Redan på färjan till Stockholm på söndagsmorgonen hade jag en stor klump i magen av Göran Greiders och Lars Gustafssons publicerade brevväxling om valet. Inte bara för att Gustafsson placerar sig så vanvettigt långt till höger i sin antikommunism och elitism utan också för att Greiders hopp om framgång i mejlväxlingen klingar så tomt. Hans uppgivenhet lyser igenom på andra ställen och den är dräpande. Så här skriver han redan den 8 september:
”Jag fruktar tyvärr att den här valrörelsen har handlat om ett sista avsked till den rörelse som dominerade svenskt nittonhundratal, socialdemokratin. Och jag skriver just rörelse, för det är det som är borta. Jag inser nu att det är meningslöst att begära mer idépolitisk hetta från Sahlin och det parti hon leder – den hettan kom nämligen en gång från hundratusentals aktiva…. Rörelsen var budskapet, för att citera en medieguru.”
På Vänsterpartiets valvaka hörde jag luttrade kommunister säga att de övervägt en stödröst – på socialdemokratin! Så långt har det alltså gått. Den svenska socialdemokratin saknar sin rörelse och är numera bara ett S-märkt krisparti av många i Europa.
Samtidigt som nyliberala teorier fimpas på löpande av ekonomer världen över, hittar Socialdemokraterna inte tillbaka till en satsning på offentlig sektor, aktiv arbetsmarknadspolitik och omfördelning av resurser via skattesedeln. De rester av ”blairism” och ungdomspraktikplatser som de kastat ut i debatten är en billig kopia på Reinfeldts eget recept, ”sänkta skatter ger fler jobb”. När Reinfeldt attackerade Sahlin just där under valdebatten blottade han, som så ofta annars, motståndarnas svagaste punkt. ”Ni vill ju också huvudsakligen ha skattesänkningar. Vad är det för skillnad?” Monas Sahlin blev i princip svaret skyldig men det är inte hennes fel.
Bo Rothstein skriver strålande om det på SVT-debatt, i en artikel där han även angriper de socialdemokratiska intellektuella djupdykning i postmodern identitetspolitik.
”När ledande ekonomer som till exempel Joseph Stiglitz och Paul Krugman förklarar att tankegångarna från Chicagoskolan bör förpassas till historiens sophög, då har något hänt. Ett annat exempel kan hämtas från en annan nobelpristagare, ekonomhistorikern Douglass North, som i sin senaste bok (Violence and Social Orders) går till kraftigt angrepp mot idén att en effektiv marknadsekonomi kräver en liten offentlig sektor och låga offentliga utgifter.” Någon som hörde sådana argument i vår svenska valrörelse?
Håkan A Bengtsson på Arenagruppen är inne på samma spår. ”Framför allt måste Socialdemokraterna forma en egen analys kring den ekonomiska politiken, på vad som skapar ekonomisk utveckling, arbete och hållbar tillväxt. Oförmågan att presentera en egen analys och slutsatser av finanskrisen illustrerar detta behov. Detta har historiskt sett varit hemmaplan för arbetarrörelsen. Kanske var det därför den socialdemokratiska berättelsen inte riktigt bet”
Ann-Marie Lindgren på Arbetarrörelsens tankesmedja är också sanningen på spåret när hon i partitidningen Aktuellt i Politiken skriver att frågan ”Vad är socialdemokrati i dag” måste vara startpunkten på eftervalsdiskussionen. ”För det förklarar partiets tillbakagång alltsedan 1990-talet: vi är inte riktigt säkra på vad socialdemokrati är. Vi har ett antal bra förslag på enskilda punkter – och personligen tycker jag att det rödgröna valmanifestet var mycket bra – men är inte ens själva helt på det klara om sammanhanget/…/ typisk är velandet kring rätten att ta ut vinst på skattefinansierade verksamheter, där till och med folkpartiledaren Björklund gått längre än den socialdemokratiska partikongressen/…/”
Socialdemokraterna fick alltså ta jobbfrågan hos de rödgröna och de gjorde ingenting av den. Nu har vi 2010 och raka tydliga svar på vad man avser göra åt ekonomin (finanskrisens härjningar) och jobben (massarbetslösheten) är avgörande för hur väljarna uppfattar ett parti. Ska det vara så svårt att förstå? De bästa argumenten för nya jobb från de rödgrönas förslag kom från Lars Ohly och Maria Wetterstrand och handlade om den stora gröna omställningens effekter. Flammans källor säger att Socialdemokraternas tjänstemän typiskt nog inte heller hade något att göra med den argumentationen. En ängslan präglade ofta det rödgröna samarbetet när socialdemokraterna fick styra, till exempel i ”jobbfrågan”. ”Hur ska det här uppfattas?” styrde över ”Vad behöver Sverige?” Vänsterut eller högerut, så skapas inte attraktiv politik.
I valrörelsens slutskede attackerade de rödgröna regeringen hårt om sjukförsäkringsfrågan, alla tre använde sin dyrbara frågetid i SVT:s slutdebatt till det. Ingen väljare kan ha undgått vad regeringen gjort med de utförsäkrade sjuka och de cancersjuka som tvingats in på praktikplatser. Trots det röstade många fler på alliansen än de rödgröna. De föredrar nuvarande politik.
Som Lennart Kjörling skrev i Flammans stora uppslag inför valet, det här blev Sveriges första val helt i linje med tvåtredjedelssamhällets klassintressen. De friska med jobb röstade mot de sjuka och arbetslösa.
I det läget måste oppositionen ha en trovärdig egen ekonomisk politik, att bara vädja om solidaritet med ”svaga grupper” räcker inte.