Drygt 50 000 patienter per år vårdas i psykiatrisk slutenvård någonstans i Sverige. Många personer vårdas dessutom vid flera tillfällen under samma år. I åldersgrupperna upp till 24 år utgör kvinnor en majoritet och i åldrarna 25 år och äldre är män i majoritet.
Självupplevd psykisk ohälsa i Stockholm har ökat under 1990-talet och har under 2000-talet stabiliserats på relativt sett hög nivå. I en studie som genomförts i Stockholm uppger 25 procent av männen i åldern 21-24 år att de har nedsatt psykiskt välbefinnande. Motsvarande andel bland kvinnor i åldern 21-24 år är cirka 35 procent. Detta kan jämföras med åldersgruppen 45-64 år där ungefär 15 procent av männen och 20 procent av kvinnorna upplever nedsatt psykiskt välbefinnande. Sedan 2004 är unga vuxna (definierat som 18-24 år) den proportionellt sett största gruppen inom vuxenpsykiatrin i Stockholms län.
Psykisk ohälsa är med andra ord inget marginellt problem i Sverige. I en nyligen avslutad studie som jag gjort om unga vuxna med psykisk ohälsa intervjuade jag vårdpersonal inom psykiatrin. De berättade om en verksamhet där de inte längre hinner gå ut med sina patienter i slutenvården och en öppenvård med liknande problem. För många patienter gör arbetsinsatsen orimlig. Tidigare kunde de ta en patient under armen och helt enkelt gå och besöka någon av kommunens verksamheter för människor med psykisk ohälsa. Det var ett sätt att försöka motivera patienterna till någonting annat än att återvända hem till ensamhet efter slutenvården. Idag är det inte möjligt eftersom alla kommunens verksamheter är behovsprövade. Man måste utredas ordentligt innan man anses berättigad och värdig stöd och hjälp. Givetvis avskräcker det många. Det blir någonting annat än en plats där man helt enkelt är välkommen. Trösklar och hinder för människor som på grund av sin psykiska ohälsa har svårt att överstiga ens det minsta hindret är grymt och orättvist.
För några år sedan intervjuade jag en annan kvinna, en så kallad ung vuxen med psykisk ohälsa. Hon hade varit intagen för psykiatrisk slutenvård efter en längre period med depression och självmordsförsök. Dessutom hade hon ätstörningar. Kuratorn på sjukhuset tog med henne till en dagverksamhet för unga vuxna där man kunde bara vara eller delta i någon av de aktiviteter som personalen arrangerade. Dessutom lagade man mat och åt tillsammans. Verksamheten låg i en avskild villa i en park. Det var en bra verksamhet som passade henne. Efter bara ett par dagar informerade dock personalen henne om att hon tyvärr inte kunde få fortsätta. Man hade kommit på att hon bodde i fel stadsdel. Verksamheten låg i en av Stockholms finare stadsdelar och den unga kvinnan bodde inte där, utan i en av grannstadsdelarna. Där var arbetslösheten, invandringen och fattigdomen hög. Och också den psykiska ohälsan. Den verksamhet hon istället skulle delta i låg på övervåningen till den psykiatriska mottagningen i ett industriområde. Det fanns ingen egentlig verksamhet. Medelålders män från andra länder satt och stirrade framför sig. Verksamheten bedrevs på för- eller eftermiddagen och man åt inte tillsammans. Kontrasterna kunde inte vara större. Givetvis valde den unga kvinnan bort verksamheten och gick tillbaka till ensamheten i sin lägenhet istället. Allt detta för att hon bodde i fel stadsdel.
Psykisk ohälsa bör tas på allvar och vi behöver prata om vårdens form och innehåll. Men vi behöver också prata om vilket samhälle det är som gör att så många mår så dåligt. Vad är det som gör att så många unga vuxna söker vård för depressioner, bipolär sjukdom och vanföreställningar? Vi behöver också sluta skapa hinder och trösklar för alla dessa människor. De behöver hjälp och stöd. De behöver behandlas som de människor de är. Som du och jag.
