Nytt brev från Skatteverket, står det på min mobilskärm. Jag har precis ätit lunch. När Kivra-notisen dimper in börjar det vändas i magen. Förra året trodde jag att jag skulle få skatteåterbäring – men behövde istället betala tillbaka över 6 000 kronor.

Denna gång visar sig oron vara obefogad. Jag ska i stället få skatteåterbäring. Hela 891 skattekronor! Det känns som en gåva från ovan. Äntligen har jag råd att testa amerikanska burgarkedjan Five Guys mytomspunna baconmilkshake – tio gånger om, dessutom.

Men tänk om staten lät bli att betala ut skatteåterbäringen och bara behöll pengarna i stället?

För välfärden blöder. Bullerbyn är… ja, kanske inte död än, men åtminstone i akut behov av en helrenovering. Samtliga regioner går med underskott, skolor skär ner och polisen varnar för att resurserna inte räcker till.

Samtidigt verkar våra politiker ha bundit fast sig vid två saker: att inte öka Sveriges statsskuld, och att inte höja skatten för de rika. Så om staten vill investera i samhället kommer den behöva hitta andra kreativa sätt att skaffa pengar på. Ett snabbt och effektivt sådant är att helt enkelt behålla mina (och dina) pengar, i stället för att betala ut skatteåterbäringen.

Om många inte ens kände av att pengarna var borta, vilken skillnad skulle det då göra om staten i stället använde dem för att rädda välfärden?

Förra året betalade Skatteverket tillbaka sammanlagt 68 miljarder kronor till 5,7 miljoner svenskar. Det är åtta miljarder mer än prislappen för samtliga reformsatsningar i höstbudgeten.

Visst kan extra pengar i fickan göra stor skillnad för den som lever på marginalerna. Men för många är det pengar vi knappt märkte att vi saknade. Våra arbetsgivare drog lite för mycket skatt från vår lön varje månad, staten höll i pengarna ett tag, och nu får vi tillbaka dem.

Om många inte ens kände av att pengarna var borta, vilken skillnad skulle det då göra om staten i stället använde dem för att rädda välfärden?

För vår skatteåterbäring skulle staten kunna täcka regionernas samlade underskott på 20 miljarder och polisens underskott på 1,2 miljarder. De skulle kunna återinföra gratis tandvård för unga till en kostnad av cirka 0,45 miljarder. Sedan anställa cirka 20 000 nya lärare för 14 miljarder.

Och ändå skulle ungefär hälften av pengarna finnas kvar. De sista dryga 32 miljarderna skulle staten kunna växla om till guldtior (603 fullastade lastbilar för att vara exakt), hälla ner dem i en enorm pengabinge och låta Ulf Kristersson sprattla runt där som Joakim von Anka.

Eller varför inte införa 35 timmars arbetsvecka? Räknat med tankesmedjan Katalys metod skulle det kosta max 33 miljarder, och dessutom ge jobb åt 70 000 av Sveriges arbetslösa.

Min poäng är inte att diktera exakt vad pengarna ska gå till – bara att 68 miljarder är riktigt mycket pengar. Kanske nog för att plocka ihop spillrorna av folkhemmet och sätta Sverige på rätt kurs igen.

Ett bättre alternativ än ofrivilliga slumpdonationer är så klart att skrota balansmålet, ta ett par statslån – och så klart höja skatten för de rika. Då kan vi få både skatteåterbäring, välfärd och pengabinge.

Men tills dess får Skatteverket mer än gärna behålla mina 891 himlasända kronor. De pengarna gör större nytta i välfärden än på en amerikansk burgarkedja.