Det ryska beslutet, vid Flammans pressläggning på tisdagen, att erkänna självständighet för Sydossetien och Abchazien ökar ytterligare osäkerheten kring konsekvenserna av konflikten i Kaukasus.
Rysslands fortsatta agerande är avhängigt av reaktionerna från USA, Nato och EU.
Georgiens president Saakasjvili protesterar våldsamt och anklagar Ryssland för att ”med tvång förändra Europas gränser” och ”ännu ett steg från Ryssland att beröva Georgien dess suveränitet”.
Saakasjvili har naturligtvis rätt i sak, men hans protester klingar mycket ihåligt i ljuset av Kosovos självständighetsförklaring. Mot bakgrund av den senaste tidens händelser, framstår beslutet att slita loss Kosovo från Serbien i strid mot internationell lag och mot Rysslands uttalade motstånd, som än mer katastrofalt än vad som kunde anas då.
Många bedömare tror att det bara är början på en utveckling som kan rita om den politiska kartan och ändra styrkeförhållanden i världen. Ryssland har på nytt uttryckt sitt stöd för den moldaviska utbrytarrepubliken Transdniestrien. Muhammed Cohen går i The Guardian (20/8 2008) så långt som att utmåla ett scenario där Kina tar sig friheten att öka påtryckningar på Taiwan, och rent av försöka inkorporera örepubliken.
Konflikten i Georgien har avslöjat en närmast pinsam förvirring inom Nato, och motstridiga budskap har korsat varandra. Merkel sa senast på en presskonferens i Stockholm: ”Det finns inga tvivel om att Ukraina och Georgien ska in i Nato”, men skyndade sig att tillägga att det blir vid ett senare tillfälle. Hon hänvisade också till beslutet från Nato-mötet i Bukarest. Det ”beslutet” är emellertid ingenting annat än ett till intet förpliktigande löfte.
Saakasjvili har, i en intervju med AP, klagat att ryssarna driver med hela världen, och sagt att Georgien istället för deklarationer som uttrycker stöd skulle ha behövt hjälp vid fronten. Han antydde indirekt att hans land kände sig förrått av sina allierade. Det är ingen tvekan om att USA och västvärlden har agerat kraftlöst, och att Ryssland har struntat i alla uppmaningar och hot och genomfört en högst arrogant maktdemonstration.
Kriget i Georgien har inneburit en stor prestigeförlust för USA, och dess maktposition i världen har försvagats. Jim Lobe i Asian Times (25/8 2008) ser det rent av som slutet på Pax Americana.
Bakslagen i Afghanistan och Pakistan nyligen, och risken för en ny eskalering av våldsamheterna i Irak samt konflikten med Iran, har ytterligare accentuerat problemen i USA:s utrikespolitik.
Det är fortfarande oklart om USA:s roll i Georgiens attack mot Sydossetien. Resultatet blev i alla fall en konflikt som den amerikanska ledningen inte önskade, och nu gäller det att rädda ansiktet, för att behålla sin trovärdighet gentemot sina allierade.
Ryssland har ett stort ömsesidigt ekonomiskt beroende med Västeuropa, och från det hållet har man tydligt sagt att några sanktioner inte är aktuella. Rysslands ekonomiska utbyte med USA är däremot relativt litet, och amerikanska sanktioner skulle därför få ganska försumbara effekter.
Å andra sidan har USA ett geopolitiskt behov av ett gott samarbete med Ryssland.
Det gäller i Afghanistan, och framför allt i Mellanöstern. Det är ingen tillfällighet att Syriens president Assad och kung Abdullah av Jordanien besökt Moskva de senaste dagarna. Pikant nog har Putins parti Vårt Ryssland öppnat en avdelning i Israel, samtidigt som det israeliska regeringspartiet Kadima ska öppna motsvarande avdelning i Moskva, uppger Haaretz (21/8 2008). Israel har annars, som Flamman rapporterat, varit högst inblandat i upprustningen av Georgien.
Gareth Porter skriver i Asian Times (25/8 2008) att krisens rötter finns i ”ett byråkratiskt självbedrägeri” om vilka mål man har med att flytta Natos positioner fram till ett misstänksamt och nationalistiskt Ryssland, med en bakgrund av en gammal etnisk konflikt. Det är onekligen en historiens ironi att västvärlden idag står upp till försvar av en stalinistisk konstruktion vars syfte var att söndra och härska.
