Låga löner, chaufförer som sover i sina lastbilar och fler svenska åkeriföretag i konkurs. Yrkesförare vittnar om att det råder social dumpning inom lastbilsbranschen, och nu ställer allt fler krav på en tydligare lagstiftning för att råda bot på den illegala yrkestrafiken.
– De oerhört pressade priserna inom inrikes fjärrtrafik gör det svårt för svenska åkeriföretag att konkurrera, och att göra det med den olagliga trafiken är helt omöjligt. Vi kan definitivt se ett ökat antal konkurser just nu, säger Tina Thorsell, kommunikationschef på branschorganisationen Sveriges Åkeriföretag, till Flamman. Hon berättar att den ökade rörligheten av varor och tjänster inom EU för med sig ett ökat inslag av både åkerier, lastbilar och chaufförer från andra europeiska länder, vilket i sin tur leder till sänkta priser. De olagliga transporterna, både svenska och utländska sådana, påverkar dessutom hela infrastruktursystemet mycket negativt. – Vår bransch har kör- och vilotider, besiktningar, skatter, arbetsmiljölagstiftningar… det finns väldigt många regler ett åkeriföretag, eller en lastbilschaufför, kan bryta mot för att pressa priserna, säger hon.
Konkurrens på olika villkor
Maria Rahbek har arbetat som lastbilschaufför i över tio år. Nu kör hon en 24 meter lång inrikeslastbil mellan Göteborg och Stockholm. Enligt henne har godsmängden på lastbilen minskat markant under årens lopp. Hon menar att det räcker att åka ut till valfri bensinstation, där chaufförerna inte har drivits bort av personalen, för att se människor som bor i sina lastbilar. – När jag är borta ett dygn i sträck sover jag också i min bil, men till skillnad från många utländska förare så har jag värmare, kylskåp, mikrovågsugn och kaffemaskin. De sitter där med sina små spritkök, får knappt någon lön och träffar familjerna väldigt sällan, säger hon. Ett annat problem, enligt Maria Rahbek, är att de utländska chaufförerna ställer sina lastbilar på parkeringsplatser som är abonnerade för de svenska åkeriföretagens chaufförer; vilket har lett till otaliga dispyter. – Det är den största faran just nu – att det skapas en djupare konflikt mellan svenska och utländska chaufförer, säger hon. Tony Johansson, lastbilschaufför sedan slutet av 1980-talet och ordförande för åkerisektionen på Svenska Transportarbetareförbundets Stockholmsavdelning, delar Maria Rahbeks bild av situationen inom lastbilsbranschen. Enligt honom blir det allt vanligare med utländska chaufförer som kör svenskregistrerade lastbilar, och allt fler använder dessutom dubbla förarkort. Detta gör att chaufförerna kan köra dubbelt så länge än vad de med ett förarkort kan göra, vilket i sin tur också används som ett konkurrensmedel bland de oseriösa åkeriföretagen. – En utländsk lastbilschaufför tjänar mellan 8 000 och 12 000 kronor i månaden, och därför blir det allt svårare för svenska chaufförer att få ett jobb eftersom de kostar mer, säger Tony Johansson. I mitten av februari skrev den moderata EU-parlamentarikern Christofer Fjellner en debattartikel i Svenska Dagbladets Brännpunkt. I den hävdar han att de svenska lastbilschaufförerna har blivit 50 procent fler sedan Sverige gick med i EU och att facket tillhör de största motståndarna till den fria rörligheten, trots att den ”alldeles uppenbart har gynnat deras medlemmar.” – Jag undrar vilken sten han har legat under. Den fria konkurrensen har kanske varit bra för det svenska näringslivet då den möjliggör en prisdumpning, men den har inte gynnat oss som kör lastbilarna. Konkurrens i sig är ju bra – om det sker på lika villkor, vilket det inte gör i dag, säger Tony Johansson.
Begränsa illegal yrkestrafik
Cabotagetrafiken är ett annat stort problem inom lastbilsbranschen, menar Tony Johansson. Denna innebär att varje utländsk lastbilschaufför får göra tre inrikes resor med gods under en vecka efter varje internationell körning. Sedan måste lastbilen lämna landet under en period. Däremot finns det inga krav på dokumentation över inrikesresor i lastbilshytten, vilket försvårar kontrollmöjligheterna för polisen. Det är även vanligt att chaufförerna avviker från kontrollerna, eftersom polisen inte har någon rätt att hålla kvar misstänkta fordon. – Sverige måste få till en lagändring. Det ska vara möjligt för polisen att stoppa illegal utländsk lastbilstrafik och det borde vara krav på att alla dokumentationer finns med i lastbilshytten. Sedan är det även oerhört viktigt att vi får ut fler trafikpoliser på vägarna, säger Tina Thorsell på Sveriges Åkeriföretag. Dessa krav klingar väl med Socialdemokraternas nyligen presenterade åtgärdspaket för ”ordning och reda på svenska vägar”. Detta innehåller bland annat krav på att alla frakthandlingar ska finnas med i hytten, att polisen ska ha rätt att låsa fast ett hjul på lastbilen om böter inte betalas och ett höjt bötesbelopp för åkerier som kör illegalt. Även Vänsterpartiet är oroade över utvecklingen inom transportsektorn och har lagt en handlingsplan mot social dumpning, skattefusk och svartjobb. Några av förslagen är att Lavallagen måste rivas upp, att avtal om löner och villkor för arbetsinvandrare ska vara bindande samt att det ska ske fler oanmälda arbetsplatsbesök. Utöver detta har Transportstyrelsen dessutom fått i uppdrag av regeringen att presentera förslag på hur den illegala yrkestrafiken ska kunna begränsas. Uppdraget ska redovisas senast den 1 mars. ”En del av uppdraget har varit att undersöka vad som kan göras för att effektivisera tillsynen vid vägen för polisen så att olagliga fordon, olagliga förare och olagliga transporter ska kunna stoppas, oavsett om de är svenska eller utländska”, skriver Henrik Olars, presschef på Transportstyrelsen, i ett mejl till Flamman. Tony Johansson menar att det även handlar om ett beställaransvar, och att svenska företag måste ta sitt ansvar när de förhandlar om priserna med åkeriföretagen. Enligt honom är det lastbilschaufförerna som får stå för priset när anbud ständigt läggs under varandra. – Systemet utnyttjar människor som redan har det nog svårt, och flera av dessa chaufförer kör för stora företag som Coop och Ica. Inser man inte att de kör för slavlöner eller vad handlar det om? frågar han sig och fortsätter: – Det ska vara lika lön för lika arbete, och är det en svenskregistrerad lastbil med en utländsk chaufför så ska han eller hon ha samma villkor och rättigheter som en svensk chaufför, avslutar han.
Målet avgjordes i Svea hovrätt i Stockholm. Foto: Jessica Gow/TT.
Förra året stämdes journalisten Mathias Wåg av den så kallade Förtalsombudsmannen, efter att ha pekat ut Dan Lindberg som nazist. Den friande domen överklagades till hovrätten – som fastslår att det är försvarligt att kalla en känd nazist för nazist.
– Jag ser det som en politisk seger. Förtalsombudsmannen ville ha en dom som de kunde rikta mot journalister och andra som skriver om dem, men den här domen kan de inte använda. Här stängdes en dörr för dem, säger Mathias Wåg (bilden) till Flamman.
När vänsterskribenten och journalisten stämdes förra året av den högerextreme aktivisten Christian Peterson, även känd som Förtalsombudsmannen, var tingsrättens besked tydligt: ”att inom ramen för en offentlig debatt, såsom på Twitter, påstå att någon är nazist” är inte straffbart.
Den Wåg kallat ”en av Sveriges ökändaste dömda nazister” var Dan Lindberg, tidigare Berner, som skrivit i Nya Tider och varit aktiv i både Nationaldemokraterna och Det fria Sverige. Han skapade rubriker redan 1997 genom att hålla en föreläsning på Umeå universitet med titeln ”Vad vill nazisterna?”, varpå han dömdes till fängelse för hets mot folkgrupp.
Christian Peterson, som själv har bakgrund inom Nordiska motståndsrörelsen, har under projektet Förtalsombudsmannen drivit och stöttat flera liknande stämningar. Flamman har med anledning av domen sökt Peterson, som meddelar att han ”tyvärr inte ger några kommentarer till vänsterextrem media”.
Mathias Wåg säger till Flamman att den högerextrema kampanjens mål varit att förvandla ordet nazist till ett nytt ”n-ord”.
– Om någon i NMR vill kalla sig själv nazist ska det vara okej, men ingen utom dem ska ha rätt att kalla NMR nazistiskt, säger han.
Han hänvisar till att Peterson själv beskrivit projektet så, vilket även DN rapporterat om.
Sådana personer måste tåla en hårdare granskning. Att en skribent i en tidning har en bakgrund som nazist har ett uppenbart allmänintresse.
Tingsrättens dom överklagades till Svea hovrätt, som på torsdagen meddelade att Mathias Wåg återigen frias – på tre av fyra punkter. Att specifikt nämna att Dan Lindberg dömdes för dråp 2003 ansågs däremot inte ha varit tillräckligt relevant eller allmänintressant, och ledde till en bot för förtal.
Percy Bratt har över 40 års erfarenhet som jurist, och var en av Mathias Wågs advokater i hovrätten. Han menar på att domen i sin helhet rimmar väl med svensk förtalslagstiftning, där en person kan dömas för förtal även för sanna uppgifter.
– Vi har en ganska ovanlig konstruktion, men en som jag tycker att det finns skäl till. Bedömningen är alltid en avvägning, i ena vågskålen lägger man intresset för integritetsskydd och i den andra allmänintresset.
Mathias Wåg har ingen invändning mot att bli fälld på en av punkterna. Han har inte heller velat förtalsanmäla Christian Peterson tillbaka, även om han sett en tydlig dubbelmoral.
– Det skulle kunna bli en sån jävla pajkastning, men han sitter ju och tar upp gamla domar från början av 90-talet där ”den grovt kriminelle Wåg” fått 900 kronor i böter för att ha blockerat trafiken. De bryr sig inte om Dan Lindberg heller, och har själva kallat honom ”trailer trash-nasse”. Det finns ingen moral i detta, det handlar bara om att hitta redskap som skadar.
Mathias Wåg ska betala 5 000 kronor i skadestånd för dråpuppgiften. Vad notan blir för Förtalsombudsmannen är han inte säker på – men han menar att förlustaffären är ett faktum.
– Redan i tingsrätten hade de betalat 50 000 kronor för att få till det här mot mig. Nu är det uppe i hovrätten och jag har fortfarande bara fått böta 5 000. De kan inte hålla på så här.
Att försöka dra in kritiker i påfrestande rättsprocesser och samla böter på hög är en utstuderad strategi, menar Percy Bratt.
– Det ska bli en hotbild, som ska avskräcka den typen av granskningar som Mathias har gjort, trots att de är relevanta och viktiga.
Han påminner om att Dan Lindberg under lång tid verkat i offentligheten och deltagit i samhällsdebatten, om än under pseudonym.
– Sådana personer måste tåla en hårdare granskning. Att en skribent i en tidning har en bakgrund som nazist har ett uppenbart allmänintresse. Målet är i allt väsentligt en framgång för yttrande- och informationsfriheten. Det skickar en tydlig signal att de har, och ska ha, starkt rättsligt skydd.
I Statens porträttsamling hamnar Lasersteins verk från 1929 utanför sin kontext. Bild: Lotte Laserstein, Polly Tieck, 1929 (beskuren).
Det är bra att Lotte Lasersteins mästerliga journalistporträtt hamnar i en offentlig svensk samling. Men vad gör en tuff Weimarbrud bredvid Gustav III och Carl Bildt?
Första, andra, tredje – pang! Så gastkramande och miljardrasslande som på de internationella auktionshusen blir det sällan i Sverige. Men förra onsdagen hade jag gärna varit med på Bukowskis på Arsenalsgatan i Stockholm. Då utauktionerades ett verk från 1929 av tysksvenska stämningsmålaren Lotte Laserstein. Utgångspriset – en miljon kronor – var friskt vågat för en konstnär som återupptäckts så pass nyligen.
Jag såg verket när det visades på Moderna museet här om året och kunde då bara konstatera att det har allt. Snygga kläder, subtila tecken på tidens nya kaxiga kvinnlighet och en atmosfär tjock av Weimar-optimism. Den paranta damen ser ut att vara mellan 30 och 40 år och bär svart klänning och en extravagant hatt med ett brätte som kastar en intressant skugga över ansiktet. Framför ena ögat sitter en monokel fastklämd, ett närgånget granskande öga som genomskådar något vi andra inte ser.Kroppshållningen är avslappnad och utan pose. I bakgrunden syns ett fashionabelt par. Kanske är de på en utställning.
Porträttet klubbades efter intensiv budgivning för nära sex miljoner kronor. En sensation. Precis som själva den porträtterade journalisten och följetongsförfattaren, som brukade underteckna sina texter med den fyndiga pseudonymen Polly Tieck, det vill säga politik.
Lotte Laserstein (1898–1990) var den perfekta observatören av det queera Berlin. Ung, lesbisk och del av framtidens progressiva elit. Ett ögonblick i tiden, som man säger. Bara några få år senare gör Hitlers lagar att Laserstein inte ens har rätt att äga målarfärg. En tuff gallerist i Stockholm, Signe Schultz, fattar galoppen och bjuder in henne att ställa ut. Mycket talar för att det var en dold räddningsaktion. Vernissageinbjudan visar på en utställningsperiod runt jultid – en säsong då gallerier oftast har semesterstängt. Berlin återsåg hon aldrig mer. I stället etablerade hon sig som konstnär i Sverige där hon dock aldrig heller riktigt räknades in i den svenska samtidskonsten.
Det är glädjande när det går att ”rätta till” historien och revidera ett kulturarv med retroaktiva förvärv, så som nu skedde när Nationalmuseum lade det vinnande budet. Enligt museet ska verket ingå i Statens porträttsamling. Det är däremot synd. Med en rad olika fonder att ösa ur, har Nationalmuseum helt andra förutsättningar att köpa in konst än Moderna museet, där Laserstein äntligen borde få en plats mitt emellan de nysakliga Otte Skölds och Einar Jolins svala skildringar av urban världslighet, och Vera Nilssons och Siri Derkerts expressionistiska samhällsengagemang. Laserstein är modernist och hennes verk ger en fördjupad bild av det svenska konstlivet med alla dess band till omvärldshändelserna och de strömningar de gav upphov till.
Nu kommer porträttet av den tyska flappern och skribenten tryckas in i en porträttsamling som myllrar av så disparata personligheter som Gustav III, Carl Bildt och Ingmar Bergman. Hela den fascinerande historiska kontexten går därmed förlorad. Dessutom är det absurt att en målning från 1929 inte självklart hör hemma på Moderna Museet, till vars samling ännu inga betydande verk av Laserstein har hittat.
Men det är så klart – man får vara glad för det lilla.
I Danmark strider de om gatuknark – i Sverige minglar de med politikereliten. Foto: Emil Nicolai Helms/Scanpix/TT.
En ny skandinavisk mc-grupp hamnade i hetluften efter en uppmärksammad inbjudan till Jimmie Åkessons bröllop. Flamman ger sig ut i Comanches haschdoftande spår – från champagnemingel med vice statsministern till den danska landsbygdens inrökta bodegor.
Marieholms Restaurang är en plåtlåda med pizza, öl och Jack Vegas, vars innertak ramas in av led-slingor som lyser varmt i olika färger. Jag tar en flaska Karlovačko och en capricciosa men hoppar de enarmade banditerna. Jag är här för att undersöka hur denna skånska avkrok har blivit skådeplatsen för det märkliga giftermålet mellan svenska nationalister och danska mc-knuttar.
På 1900-talet var Marieholm ett stolt litet knegarsamhälle. Våren 2002 stängdes dock den lokala Yllefabriken och i riksdagsvalet ett halvår senare gick de ungefär 1 500 invånarna man ur huse för att rösta på Socialdemokraterna. Antagligen för sista gången. Under åren som följde växte Sverigedemokraterna lavinartat och är numera överlägset störst i valkretsen.
Runt 2017 började det vackra gamla fabriksområdet användas av ett par verkstäder, ett bageri och några loppmarknader, men sedan dök brandskyddsinspektionen upp och fick en panikattack. All verksamhet stoppades, förutom i panncentralen som inte blev inspekterad. Just där hade den Bandidoskopplade mc-klubben Southern Bikers Eslöv sin klubblokal sedan flera år.
I dag är klubben upplöst och ett antal kafé- och loppisverksamheter har flyttat in. Eslövs kommun vill nu förvandla fabriken till en oas för lanthipsters.
Knuttarna verkar dock fortfarande ha ett gott öga till området. I november 2023 höll det danska kriminella mc-gänget Comanches fest i panncentralen. Enligt uppgifter till HD/Sydsvenskan var den ett ”patch party” vilket innebär att klubben startar en ny avdelning som får bära klubbens märken.
Kanske krävs det mer än återbruk och kombucha för att driva bort dem? Om ett tag ska jag traska ned till panncentralen för att se med egna ögon. Men först vill jag veta hur stor risk jag tar, så jag lyfter näsan ur min capricciosa och ringer upp Peer Rexen som är utvecklingschef i danska Esbjerg kommun.
Uppslutning. Medlemmar i gruppen Loyal To Familia samlades 2017 utanför tingsrätten i Köpenhamn i samband med domen mot gängledaren Shuaib Khan. Foto: NTB Danmark STF/Ritzau Scanpix.
– I Danmark har vi en lag som säger att vi har rätt att stänga ned lokaler där det försiggår otrygghetsskapande aktiviteter. Vi kunde dokumentera att Comanches MC bedrev vaktverksamhet och hade monterat upp övervakningskameror. Det kördes fort där mitt i natten och bilar parkerades på grannarnas uppfarter.
Esbjerg ligger så långt västerut det går att ta sig i Danmark, vilket gör Peer Rexens danska betydligt mer begriplig än den som talas i Köpenhamn. Jag undgår därmed förnedringen att slå över till engelska. Sommaren 2023 klev en handfull medlemmar från Comanches West End in på ett vattenpipskafé i centrala Esbjerg och överföll en 35-årig man från Århus. Knuttarna krossade en flaska Tuborg Classic i hans huvud och stack honom i låret med en kniv. Under tumultet kastade de också en metallplåt och en flaska handsprit på honom.
Offret pekade inte ut någon angripare men med hjälp av en övervakningsfilm dömdes fyra Comanchesmän till fängelse.
– Att vi lyckades stänga deras klubbhus hade ingen koppling till överfallet på Shisha Lounge. Vi måste kunna visa att de skapar otrygghet i området där lokalen ligger. Det krävde ett långt samarbete med både polisen och grannarna, säger Peer Rexens.
Hur ser du på Comanches?
– Jag har ingen särskild åsikt om dem. Än så länge är det en laglig förening och därför måste vi vara uppmärksamma på deras rättigheter.
Du låter svensk. Att man ska vara uppmärksam på kriminellas rättigheter…
– Det är inte svenskt, det är demokrati! Banditer har ju rättigheter. Vi var beredda att gå in tidigare men vi samtalade med justitiedepartementet som var noga med detta om deras rättigheter. Men alltså, det är klart att de är banditer.
När det blivit dags att promenera bort till panncentralen är det kväll i Marieholm. Efter att ha hört om krogbråket Esbjerg känns det inte supertryggt att snoka efter Comanches nystartade East End-avdelning.
Dessutom gjorde Eslövs kommun en fladdermusinventering i samband med kommande detaljplan som visade på hög aktivitet i närheten av fabriksområdet. Tre olika arter. Jag stärker mig med en flaska Carlsberg och blickar ut över den mörknande gatan.
Partner vi lawa Ingen lyddæmper, vi brager Ingen ambulance, vi begraver Fuck deres farver
Vi sitter tre svenskar i en bil över Öresundsbron och är på väg att göra en rundvandring i det danska mc-våldets spår. Först ut är byn Osted sydost om Roskilde. Strax efter bron susar Köpenhamn förbi kvickt men de såsiga vägarna i hjärtat av Själland ger oss extra tid att lyssna på Comanchesrapparen A’typisk.
Hans bästa låt heter ”LAWA” och blandar humor (”Fuck politi / Fuck Anna Pihl”) med skryt om det egna gängets våldsförmåga. För bara några månader sedan gjorde A’typisk besök i Sverige, närmare bestämt Lidköping, för att hedra en död medlem. På en gruppbild syns han några rader framför Robert Hedarv – den skånska Comanchesledaren som var hedersgäst på Jimmie Åkessons bröllop i september.
København motherfuck Ingen af dem har ikke navne som os Farver som os Vil du brag eller slås?
Innehållet i låten skär sig mot omgivningarnas åkrar, kyrkor och bondgårdar.
– Det är sjukt raka vägar här, säger föraren.
– Det känns som Anderslöv, svarar sällskapet i baksätet.
Med drygt 2 000 invånare är Osted ungefär lika stort som Anderslöv i Trelleborgs kommun. En söndag i byn är sömnig men ändå klart levande. Ett oväntat inslag vid Landsväg 14 är familjen Svendsens solblekta ostmejeri. Ingen tapasdöd hotar denna glesbygd.
I Danmark har vi en lag som säger att vi har rätt att stänga ned lokaler där det försiggår otrygghetsskapande aktiviteter.
Veckan innan Jimmie Åkessons knuttebröllop blir en 44-årig man intvingad i en bil på huvudgatan i Osted. Förövarna sätter på mannen en huva och hotar honom med kniv och pistol. Han körs runt och får stryk på olika adresser på den själländska landsbygden, men lyckas fly efter tolv timmars misshandelsturné. Lagom till Åkessons vigsel sitter tre Comanchesmän häktade. Enligt den danska kvällstidningen Ekstra Bladet är en av männen provmedlem och de två andra fullvärdiga medlemmar.
Från ett frodigt buskage vid huvudgatans övergångsställe ser jag ett äldre par med en hund. Mannen har en brun halvzippad friluftströja och håller i hundkopplet. Kvinnan har en mörkblå jacka i kviltmönster och håller i bajspåsen.
Jag frågar om händelsen men den själländska danskan är tät. Dessutom skedde det en mer uppmärksammad kidnappning av en ung kvinna i Osted för ett par år sedan.
– Kidnappningen? Ja, det var förfärligt.
Jag tänker på en som skedde nyligen. Motorcykelgänget Comanches var inblandade. Känner du till dem?
– Jag känner ingen från Comanches! Det hände i alla fall i ett rött hus där uppe vid bensinmacken.
Kanske hade hundgubben koll. Kanske sker kidnappningar i Osted alltid uppe vid bensinmacken. Ett stenkast därifrån hittar vi i alla fall buskaget och cykelbanan där ett par danska polispatruller stod en måndagkväll i september och letade spår efter den försvunna 44-åringen.
Det är en intetsägande plats. På ena sidan vägen står trista radhus i grisrosa tegel och på andra sidan en skogsdunge som skyddar oss från vinden som börjat piska in över åkrarna. Till skillnad från Anderslöv har Osted inget anrikt gästgiveri och tapashaket öppnar först på tisdag. Vi hoppar in i bilen och kör till Köpenhamn.
2024 skakas Danmark av skjutningar där svenska barntorpeder rekryterats över internet för morduppdrag på andra sidan sundet, på beställning av den svenska gängbossen Jordgubben.
Enligt uppgifter till Flamman rör det sig om separata tvister där olika partier med droger som tillhört Jordgubben har stulits och hamnat i händerna på Comanches respektive gatugänget Loyal To Familia.
Vi parkerar på en sidogata till trånga Griffenfeldsgade, som löper längs en torgliknande park.
I ett hörn ligger en trendig ramenrestaurang bredvid den ekokooperativa grönsaksbutiken Spidsroden.
Parken, som är tapetserad med klibbor och Gazaaffischer, hör till Stengade Folkets Hus – ett legendariskt tillhåll för Köpenhamns bråkiga aktivistvänster. Det kan förklara varför en kille med jacka från italienska lyxmärket Stone Island dricker en flaska slemmigt hälsote på hippiebutikens uteservering.
Enprocentsmålet. Enligt en vanlig mc-devis är 99 av 100 laglydiga. Foto: Josef Nedstam.
Natten till den 11 september greps en svensk 18-åring här på gatan. En snaggad kille i grå hoodie, Parajumpers-jacka och med skarpladdad pistol. Dansk polis tror att han skickats av Jordgubben för att mörda någon ur Loyal To Familia. Bara ett kvarter bort ligger Blågårds Plads, som sedan länge betraktas som djupaste LTF-territorium.
Precis hur den 18-årige svensken åkte fast är oklart. I många fall där yngre killar rekryterats för mord har uppdragen gått snett eftersom gossarna befunnit sig långt hemifrån och helt enkelt inte hittat. De har valt taffliga flyktvägar eller irrat runt i väntan på en måltavla tills de gripits.
Den 15 september griper dansk polis en 20-årig kvinna och en 25-årig man, båda med anknytning till dådet. De två danskarna ska ha försett den svenska artonåringen med en elcykel och en pistol av typen Springfield XD. Tillverkaren presenterar vapnet som perfekt för nybörjaren som vill bära sin pistol dold för omgivningen.
Enligt danska medier är mannen medlem i AK81. Namnet står för Alltid Klar Hells Angels och organisationen har använts dels som en rekryteringspool och dels för att göra smutsjobbet åt HA i Danmark.
I Sverige finns motsvarande stödgrupper till HA. En heter Bare Knuckle 81 Support Stockholm och arrangerar boxningsgalor. Två galor kopplade till gruppen har besökts av Sverigedemokraternas riksdagsledamot Tobias Andersson, som suttit exklusivt bordsplacerad vid ringen.
AK81-medlemmen sägs ha agerat i samråd med Jordgubben som anklagar LTF för att antingen ha stulit 700 kilo hasch från Jordgubbens danska nätverk eller för att ha köpt haschet efter stölden.
På en gruppbild syns han några rader framför Robert Hedarv – den skånska Comanchesledaren som var hedersgäst på Jimmie Åkessons bröllop i september.
En dansk kriminaljournalist som inte vill bli citerad med namn säger till Flamman att konflikten mellan Comanches och Jordgubben ska handla om ett parti kokain. Kokainbråket pågick under våren och sommaren 2024. Jordgubbens attacker på Comanches inleddes i april när en handfull svenska tonåringar hyrdes in för morduppdrag och fortsatte i juli genom Jordgubbens fasta nätverk i nordvästra Köpenhamn.
Jordgubbens danska nätverk antog namnet Unknown Team (UT) och till en början var det mycket riktigt oklart vilka som låg bakom attackerna. Detta ledde till ökad uppmärksamhet. UT lade ut videoklipp från sina attacker där de skjuter mot en bostad de påstår är kopplad till Comanches med hånfulla och konfrontativa bildtexter.
Comanches blir pressade. För att ta sig ur kokainbråket ska de ha betalat nära två miljoner svenska kronor till Jordgubben. De har nyligen bytt namn och ändrat i sin struktur. Något som lär hänga ihop med ledaren Nadim Khans personliga ambitioner men framför allt sägs bottna i en oro om att danska myndigheter ska klassa organisationen som olaglig.
Vi åker vidare till Værebroparken där allt började för Comanches. I bostadsområdet står ett stadsdelscentrum och 1 400 allmännyttiga lägenheter hopträngda på nio hus i hörnet mellan en motorväg och en ringled en mil utanför centrala Köpenhamn.
Værebroparken påminner om Blågårds Plads i det att det utgör ett gynnsamt läge för en lokal kraft som vill ha koll på vilka som rör sig in och ut genom området. Man kör in via Værebrovej eller inte alls, och ingen har ”vägarna förbi” Vaerebro Center.
På tidigt 00-tal uppstår en miljö i Værebroparken som blir en samlingspunkt för killar på glid, även sådana från det större och mer blandat bebyggda området Bagsværd på andra sidan motorvägen. I den miljön regerar bröderna Khan. Storebror Wasim är konfrontativ och brutal, och bakom sig har han mellanbrodern Nadim som hantlangare och strateg.
Den yngsta av bröderna heter Kaleem Khan. Han och ett par andra blir påkomna med att slå sönder rutor på en spelhall på andra sidan motorvägen. Ett par dagar senare får spelhallens ägares storebror, ”Mekaninern”, syn på en av grabbarna. Mekanikern säger till killen att det inte är okej att slå sönder rutor och de ska få se vad som händer om det upprepas.
Hemmaplan. Comanches uppstod i området Værebro, en mil utanför centrala Köpenhamn. Foto: Josef Nedstam.
Kort därefter bränner någon ned spelhallen och slår sönder Mekanikerns bilverkstäder. Mellanbrodern Nadim Khan ringer sedan upp Mekanikern och säger att det var ett misstag att hota hans lillebror och förklarar öppet krig.
Vid det här laget har killarna bildat ett gatugäng under namnet Værebros Hårde Kerne (VHK). De intar stadsdelscentrumets pub och använder den som bas i sin haschförsäljning. De försöker mörda en kille som fått nedsatt straff efter att ha samarbetat med polisen. Den äldsta brodern Wasim Khan döms till utvisning för ett annat mordförsök och tar ett kliv tillbaka. Mellanbrodern Nadim Khan tar över.
Relationen mellan VHK och lokalinvånarna återges på olika sätt i danska medier. Ekstra Bladet beskriver hur stadsdelscentrumet på denna tidpunkt kontrolleras av VHK och att lokalinvånarna i Værebroparken knappt vågade gå dit. Danmarks Radio berättar hur ledarna i VHK hade en viss ordningsskapande funktion och var noga med att behandla äldre respektfullt. Sanningen ligger nog någonstans mittemellan.
I dag är Værebro Center en kal men trivsam plats, med tvättstuga, bibliotek och mataffär. Barnfamiljer pendlar genom oändliga kakelkorridorer. En dörr leder oss ned till ett garageplan som luktar hasch och motorolja. Ett klurigt kringlande ställe som måste vara drömmen för ett tonårsgäng.
När Hells Angels låg i krig med gatugängen i LTF vid Blågårds Plads runt 2009 förhöll sig VHK neutrala. Det gjorde att gatugängen vände sig mot VHK när konflikten med knuttarna ebbat ut. Ett tag låg VHK i förhandlingar om att tas upp i Hells Angels men valde bort detta, bland annat eftersom Hells Angels inte tillåter svarta medlemmar.
I stället fick Nadim Khan upp VHK i det holländska MC-gänget Satudarah. Andra danska gatugäng hade tidigare försökt bli upptagna i europeiska mc-gäng, men det skakade ändå om den danska kriminella mc-scenen där bara Hells Angels och Bandidos erkändes som tillåtna.
Nadim Khan och hans danska Satudarah-avdelning gick ett par hårda rundor med Hells Angels innan de lyckades komma ur konflikten som en tung spelare. I dag leder han ett globalt kriminellt nätverk och beskrivs som en mytomspunnen karaktär som inte gör medieframträdanden eller syns på bild. Nadim Khan gillar inte uppmärksamhet, bråkar inte i onödan och sägs arbeta enligt devisen ”den som lever stilla lever gott”.
När vi kliver in på puben Værebro Pizza Steakhouse verkar vi ha lämnat offentligheten bakom oss för att kliva in i någons vardagsrum. Gästerna tittar på oss som om vi var utomjordingar.
En handfull killar i mjukisbyxor och dyra jackor står bredvid och stirrar när vi beställer dryck i baren. Jag fipplar nervöst med kortet och ber den luttrade barmannen om ”øl, bajer, öl, beer”. En av killarna eldar oblygt med en tändare på en klump hasch som han gnider ned i ett XXL-rullpapper. Efter en lång väntan kvitterar vi ut två Carlsberg på fat och en läsk till föraren.
Vi slår oss ned i rökrummet. Några bleka danska alkisar konstaterar för varandra att vi är svenskar. Værebroparken är inte samma område som för tio år sedan men den lokala puben sög mer än jag trodde.
Jag hade velat bjuda alkisarna på en runda Gajol för att se om de hade bjudit igen med några rövarhistorier. Kanske hade de bett oss dra åt helvete och sagt åt oss att gå och slumma i någon annans område. Det hade det varit värt. Kanske hade killarna i baren gjort med oss som Frank gjorde med Golar-Tonny i första Pusher-filmen. Det hade varit ovärt.
Några av grabbarna i baren går ut för att tända sin monsterjoint. Ungefär samtidigt börjar de slitna danskarna gasta om vad fan svenskarna gör här egentligen. Bra poäng. Vi går mot bilen.
Drygt tjugo minuter senare når bilen Öresundsbron. Ljusen från Malmö blinkar i mörkret.
Fy fan för banditer och fladdermöss. När jag går ensam ned för Storgatan mot Marieholms Yllefabrik har det har blivit mörkt av bara helvete. De röda signalljusen från ett par vindkraftverk stirrar elakt i den skånska natten och det slår mig att landsbygden är chockerande dåligt upplyst. Vägen in till Yllefabriken går över Saxån, där läderlapparna gillar att jaga. Jag vet inte hur en fladdermus låter, men om det är ungefär som en kråka lär det snart vara över för mig.
Inne på fabriksområdet möts jag av skarpa fasadlamporna som bländar och kastar långa skuggor. Det är tomt och mörkt. Längs väggarna hänger luftvärmepumpar som brölar varje gång de slås av och sätts igång igen. Något skräp blåser runt på marken så att det knarrar och skrapar. Det är inte en käft här. Vill jag stöta på någon eller vill jag absolut inte det?
Efter att ha fastnat i en återvändsgränd vänder jag om och går ut igen och når till slut en tom husvagn, ett par rostiga oljetunnor och två breda faluröda ståldörrar. Panncentralen!
Precis här höll Comanches MC sin lanseringsfest hösten 2023, ett knappt år innan den lokala mc-bossen drack bubbel med vice statsministern på Jimmie Åkessons bröllopsfest. I kväll är det lika folktomt som resten av fabriksområdet. Jag borde knacka på men har ingen lust. Jag vill åka hem.
Enligt researchföretaget Acta Publica är det oklart var den skånska Comanchesavdelningen håller till och om de har något regelrätt klubbhus. Kanske behövs inget sådant om man lyckats nå fram till den absoluta toppen av svenska politiska makthavare?
I sin nya film har Steve McQueen
skildrat blitzen över London 1940. Foto: Apple.
Rojin Pertow ser Steve McQueens nya ”Blitz” – och blir deppig av att se ett gyllene tillfälle att skildra barn i krig fladdra håglöst förbi.
Jag har inte en enda gång blivit överraskad av Stockholm filmfestival. Och då har jag bevakat den sedan 2016. Festivalen står alltjämt i en stadig lillebror-skugga jämte den mer fingertoppskänsliga kusinen i Göteborg.
Medan Göteborg ofta lyckas lyfta fram ett aktuellt tema, är det mer obegripligt varför eller om det ens finns någon gemensam nämnare i Stockholms-programmet. Det trots att tappra volontärer och korttidsvikarier kämpar med allt de har för att få ihop en festival. Rörigt, kan det välvilligt sammanfattas.
Det kan även sägas om den brittiske regissören Steve McQueens senaste storverk Blitz, visad i den anrika biografen Skandias vackra 1920-talssalong.
Blitz utspelar sig i London under blitzen, det vill säga de bombräder som tyskarna genomförde över staden mellan september och november 1940, och följer pojken George (Elliott Heffernan) som så många andra barn blir evakuerad från London av sin mamma Rita (Saoirse Ronan). Men George finner sig inte i att bli ivägskickad och hoppar av tåget som ska föra honom till säkerhet. Vi får sedan genom hans ögon följa kampen för att ta sig hem parallellt med Ritas tillvaro hemma i London.
Produktionen är halvlyxig. Apple, som har bekostat kalaset, har velat ha en storfilm men de har inte löpt linan ut. Det finns en del snygg dataanimering men den hisnande känslan av att sväva över London som man kunde förvänta sig, uteblir. Typiskt lågbudget.
Manusförfattaren och regissören gör även de några märkliga val. Exempelvis den gode vakten Ife (Benjamin Clémentine) som under gråtmilda former, komplett med stråkar, tar den vilsne George i handen och för honom till ett skyddsläger för att sedan bara försvinna ut ur historien. Varför skjutsade han inte hem George i stället?
Likaså undrar jag vad som är grejen med de Dickenska juveltjuvarna som kidnappar George och tvingar honom att krypa in i små utrymmen för att länsa butiker på värdesaker. Sådana frågor uppkommer titt som tätt, vilket bryter filmens gyllene regel om tilliten mellan film och verklighet.
Jag ville så gärna älska Blitz. McQueen är bäst när han som i tv-antologin Small Axe låter handlingen flyta med i ett slags filmad vardag. Han försöker göra det med Blitz också men under filmens första av två timmar (!) är det som att isolerade händelser staplas på varandra. George träffar på ett persongalleri på sin väg hem, varav de flesta inte direkt spelar någon roll för historien, för han springer ifrån dem jämt. På Ritas jobb bubblar kvinnorättskampen men tar inte fart.
Först i andra timmen lyfter det när George på sin färd hem flyr undan bomberna ned i tunnelbanan tillsammans med tusentals andra där han tillbringar natten på rälsen mellan sovande kroppar. Här når McQueen den eftertraktade närheten mellan film och publik. Även i skildringar av vardagen för den svarta befolkningen i London briljerar han. Särskilt starka är scenerna på nattklubben Café de Paris, som sedan bombades sönder och samman, där danssugna svarta och vita Londonbor svettades ihop. En scen där Georges svarta pappa misshandlas när han tillsammans med Rita är på väg hem en natt är kväljande i sin råa realism.
I slutet av visningen lyssnar jag på en intervju mellan vd:n för Svenska Filminstitutet Anna Croneman och regissören själv. Det ska finnas en viss nerv i att uppleva en sådan scenintervju live, i stället för att till exempel se den på länk. Men tji fick jag.
Mot slutet hettar det dock till, när en man i publiken oombedd tar ordet för att säga att han upplevde det som märkligt att just ha sett en film om barn under andra världskriget utan att med ett enda ord kommentera situationen i Gaza. Så när Anna Croneman försökte stänga ned samtalet säger McQueen: ”Låt honom prata klart”.
Jag kände hur hela publiken liksom jag spetsade öronen. Bara för att få svaret: ”Det är krig på många ställen i världen, och det är hemskt.”
Krister Thelin: Nej, ICC är inget politiskt verktyg
Internationella brottmålsdomstolens uppgift är att upprätthålla internationell humanitär rätt. Foto: Peter Dejong/AP.
Alla bör välkomna ICC:s beslut att gripa Benjamin Netanyahu, skriver Krister Thelin, tidigare domare i Jugoslavientribunalen.
Det kan inte ha undgått någon att den internationella brottmålsdomstolen i Haag (ICC) den 21 november 2024 på yrkande av åklagaren beslutade att Israels premiärminister och tidigare försvarsminister skulle arresteras – vad som i svensk straffprocess motsvarar ett beslut om häktning i någons frånvaro. Beslutet kan i sin helhet studeras här.
Grunden för domstolens beslut var att de två befunnits vara på sannolika skäl (”on reasonable grounds”) misstänkta för dels brott mot mänskligheten, dels krigsförbrytelser i samband med den väpnade konflikten mellan Israel och Hamas i Gaza.
I Sverige och omvärlden har kommentarer följt två huvudspår: Israels vänner, som Mats Skogkär i Bulletin och Alice Teodorescu Måwe i Studio Ett, kallar beslutet politiskt, ett uttryck för antisemitism och ett underkännande av Israels rätt att försvara sig.
Tanken att ICC är ett politiskt redskap kan avföras
Den andra sidan pekar på domstolens oberoende ställning och vikten av att upprätthålla den internationella rätten och respekten för rule of law. Tanken att ICC är ett politiskt redskap kan avföras, menar jag, vägledd av min mångåriga erfarenhet som domare i Jugoslavientribunalen i Haag (ICTY), som tillämpar samma rätt och straffprocess som ICC.
En del kritiker lyfter också att andra politiska ledare, i Syrien och Kina, inte åtalas. Detta kan avfärdas med att varken Syrien eller Kina omfattas av ICC:s behörighet, liksom att tu quoque eller ”whataboutism” inte är ett folkrättsligt giltigt argument.
I beslutet tillbakavisade domstolen också Israels invändning, att ICC saknade behörighet i saken, genom att slå fast att staten Palestina anslutit sig till Romkonventionen, grunden för ICC. Därmed faller såväl Gaza som Västbanken under dess jurisdiktion, även om Israel som icke-part till Romkonventionen inte erkände domstolen.
I ett separat beslut samma dag beslutades att den högste ledaren för Hamas militära gren, Mohammed Diab Ibrahim Al-Masri (även kallad Deif), skulle häktas i sin frånvaro för brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser. Domstolen noterade att det fanns uppgifter om att denne inte längre var i livet, men att det inte kunde fastställas att så var fallet.
Det bör noteras att dessa beslut av ICC intet har att göra med vad en annan internationell domstol, också i Haag, samtidigt prövar. Den Internationella domstolen (ICJ), ett FN-organ som inte sysslar med brottmål utan endast mål mellan stater, har på en inledd talan av Sydafrika påbörjat en prövning av huruvida Israel gjort sig skyldig till folkmord enligt folkmordskonventionen, en prövning som kommer att ta ett antal år att slutföra.
Konsekvensen av ICC:s beslut om häktning av de tre namngivna är att alla parter som anslutit sig till Romkonventionen, och dit hör bland annat Sverige och huvuddelen av EU:s medlemsstater, har en skyldighet att gripa de i sin frånvaro häktade om de anträffas på statens territorium. Utanför ICC står bland annat USA, Ryssland och Kina. Putin har dock på motsvarande sätt förklarats häktad i sin frånvaro av ICC för krigsförbrytelser i Ukraina, som är statspart vilket ger ICC behörighet.
Det bör också påminnas om att ICC enligt Romstadgan är komplementär till vad en stat själv kan åstadkomma vad gäller lagföring för de brott som omfattas av stadgan. En rättsstat, vilket Israel är, kan förväntas själv lagföra krigsförbrytelser. På en terroristorganisation som Hamas finns inga sådana förväntningar. En grupp högt uppsatta militärer och civila från Natoländer menar i en inlaga att Israels försvarsmakt (IDF) visar en god vilja och förmåga att respektera den humanitära rätten, men denna bedömning ändrade alltså inte domstolens häktningsbeslut. Det framgår inte om ICC i detta fall prövat frågan om komplementaritet eller om Israel ens fört fram saken.
Beslutet om häktning av Israels politiska ledning innebär visserligen inte att saken är avgjord, utan oskuldspresumtionen gäller. Det är åklagare som i ett senare skede om och när saken prövas vid en förhandling bär den fulla bevisbördan för påståenden om brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser.
Vi alla bör dock välkomna ICC:s beslut som ett uttryck för vad domstolen är avsedd att vara: en oberoende institution för att upprätthålla den humanitära rätten.
Kristdemokraten Alice Teodorescu Måwe har trätt fram som regeringens mest lidelsefulla försvarare av Israels krigsbrott. Foto: Caisa Rasmussen/TT.
Sverigedemokraterna får mest ära för Tidögängets synder – men låt oss inte glömma vilket litet men ettrigt extremistparti Kristdemokraterna är.
EFTERLYST.
Texten har prytt många artiklar om Benjamin Netanyahu på senaste, bland annat Amnesty, franska Liberatión och The Irish News. Detta sedan Internationella brottmålsdomstolen (ICC) utfärdade en arresteringsorder mot den israeliska premiärministern.
Enligt domstolen har Israel använt svält som krigsmetod, samt begått brott mot mänskligheten som ”mord, förföljelse och andra omänskliga handlingar”. Även Hamas anklagas för människorättsbrott, inklusive sexuellt våld.
För de flesta är det enkelt att motsätta sig allt detta. Men inte för Alice Teodorescu Måwe. Den kristdemokratiska EU-parlamentarikern har under det senaste året axlat rollen som Sveriges mest nitiska försvarare av Israels krigsbrott.
I en radiodebattden 22 november undrar hon varför domstolen utesluter Hamas, trots att ordern även är riktad mot Hamasledaren Mohammed Deif. Hon säger också att ledarna i Iran och Kina borde arresteras trots att det är omöjligt, då länderna inte har erkänt domstolen genom att skriva under Romstadgan. När ickeargumenten tar slut anklagar hon motdebattören Jonas Sjöstedt för ”judehat”. Man förväntar sig den här nivån på X, men knappast av en folkvald politiker.
Detta är bara veckor efter att hon föreslagit att nya medborgare måste erkänna Israel, det vill säga en teokratisk tankepolis. Jag blundar och försöker föreställa mig högerilskan om miljöpartiets Amanda Lind föreslagit att nya medborgare måste erkänna transpersoner, eller staten Palestina för den delen. Men beväpnade med helig vrede tillåter sig kristdemokrater vilka extrema positioner som helst.
Värst av allt är att Alice Teodorescu Måwe inte är ensam. Vurmen för Israel hos KD:s nuvarande ledarskikt har alltid varit påtagligt militaristisk. Under en studieresa med Kristdemokratisk Ungdom till Israel poserade Ebba Busch 2009 i en t-shirt från israeliska försvarsmakten samt framför en stridsvagn. På en tredje bild låtsades Teodorescu Måwes föregångare Sara Skyttedal skjuta med fordonets maskingevär. Detta var precis efter första Gazakriget och operation Gjutet bly, där minst 1 100 palestinier och 13 israeler dog. Man undrar vad hon låtsades sikta på.
Mot svenska småbusar vill Kristdemokraterna skjuta skarpt – krigsbrottslingar bjuder man på saft och bullar.
Den 29 augusti 2023, bara en dryg månad innan Hamas terrordåd och Israels markinvasion, fick blivande krigsförbrytaren Benjamin Netanyahu besök av tio kristdemokratiska parlamentariker, som redan då lovade dra in stödet till palestinska flyktingorganet UNWRA. Partiet hann också träffa Judiska nationalfonden – en extrem bosättarorganisation – och skickade kvittot till riksdagen.
Så varför har Kristdemokraterna gjort sig till Israels mest fanatiska försvarare i Sverige? Bland enskilda företrädare finns säkert en genuin sympati för judar, men här finns också skäl som är både strategiska, ideologiska och religiösa.
För det första vill man dölja att man har allierat sig med ett högerextremt parti, som än i dag ständigt blir ertappade med antisemitiska uttalanden, utan att möta fördömanden från kristdemokraternas ledarskikt.
Dessutom har partiet gått i nationalistisk riktning och pekar ut muslimsk invandring som ett hot mot Sverige. För radikalhögern ter sig Israels krig som en kamp för den västerländska civilisationen mot islam, vilket förklarar varför även ett parti grundat av nazister kan försvara världens enda judiska stat.
Men för Kristdemokraterna finns även en religiös botten, inte minst med tanke på partiets kopplingar till pingströrelsen. Partiet samarbetar nämligen med nätverket ”Israel alliance network”, en proisraelisk kristen organisation som ser ”den moderna israeliska staten som uppfyllelsen av Guds profetiska löften om landet Israel till det judiska folket.”
Enligt Uppenbarelseboken ska hela världen vända sig mot Israel under de sista dagarna för en slutstrid mellan gott och ont, där ”Gaza ska besegras och kungen dödas.” För den kristna sionismen spelar palestinska rättigheter eller israelisk demokrati en underordnad roll – bosättningarna ingår i Guds plan för att återförena Judeen och Samarien med Israel inför Kristi återkomst. ”Alla som överlever ska tillbe Gud och förena sig med Israel.”
Denna millenariska sionism hörs även från islamister som den shiitiske teologen Hassan Nasrallah, som har sagt att Allah har samlat alla judar från hela världen i Palestina, ”där slutstriden ska äga rum”.
Ingen av dessa undergångsvisioner har nu levande judars bästa i åtanke. Ändå finner de en spegel även i den israeliska regeringen, vars finansminister Bezalel Smotrich, ledaren för högerextrema Religiösa sionistpartiet, öppet talar om ett Storisrael som inte bara inkluderar Judeen och Samarien, det vill säga Västbanken. ”Enligt de vises bok ska det framtida Jerusalem utsträcka sig till [Syriens huvudstad] Damaskus”, mässar han, medan hans partikollega Simcha Rothman bjudits in till EU-parlamentet av kristdemokraten David Lega.
Men det finns ingen gudomlig rätt till ett land för någon, det finns endast nu levande människor. De är dock av underordnad betydelse för kristdemokrater som Alice Teodorescu Måwe, vars heliga stridslystnad inte ens stannar vid 40 000 offer. Mot svenska småbusar vill partiet skjuta skarpt – krigsbrottslingar bjuder man på saft och bullar.
Funktionerna i Cilia är inspirerade av verkliga fall, scenarion och miljöer. Foto:
En bråkdel av våldtäkter och övergrepp leder till fällande dom. Straffen som delas ut är korta, även när återfallsrisken är hög. Frågan väcker raseri och rädsla bland kvinnor världen över – men vem har svaren? Flamman har intervjuat Östermalms unga app-entreprenörer, som tror på mobilen som självförsvarsverktyg.
2021 döms ”Nytorgsmannen” Fredrik Lundgren, tidigare Andreas Holm, till fem års fängelse för sju våldtäkter och en lång rad andra övergrepp. Mindre än tre år senare är han ute igen, och efter ett knappt halvår häktas han för nya våldtäktsmisstankar.
– I dag finns det inga konsekvenser, skattebrott har högre straff än att våldta 15 tjejer. Det känns inte som att det tas på allvar. Men fuckar du staten kan du få 30 år.
Cissi Nilsson, bolaget Cilias 26-åriga vd, tar en klunk vatten. Vi sitter mittemot varandra i ett inglasat mötesrum på ett av Convendums kontorshotell, nära Stureplan.
– Det pratas mer om gängkriminalitet fast fler kvinnor dör av våld i nära relationer. Det gör mig förbannad. Jag tänkte först bli politiskt aktiv och försöka ändra lagstiftningen, men insåg att jag inte kommer kunna göra det under min livstid. Det här är det snabbaste sättet att göra skillnad.
Att bli drogad under en utekväll för sex år sedan blev startskottet för appen Cilia, ”en larmapp med Räddare” – frivilliga volontärer, som kallas till ens gps-position när larmet aktiveras. Hotbilden är ett klassiskt överfall, men fler funktioner är på väg, anpassade till situationer där andra verktyg kan behövas.
Självsäker. Cissi Nilsson, 26, har tidigare varit med i TV-programmet Robinson och släppt popmusik. Foto: Pressbild.
– Alla har baserats på mina rädslor, vad som hände mig, och olika fall av våld. I nära relationer, överfallsvåldtäkter, i klubbmiljö, säger Cissi Nilsson.
Fallet där en våldtäktsman fick 840 000 kr i skadestånd inspirerade appens inspelningsfunktion, som sparar ljud krypterat i molnet när larmet trycks igång.
– I Sverige har 5 av 100 våldtäkter resulterat i en fällande dom de senaste fem åren, vilket är sinnessjukt. Det blir ofta ord mot ord, och i svensk domstol måste det vara bortom allt rimligt tvivel för att personen ska bli dömd. Har man ingen inspelning finns det nästan inget man kan göra.
Att registrera sig som räddare är gratis och kräver enbart BankID-identifiering, men den som vill använda alla appens funktioner får punga ut med 699 kronor om året. Än högre är prislappen för Cilias flaggskepp som fortfarande är i prototypstadiet: fashionabla smycken med inbyggt larm, för 800 till 2 000 kronor.
– Du undrar varför det här kostar pengar?
Cissi Nilsson avbryter en inlindad fråga om ”driftutgifter”, och går rakt på sak.
– Om inte jag hade utvecklat och tagit fram en attraktiv affärsmodell hade vi aldrig fått en investering, och då hade jag inte hjälpt någon. Med det sagt önskar jag att vi levde i en värld där överfallslarm inte behövdes över huvud taget, eller att det var något staten täckte. Tyvärr är så inte fallet, och jag ser det som att alternativet är att inte göra någonting.
Amy Hasinoff (bilden) är docent i kommunikation på Denvers universitet i Colorado. Med kollegan Rena Bivens släppte hon 2017 en studie med det provokativa namnet ”Våldtäkt: finns det en app för det?”, där 215 olika appar mot sexuellt våld granskades.
– De fokuserade på fall med okända förövare, vilket sett till datan är den minst vanliga typen. Trots det får de mest uppmärksamhet.
Forskarna var inte övertygade om att den vanligaste funktionen – larmknappen – skulle vara särskilt effektiv ens för att förhindra den typen av överfall.
– Ofta erbjöds en knapp för att ringa 112, vilket telefonen redan kan göra. Samtidigt marknadsförde man apparna som en helhetslösning på sexuellt våld som samhällsproblem. Vi var rätt skeptiska, berättar Amy Hasinoff för Flamman.
Konceptet med frivilliga räddare gör henne både nyfiken och tveksam.
– Jag stötte inte på det i några av apparna vi tittade på. Jag tror att det krävs mycket träning för att kunna rycka in och hantera en sådan här situation på ett bra sätt, speciellt en våldsam sådan. Tanken på att främlingar utan utbildning eller förberedelse dyker upp under ett pågående övergrepp oroar mig.
Hasinoff förklarar termen ”sekundär utsatthet” – trauma som inte kommer av själva övergreppet, utan av responsen eller andras agerande i samband med det, till exempel skuldbeläggning av offret.
– I teorin tror jag att sådan här medborgarrespons har potential, men jag ser risker med att ett privat företag ligger bakom det. Jag är orolig att människor betalar för något de tror kommer göra dem säkrare, och att det som faktiskt händer är att en räddare dyker upp och eskalerar situationen, eller förvärrar traumat.
Cissi Nilsson menar att Cilia alltid uppmuntrar att man ringer polisen, om det finns minsta risk att man själv skulle kunna hamna i fara.
– Sedan kan vi aldrig hålla det över någons huvud att de måste ringa 112, men förslagsvis. Jag skulle inte heller säga att något trauma är värre än ett komplett övergrepp.
Med en överfallsvåldtäkt är ”hela syftet att de inte vill bli påkomna”, och ”oftast räcker det att du kommer dit och skriker och låter”, hävdar hon. Krav på utbildning skulle inte heller fungera, menar hon, då det riskerar att bromsa den snabba tillväxt man ser framför sig. Visionen bygger på en stor, kollektiv respons.
– Tillsammans är vi starka. En massa av människor är avskräckande, och därför har vi släppt appen först: för att hinna bli tillräckligt många. Vårt mål är att ha 20 000 användare när vi lanserar armbanden.
Målet är ambitiöst, men enligt Cissi Nilsson har man redan rekryterat 4 000 användare sedan appen släpptes i augusti. Hon beskriver själv Cilia som en ”reaktiv” lösning, och lyfter fram mer proaktiva projekt man samarbetar med och finansierar vid sidan om – stiftelsen Herhouse som hjälper våldsutsatta kvinnor att hitta boende, och organisationen Locker Room Talk som arbetar med unga tonårskillars kvinnosyn i skol- och idrottsmiljö.
I teorin tror jag att sådan här medborgarrespons har potential, men jag ser risker med att ett privat företag ligger bakom det.
– Få appar riktar sig till förbipasserande, ännu färre till potentiella förövare. En app laddar du ned för att du är rädd. Min allmänna syn på sådana lösningar är att de kan vara bra som små delar av större projekt, men vi hade svårt att föreställa oss en app som i sig kan tackla problemet, säger Amy Hasinoff.
För att illustrera problematikens omfattning tar hon, precis som Cissi, upp att endast 0,5 till 2 procent av våldtäktsfall leder till fällande dom i USA.
– Jag tror förövare vet att de inte kommer att åka fast eller straffas. Vi har en kultur där nära en tredjedel av unga män uppger att de hade kunnat begå övergrepp, så länge de vet att de inte kommer bli straffade och ordet ”våldtäkt” inte nämns i studien, säger hon, med hänvisning till en studie på studenter från 2014.
– Det är ett djupt, fundamentalt fel i våra samhällsnormer.
Cissi Nilsson håller med om att det inte borde vara kvinnors ansvar att försvara sig.
– Samtidigt ser verkligheten ut som den gör, vill du då ha verktygen för att skydda dig själv även om det är fel att man ska behöva det? Jag kan ändå separera de två känslorna, och känner detsamma inför att det ska kosta pengar.
I samma kvarter som Cilia sitter det fler som kommit på liknande tankar.
– Alla som jobbar mot samma mål som vi – ökad trygghet – är omöjligen konkurrenter. Jag förstår att det låter klyschigt när man ändå är ett vinstdrivande företag, men om fler känner sig trygga finns det ju inga nackdelar, säger Lina Blomster till Flamman.
Hon är 29 år, före detta Securitas-vakt, och utvecklar appen Safepal ihop med sin mamma, veterankonsulten Angela Rossi. Många av funktionerna är snarlika, med både larm och inspelning. Användare kan även slå upp om Tinderdejten finns i brottsregistret via ”Trygghetskollen”, och be dem verifiera sig med BankID i förväg för att minska risken att bli ”catfishad” (lurad av någon med falsk identitet).
Appen kostar 49 kronor i månaden, och vilar mer på existerande sociala kontakter än att främlingar rycker in. Tanken har snarare varit att samla och underlätta taktiker människor redan använder för att känna sig tryggare: att ringa en vän, eller be sitt barn skicka ett sms när de kommit hem. Trots det är de etiska övervägandena sällan lätta, berättar Lina Blomster.
– När det gäller retorik som ”brottsförebyggande” eller ”förhindrande” tror jag man ska vara försiktig. I bästa fall finns apparna i tillräckligt många telefoner för att det ska bli en avskräckande effekt. Men innan dess är det svårt att beskriva det så, säger vd:n och fortsätter:
– Det är också viktigt att skilja på säkerhet och trygghet. Att säga att det här garanterar något kan skapa en falsk illusion av att man är säker, när man inte är det. Det är trygghetskänslan vi försöker förmedla.
Bild: Kate Beaton, Änder: två år i oljesanden, 2024.
Seriealbumet ”Änder” är historien om Kanadas storslagna landsbygd, avindustrialiserade bruksorter – och klimatmässigt uppvaknande.
Kate Beaton är känd för den humoristiska webbserien Hark! A vagrant, som förvandlade olika historiska personer som Marie Curie och Napoleon till irriterande retstickor och sprattelgubbar och som gick som följetong mellan 2006 och 2018. Serieromanen Änder: två år i oljesandfälten är helt annorlunda, både i ton och till innehåll. Här möter läsaren färre slängigt satiriska avbildningar av Napoleon och mer detaljerade maskinparker. Änder är också en självbiografisk serie, ett format som varit populärt de senaste decennierna, inte minst i Sverige där namn som Mats Jonsson, Åsa Grennvall (numera Schagerström) och Joanna Rubin Dranger varit stilbildande.
Precis som undertiteln antyder handlar Änder om de två år då Beaton arbetade i västra Kanadas oljesandfält. Men serien handlar i lika hög utsträckning om Cape Breton, den ö vid östkustprovinsen Nova Scotia där Beaton växte upp. En gång i tiden var ön ett välmående fiskeri- och industrisamhälle. Men sedan 2005, förklarar Katie i seriens början, exporterar man framför allt sina invånare. Familjemedlemmar flyttar dit det finns jobb för att övriga ska kunna bo kvar. Så är det också för den tjugoettåriga Katie som precis tagit sin examen och nu vill betala av sin studieskuld så snabbt som möjligt. Det blir oljesandfälten i Alberta-provinsen. Så Katie drar västerut.
Bild: Kate Beaton, Änder: två år i oljesanden, 2024.
På sista sidan innan Katie bryter upp står hon barfota på Cape Bretons strand och låter vågorna skölja över fötterna. Hon tittar upp och betraktar en mås som svävar över himlen. Det är en vacker bild som står för sig själv. Men scenen fungerar även som ett ledmotiv, då enskilda rutor återvänder insprängda i senare delar av berättelsen, likt refränger som kommer med tröst och som minne av det som gått förlorat.
Likt landsmannen Guy Delisles seriealbum Pyongyang (2003), som skildrar de månader då han arbetade i Nordkorea, beskriver Änder en märklig undantagstillvaro. Nej, Kanadas oljefält går inte att jämföra med livet i en sluten diktatur, men även om arbetet betalar bra, så innebär den isolerade lägertillvaron en enorm press för dem som jobbar där. Framförallt gäller det för de få kvinnor som jobbar i en hypermaskulin miljö, där många sover sig igenom instruktionsvideorna om arbetsplatssäkerhet och där alkohol och droger är självklara medel för att lindra en mördande monotoni. Den sunkiga arbetsplatsjargongen glider över i sexuella trakasserier som i sin tur går över i regelrätta våldtäkter, utan att handlingen nödvändigtvis kallas för just detta.
Det här är också historien om ett klimatmässigt uppvaknande. Under perioden då boken utspelar sig presenteras fracking fortfarande som en ny och miljövänlig teknik och hudutslag är bara smällar som arbetare får ta. De änder som har fått ge albumet sin titel ingår i det symboliska ögonblick som på allvar väcker opinionen mot oljesand. Visuellt är albumet en kärleksförklaring till den miljö som Beatons arbete är med om att förstöra. Människorna framställs med enkla streck, instängda i små serierutor som symmetriskt sprids över sidorna. Kanadas storslagna landskap och vilda djur tecknas däremot ömsint fram detaljerat, med detaljer, volym och kropp. Första gången Katie ser ett oljefält gestaltas det med ett skräckromantiskt bildspråk, där rök och ljus träder fram mot en nattsvart fond. Litterära skildringar kan ibland ha en tendens att kantra mot det självbeskådande. Det händer aldrig i Änder. Att It-lit och översättaren Michael Larsson gett oss den på svenska är en glädje.
Ungerns premiärminister lovar att inte gripa sin israeliska kollega – medan svenska kristdemokrater bemöter frågan med tystnad. Statsvetaren Pål Wrange är dock tveksam till att Orbán eller någon annan har makten att stoppa en arrestering.
Under fredagen lät Ungerns premiärminister Viktor Orbán meddela att han bjuder in Benjamin Netanyahu till landet. Detta trots den arresteringsorder som Internationella brottmålsdomstolen, ICC, under gårdagen utfärdade mot den israeliska premiärministern – som står misstänkt för brott mot mänskligheten.
– De bryter mot sina förpliktelser enligt Romstadgan, såväl som mot en etablerad EU-position, säger Pål Wrange, professor i folkrätt vid Stockholms universitet.
I statlig ungersk radio sade Orbán att Ungern, som ålagt sig att följa krav från ICC, inte kommer att arrestera Netanyahu vid en resa till landet. Detta trots att de som undertecknare av Romstadgan är skyldiga att göra det.
Om jag hade varit juridisk rådgivare till Netanyahu hade jag gjort en mycket noggrann bedömning
Enligt Pål Wrange är det dock inte glasklart att Viktor Orbán på eget bevåg kan välja att inte gripa Netanyahu.
– Det är inte säkert att Orbán kan garantera det. Det beror på hur lagstiftningen ser ut och hur självständiga de rättsliga myndigheterna är där, säger han till Flamman, och fortsätter:
– Om jag hade varit juridisk rådgivare till Netanyahu hade jag gjort en mycket noggrann bedömning innan jag reste till Ungern. Risken är att de ungerska myndigheterna skulle kunna gripa honom ändå.
Han beskriver Netanyahus möjligheter att röra sig i världen som ”kraftigt kringskurna”, och jämför med Vladimir Putin som vid Brics-mötet 2023 tvingades delta via länk. Trots att den sydafrikanska regeringen ursprungligen välkomnat honom till landet satte myndigheterna stopp.
Under de senaste åren har flera svenska politiker besökt Israel och det styrande partiet Likud. Bland dem finns Sverigedemokraterna, som länge var bannlysta från officiella kontakter med den israeliska regeringen på grund av partiets historiska kopplingar till nazismen.
I oktober 2023besökte en delegation från Kristdemokraternas riksdagsgrupp Israel, och tog en bild tillsammans med Benjamin Netanyahu. Flamman har sökt partiets utrikespolitiska talesperson och ordföranden för riksdagens vänskapsgrupp med Israel – som båda deltog på resan – samt tre av de andra deltagarna.
När Flamman når riksdagsledamoten Kjell-Arne Ottosson, en av de kristdemokrater som fotograferades med Netanyahu, så är han fåordig om vad han anser om arresteringsordern.
– Det är inget jag vill kommentera just nu.
Så du vill inte säga om du anser att Netanyahu bör gripas om han skulle besöka Sverige?
– Nej, inte just nu. Hej!
I ett sms till Flamman förtydligar han senare att hans ovilja att ge en kommentar ska ses som ”utan någon värdering”.
Pål Wrange säger till Flamman att han gissar att det råder ”blandade meningar” kring ICC:s beslut i regeringen och på regeringskansliet. Enligt honom innebär ICC:s dom att dylika kontakter med den israeliska regeringen inte längre är lämpliga.
– Det innebär att man pratar med en person som är åtalad för krigsförbrytelser. Det finns inga folkrättsliga hinder mot det, men från mitt perspektiv verkar det inte särskilt lämpligt. Såvida det inte finns goda skäl, till exempel en konkret lösning på konflikten i Mellanöstern. Men inte för att boosta den personens politiska renommé.
Flamman har sökt Aron Emilsson, utrikespolitisk talesperson för Sverigedemokraterna, samt Mats Fält, ordförande för vänskapsförbundet Sverige-Israel.
Liberalerna i Göteborg har ansökt om en allmän sammankomst utanför Göteborgs universitet vid Vasaplatsen i Göteborg vid lunchtid – och därmed tvingat bort demonstranterna. Foto: Adam Ihse / TT.
Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.
Vid lunchtid på fredagen samlades ett trettiotal representanter för svensk borgerlighet vid Vasaplatsen i Göteborg, från Liberalerna till personer med bakgrund i vit makt-rörelsen. Det var en segermanifestation, men en märklig sådan. I en omvärld upptagen med Israels ockupation hade man nämligen erövrat en mindre gräsplan.
21 november utfärdade Internationella brottsmålsdomstolen en arresteringsorder mot Benjamin Netanyahu och tidigare försvarsminister Yoav Gallant för krigsbrott. De flesta talade om det här, men högst upp på Liberalernas prioriteringslista var i stället att tala illa om svenska Palestinaaktivister.
I Göteborg planerade man nämligen att tvinga bort studentlägret för Palestina genom att anordna en manifestation på platsen. En manifestation för demokrati, tolerans och sammanhållning. På fredagsmorgonen hade polis fört bort de sista Palestinaaktivisterna från området.
Det kan verka motsägelsefullt att ett uttalat liberalt parti säger sig värna demokratin genom att tysta andra, genom att stoppa ”budskap som polariserar” som de själva säger. Men det är helt koherent med Liberalernas samtida ideologiska hemvist.
De flesta skarpa hjärnor inom högern i dag är konservativa eller postliberaler. Den auktoritära populismens framgångar ses som ett bevis på den klassiska liberalismens misslyckanden. Liberalerna, som saknar egna sådana hjärnor, har inte fullt ut kunnat ta till sig denna vändning inom högern. I stället uppfattar de Tidösamarbetets fixering vid inre och yttre säkerhet, ofta till priset av medborgerliga och mänskliga fri- och rättigheter som ett försök att skydda den liberala demokratin.
Den postliberala grundtanken är att liberalismens gränslösa individualism skapar rotlöshet som leder till kriminalitet, alienation och socialt sönderfall. Därför behövs främjande av gemensamma värderingar för hela samhället. Därför är frihet inte längre högerns främsta motiv. I stället är skyddande av Sverige och svenskarna mot verkliga och inbillade hot politikens främsta målsättning.
Liberalerna säger sig vilja värna Göteborgs offentliga ytor genom att tvinga bort studenterna: lagar ska vara lika för alla och studenterna har gått för långt genom att tälta i över hundra nätter på platsen. Det är förstås uppenbart att Liberalerna inte agerat på detta vis ifall det var något i deras egen värld okontroversiellt som föregått i parken i så lång tid.
Idén med tältlägren är att Palestinafrågan mörkas eller skildras felaktigt i det offentliga samtalet. Därför behövs en fysisk motbild till den dominerande. En sådan motbild blir, från Liberalernas synvinkel, ett hot mot samhällsgemenskapen. Om det offentliga samtalet förs utanför parametrar som avviker från gemensamma värderingar så kollapsar det i polarisering där individer talar förbi varandra.
Därför slutar liberalismens värnande om det demokratiska samhället i sin motsats. För att skydda den svenska samhällsgemenskapen måste avvikarna tystas, och kvar blir bara maktens smickrande monolog om sig själv.
