LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson eller ”Kålle” för de som känner honom, och politiska tyckare som låtsas att de gör det, verkar vara en trevlig filur.
Hans Instagramkonto är en veritabel djupdykning i det som på internet kallas ”wholesome content”, ungefärligt översatt: ”sunt innehåll”. LO-ordföranden kramas med sin fru, fikar och framförallt: odlar gurkor.
Det är svårt att tro något ont om en sådan man. En före detta metallarbetare med arbetarnas bästa för ögonen, som inte skulle kunna vilja något annat än väl för vanliga knegare.
Eller?
Faktum är att Karl-Petter Thorwaldsson står bakom de svenska arbetarfackens största misslyckanden någonsin.
Medlemsantalet har under hans tid vid makten nått idel nya bottenplaceringar. Av de som är kvar, sympatiserar en oroväckande stor andel med Sverigedemokraterna, trots att förbundet aktivt försöker förmå medlemmarna att tänka annorlunda. Och aldrig förut har så få kompromissat om så mycket.
Tillsammans med Svenskt Näringsliv presenterade LO under nuvarande ledning ett förslag om att inskränka strejkrätten sommaren 2018. I bakgrunden fanns ett hot från den S-ledda regeringen: kom överens – annars lagstiftar vi.
Inför avtalsrörelsen, som genomförs under året, har LO aviserat att man är beredd att förhandla om försämringar av lagen om anställningsskydd, LAS. Källor inom förbundet, som uttalat sig bland annat i tidningen Arbetet, viskar att det handlar om att skydda Socialdemokraternas regering. Tar LO LAS-kulan slipper S, igen, stå för en lagstiftning till vilken de förbundit sig i och med januariavtalet med L och C.
Flammans föräldralediga chefredaktör Anna Herdy brukar spetsigt kalla LO för ”socialdemokratins politiska gren”. Insinuationen är alltså att S är ett renodlat maktparti, utan egentliga politiska ambitioner, och att det i stället är de allierade i fackföreningsrörelsen som står för visionerna. Beroende lite på vart man står kan man tycka att det är en rimlig modell. S grundades ju faktiskt av en föregångare till LO, och inte tvärt om. Men när politiken som förs är höger, och LO får bära skott för att skydda S, har något gått allvarligt fel i relationen dem emellan. Ska det vara någon poäng med ett Socialdemokratiskt maktparti måste politiken de uppmuntras eller tvingas genomföra komma från en arbetarrörelse utanför partiet. Inte från liberaler.
Kanske har ett av problemen varit att Karl-Petter Thorwaldsson är för ”wholesome”. Han vill ingen något ont, allra minst vännen Stefan Löfven. När han valdes var det med ett tydligt mandat att se till att LO tar plats i den offentliga debatten. Det har han delvis lyckats med, men kanske framförallt för att han har gjort en lång rad medlemmar och sympatisörer upprörda och besvikna.
Att han också kritiserat januariavtalet betyder inte mycket eftersom LO under hans ledning också tycks skydda S på egen bekostnad.
I juni i år avgår Karl-Petter Thorwaldsson efter åtta år vid makten. Vem som tar över posten som LO-ordförande är fortfarande oklart. Att hoppas på några drastiska förändringar är möjligen att hoppas för mycket: att för andra gången i organisationens historia välja en kvinnlig ordförande är nog ungefär det mesta en radikalare vänster kan hoppas på. Men kanske är nästa kandidat åtminstone en något mindre trevlig filur. Bland de topptippade kandidaterna finns till exempel Kommunals Tobias Baudin, som lämnat LO-samordningen inför avtalsrörelsen i protest mot den tänkta LAS-inskränkningen. Det talar förstås emot honom rent internstrategiskt. Men det är också ett tecken på att han besitter en stridbarhet som kan vara precis vad LO behöver.
