NW
Zadie Smith.
Översättning: Alva Dahl.
Albert Bonniers 2013.
Efter att i sin senaste bok, Om skönhet, gjort en utflykt till USA har Zadie Smith nu åter landat i sin litterära hemstad London. Närmare bestämt i dess nordvästra hörn, NW, vars postkod har gett boken dess namn. Men ”nordväst” beskriver även en annan, eller större, del av världen. Den europeiska kulturen, med sitt koloniala arv och sina nutida multinationella anspråk. Smith gestaltar en västvärld i förändring, närmast en medveten klichébild av den mångkulturella smältdegeln där alla världens kulturer finns samlade på en punkt och där invånare i det brittiska imperiets forna kolonier nu flyttar i just den riktningen som på kompassen betecknas ”NW”.
Bokens tre huvudpersoner – Leah, Natalie och Felix – har alla ett kolonialt arv. Halvirländska Leah och jamaicanska Natalie växte upp tillsammans i ett av Londons underklassområden. Natalie hette Keisha tills hon på universitetet bytte samhällsskikt och gick från sin första pojkvän, en religiös man från samma område som hon själv, till sin andra pojkvän tillika framtida man, en italiensk-afrikansk överklasspojke. Samtidigt spenderar Leah universitetstiden med att testa ecstasy och utforska sin sexualitet. Medan Natalie får arbete som advokat, framgångsrik med två barn och ett stort hus, arbetar Leah som handläggare på ett socialförsäkringskontor utan ordentlig luftkonditionering. Hennes man och mor är förenade i sin gemensamma längtan efter det barn de hoppas på att hon ska föda åt dem, men som hon inte vågar säga att hon inte vill ha.
Felix, även han jamaican, möter aldrig någon av dem. Han skymtar förbi som ett namn i en nyhetssändning och är utan att någon av dem vet om det en utlösande faktor i Natalies liv. Det är på sätt och vis märkligt hur han kan vara så oviktig för de andra huvudpersonerna och samtidigt så absolut central för romanen. Vi följer honom när han vandrar genom Londons gator, mellan samhällskikten, hudfärgerna och stadsdelarna. Han är tråden som håller de olika delarna av nordvästra London samman och ger dem en helhet. För boken är fragmentarisk. Huvudsakligen utgörs den av glapp, av ojämnheter och kanter. Det är en bok som på ett mycket medvetet sätt inte håller ihop. För att uppskatta den måste man uppskatta att snubbla, att staka sig och att bli tvingad. Hela NW är strukturerad runt ett tomrum.
Det är som att Smith genom bokens form även vill beskriva vår samtid. Hon återkommer ofta till den värld av skiftande trender och uppmärksamhet vi lever i. Människor använder ett visst uttryck bara för en tid. ”Det var det året när alla sa …” står det ofta i tillbakablicken över Natalies och Leahs vänskap. Det finns ingen fast punkt, inget centrum att hänga upp existensen på. Några av de mest vitala händelserna i karaktärernas liv har de inget inflytande över. Elektroniken har flyttat stora delar av deras liv ut på internet – e-posten, aktiehandeln eller dejtingsidan. I bakgrunden skymtar en värld som existerar på samma premisser. Finanskraschen och vulkanutbrottet på Island 2010 skymtar, precis som Felix, förbi på en tv-skärm i vardagen. På samma sätt verkar berättelsen snubbla runt något, ett ämne som inte behandlas – kanske för att det inte går. Vad gör den egentligen med oss, denna ständiga förskjutning av centrum av våra liv till en plats vi inte kan kontrollera?
Detta må vara gamla nyheter. Att teckna ett mångkulturellt samhälle är inte längre något innovativt. Det är så Storbritannien och övriga Europa ser ut i dag, formen de forna kolonialmakterna tagit. Att internet är överallt är så banalt att det knappt förtjänar att nämnas. Men det intressanta med NW är försöket att skriva en historisk roman över vår samtid, en samtid som ofta sägs vara historielös.
Men vackra aspirationer till trots, detta är inte den fullträff det skulle kunna vara. Med sitt stora anslag blir den aningen tendentiös. När det gäller Zadie Smith läser jag hellre om hennes tidigare böcker – kanske allra helst Om skönhet.