Folket i Bild har gett ut en skrift från den indiska vänstergruppen RUPE. Skriften, som skrevs före årets World Social Forum i Mumbai kritiserar forumet från antiimperialistiskt vänsterhåll. Den främsta behållningen är kapitlet om Ford Foundation som är en av WSF:s sponsorer.
I övrigt innehåller skriften ett ensidigt sammandrag av den kritik som funnits inom och kring WSF. I huvudsak går den ut på att WSF är toppstyrt av franska Attac, saknar handlingskraft, att amerikanska fonder förmått forumet böja av från en konsekvent kritik av imperialismen, samt att en massa NGO:er styr samtidigt som massorganisationerna utesluts.
Det finns en massa problem med WSF – jag har själv skrivit om bristen på struktur och demokrati, som inte alls är ett okänt problem inom forumet. Inom forumet finns också reella politiska strider, inte sällan mellan radikala massorganisationer från syd och moderata NGO:s. Men att det finns saker att kritisera betyder inte att vilken kritik som helst är bra.
Det finns här två problem med RUPE-skriften: kritiken är radikalistisk och oinsatt.
Lula och PT beskrivs ensidigt som ”verktyg för IMF:s styre” i Brasilien, den deltagande budgetprocessen i Porto Alegre avfärdas summariskt.
Demonstrationer räcker inte, skriver författarna, och menar att det enda effektiva medlet för att ändra politiken är att stoppa IMF, Världsbanken och andra institutionernas möten handgripligen. Kort sagt: alla metoder som inte är benhårda och bygger på massorganisationer ”avleder” kampen.
Lite konstigt blir det dock även ur detta politiska perspektiv. WSF drivs av mängder av rörelser som inte går att avfärda som NGO:s eller reformister. RUPE löser motsättningen genom att inte ta upp den överhuvudtaget. Att till exempel Vittorio Agnoletto samtidigt var sammankallande i demonstrationerna i Genua (som RUPE lyfter fram som exemplariska) och satt i WSF:s internationella kommitté (en imperialismens trojanska häst) stör inte alls författarna.
Radikalismen kan man leva med om man delar den. Värre är att författarna, som uppenbarligen inte sett WSF inifrån, ger oinsatt kritik.
Att den är oinsatt märker man när man till exempel ser att RUPE kritiserar forumet för att inte ”komma fram till några ställningstaganden som grupp”. Men sedan länge har det gjorts en skillnad på forumet, som skall vara en öppen arena, och Assembly of Social Movements – en samling som sker vid varje forum, där många av de starkaste aktörerna skriver uttalanden och aktivt arbetar för att mobilisera.
Denna åtskillnad är omdebatterad – förespråkare för ”space” eller ”movement” diskuterar den sedan åtminstone två år.
Genom att inte ens ta upp denna debatt eller någon annan inom forumet manar RUPE fram en bild av en oformlig konspiration beställd av USA och det internationella kapitalet.
Likadant är det när författarna skall försöka skilja WSF från de stora protester som skett de senaste åren.
”Förespråkarna för WSF säger att det gett en impuls till att kämpa. Så är det inte”, skriver författarna, men underlåter att skriva att Assembly of Social Movements vid European Social Forum i Florens gav startskottet till de största antikrigsdemonstrationerna i historien den 15 februari 2003 och att forumstrukturerna användes till denna mobilisering.
När RUPE går på som värst är det till och med direkta lögner som serveras.
WSF-organisatörerna har enligt RUPE ”energiskt och framgångsrikt avstått från att ta ställning till en så uppseendeväckande fråga som USA:s invasion av Irak.” Jaså? Det är ju då märkligt att WSF redan i augusti 2002, då USA började planera sin attack på Irak, uttalar kritik mot krigsförberedelserna och slår fast att fredsrörelsen är en nödvändighet för att göra en annan värld möjlig (se själva uttalandet från mötet i Bangkok: http://www.forumsocialmundial.org.br/dinamic.asp?pagina=ci_bangcoc_anexo2) eller att motståndet mot krig och imperialism skrivits in i riktlinjerna för hur forumet skall utvecklas (The directions of the World Social Forum process, januari 2002).
Eftersom jag själv var närvarande på det första mötet efter händelserna den 11 september (den internationella kommitténs möte i Dakar 29–31 oktober 2001) vet jag att hela dagordningen för mötet gjordes om och forumet genast fick en prägel av antiimperialistisk fredsrörelse.
Sedan dess har kriget stått i centrum för nästan alla forum och flera av de ledande personerna har gång på gång fördömt krig och ockupation och organiserat praktiskt antikrigsarbete, kommittéer för granskning av ockupationsmakten och liknande.
Sammantaget liknar den kritik RUPE står för de anarkistiska och trotskistiska grupper som hela tiden tyckt att WSF är en samling mesar.
Istället för att vara med och utveckla den största rörelse vi skådat på några decennier, väljer de att ordna sina egna små forum bredvid och att gnälla på att ”politiker” och ”kändisar” åker till forumet och bor på hotell.
Att FiB, som i sig saknat intresse för WSF, måste hitta en indisk bulvan för att gräva fram denna undermåliga kritik är närmast patetiskt.
