Salta (IPS) Traditionellt odlas sojabönor i centrala och östra Argentina. Men mellan 1996 och 2004 ökade skördarna från 11 miljoner till drygt 36 miljoner ton, varav 95 procent exporterades. Sojabönan har nu tagit över hälften av den brukbara marken i landet.
I centrala Argentina räcker det med att odla 50 hektar mark för att få fram en ordentlig skörd. Men i samband med snabba tillväxten har grödan även nått de fattiga nordvästra provinserna i landet, och där krävs det upp till 2 000 hektar odlad mark för att göra en förtjänst på sojabönorna. Men för att sköta en så stor odling räcker det med mellan två och fem arbetare.
Uppgifterna kommer från landsbygdssociologen Chris Van Damme som är professor i ämnet hållbar utveckling vid Nationella universitetet i Salta, i nordvästra Argentina.
De nordvästra provinserna består av en stor svårbrukad zon längs gränsen till Bolivia. Enligt uppgifter från Nationella institutet för jordbruksteknik utgör sojaodlingarna 80 procent av regionens brukade mark.
Men i takt med att sojaproduktionen har ökat har även andelen fattiga skjutit i höjden i regionen, där fyra av landets 37 miljoner invånare bor. Mellan 1998 och 2002 ökade andelen extremt fattiga från 12 till 43 procent i Salta, och även i de andra regionerna har andelen djupt fattiga snabbt ökat.
Enligt en statlig rapport är även arbetslösheten hög. I många av de nordvästra städerna ligger den på över 20 procent, samtidigt som en ungefär lika stor andel av befolkningen är undersysselsatta.
Inte heller för de som har arbeten är situationen alltid så bra. Mellan 41 och 53 procent av de arbetande i de fem provinserna återfinns inom den informella ekonomin – och mellan 46 och 56 procent av anställningarna bedöms som osäkra eftersom de anställda saknar sociala skyddsnät.
Enligt Van Damme har det senaste decenniet, som sammanfaller med expansionen av sojaodlingar, inneburit att antalet jordbruksanställda halverats – från en miljon till en halv miljon. Samtidigt har tusentals småbönder tvingats sälja sin mark och antingen blivit arbetslösa eller fått osäkra anställningar.
– Behovet av arbetskraft föll från 2,5 arbetsdagar per hektar och år 1990 till 0,5 2003, säger Van Damme, som skrivit en studie om introduktionen av sojabönor i Salta.
I Lajitas, en stad mitt i provinsen Salta, har andelen småbönder minskat från 250 till 90, säger han. Samtidigt har ett skyddat skogsreservat i regionen Anta nyligen delats upp i två tusen hektar stora avstyckningar för att ge plats åt sojaodlingar.
– Sojan är en jordbruksprodukt som inte behöver några bönder, säger han och tillägger att i landets nordöstra delar, där det är långt till hamnarna, krävs stora landarealer och sofistikerad utrustning.
– För att lyckas med det koncentreras jordägandet till allt färre händer, och de småskaliga producenterna försvinner, säger han.
Landets myndigheter jämställer sojan med utveckling. Men Van Damme menar att fördelarna på lokal nivå är få – det enda bekämpningsmedel som behövs för genetiskt modifierad soja är importerat och de maskiner som behövs kommer från landets centrala delar.
Bönorna förädlas inte heller lokalt, utan fraktas till andra delar av landet.
Tullinkomsterna på sojaexporten går till den statliga skattekistan, medan de lokala myndigheterna bara får inkomster via jordskatterna som läggs på producenterna.
Orsaken till att de lokala myndigheterna i Salta beslutade att upphäva skyddsstatusen för skogen i Pizarro var att man var i behov av pengar för att kunna bygga vägar att transportera sojan på.
