”Man kan inte granska baklänges, först efter det att de börjat jobba kan man utvärdera hur de sköter sina jobb” (Aftonbladet 11 november 2009). Arbetsförmedlingens generaldirektör försvarar det faktum att de tre miljarder regeringen satsade på jobbcoacher bland annat har betalat lycksökare i new age-branschen. Ett visdomsord värt att brodera i korsstygn och hänga upp i köket för alla politiker och dess verkställare som inte vill ta ansvar för marknadsliberalismens konsekvenser. Men att Maud Olofsson med flera kan sitta kvar beror inte på denna mediestrategi utan på att den tredje statsmakten tydligen sväljer den.
Och nu har vi hamnat i den märkliga situationen att Maud Olofsson i tisdagsmorgonens Ekot kunde tävla med Maria Wetterstrand om miljöengagemang och göra dött lopp. Vattenfall arbetar framgångsrikt för minskade utsläpp och det är lönsamt också, menade Olofsson. ”Glöm inte att det kommer att kosta att skita ner i framtiden”, miljöundervisade hon radiolyssnarna. Därmed var faktum att näringsministern skådespelat både upprörd och ovetande om Vattenfalls åtagande – att ta det fulla ekonomiska ansvaret för en tysk kärnkraftsolycka – en icke-fråga. Så fräckt kan näringsministern bara agera då hon vet att det aldrig kommer att blåsas till mediedrev mot någon som vill avskaffa LAS och föredrar plattskatt.
Men det finns fler medieskandaler. Rapporteringen kring klimatförhandlingarna har handlat om huruvida vi i Europa kan förmå utvecklingsländerna att ta miljöansvar, utan att den stora allmänheten blivit informerad om Vattenfall släpper ut nästan 100 miljoner ton koldioxid mot Sveriges 60, att bolaget nyinvesterar i tyskt kol för 27 miljarder och dessutom storskaligt skitar ner också i Danmark och Polen. Över 80 procent av bolagets investeringar går till icke förnyelsebara energikällor. ”Vi kan inte titta på elproduktionen i Sverige isolerat och tro att vi inte behöver bry oss om övriga Europa”, förklarar Vattenfall något kryptiskt sina satsningar på kolkraft på företagets hemsida.
Inget företag kan förstås bära kostnaderna för en stor kärnkraftsolycka men heller inte betala priset för den fossila ödeläggelsen av vår planet. Kan Vattenfall betala för Afrikas torka eller för det översvämningar orsakar av materiella skador och mänskligt lidande? Frågorna hopar sig. Varför följer inte statens eget bolag riksdagens miljömål? Varför underlåter denna regering, liksom den förra, att ta miljömakt över ett bolag man äger? Svaret är inte att privatisera Vattenfall, som Dagens Nyheters ledarsida naturligtvis hävdar. Tvärtom, problemet är inte att Vattenfall är ett statligt företag utan ett vinstdrivet, marknadsstyrt, statligt företag. En bolagsform som en gång skapades för att enkelt kunna säljas ut till privata aktörer. Och om inte Vattenfall agerar elpris- och miljöpressare utan endast statlig kassako blir det mycket svårt att försvara principen om gemensamt ägda institutioner. Ministerstyre eller ej, om det är vad som fodras för att rädda planeten är valet enkelt. Nu är det smashläge för oppositionen att bli förlåtna för gamla miljöförsyndelser och göra ett grönt Vattenfall till ett vallöfte.
/Ann Charlott Altstadt
