaren Athena Farrokhzad (Aftonbladet 22/6). Kjell Westö blottar i sin text en sårbarhet som jag också tycker är värd att ta på allvar: ”Jag insåg att jag var rädd för föraktet och nedlåtenheten i den unga vänsterns inställning till dem som reser till mässan”.
Vid bojkott, stöd alternativen, och välj rätt fiender.