Utifrån frågeställningen ”Vilken eller vilka frågor eller samhällsproblem tycker du är viktigast i Sverige i dag?” frågar SOM-instituet (vid Göteborgs universitet) årligen om svenska väljares prioriteringar kring sakfrågor. Jag tror att dessa undersökningar kan vara en indikator på vad också Vänsterpartiet kan vinna väljare på. Sakfrågor som alltid hamnat i topp är exempelvis arbetsmarknad och sjukvård. På samma sätt hamnar alltid utrikespolitik och skatter långt ner på listan av folks prioriterade politikområden. Om man vill ta till sig dessa undersökningar som en väg att vinna väljare på, så skulle man därför kunna hävda att de lika mycket visar vad som bör väljas som huvudfokus som vad som bör väljas bort som huvudfokus.
Naturligtvis säger det ingenting om hur de enskilda frågorna ska ramas in och kommuniceras. Om man är så lagd, så kan man i det hänseendet ta hjälp av politisk kommunikation som vetenskapligt fält. Det finns ganska mycket skrivet om det. Alltifrån språkbruk och bildspråk till ”storytelling”: Undersköterskan Sofia berättar något från sin arbetsplats, exempelvis. Den personliga ansatsen i stället för bara uppräknade av fakta.
Hur som helst så blev det något som skilde ut den senaste SOM-undersökningen från tidigare. Sakfrågan ”integration/immigration” seglade upp som etta. Just detta får mig att fundera på vad vi faktiskt anser kring frågan. Det tycks mig som att det finns någon sorts otydlighet. Å ena sidan kommuniceras ”generös, men reglerad, flyktingpolitik”. Å andra sidan så är de närmare förklaringarna sådant som ”rädda liv” och ”säkra och lagliga vägar in i EU”. Jag har aldrig uppfattat vad som menas med just ”reglerad”. Ett förslag jag har fått från partikamrater är ”alla har rätt att söka asyl, men alla kommer inte beviljas asyl”. I ett sådant perspektiv är alltså beviljandet i sig det som definieras som ”reglerat”. Vilket samtidigt inte det heller tydliggör så mycket, eftersom vi samtidigt säger att permanenta uppehållstillstånd är att föredra. Frågan blir då om det vi kommunicerar som politik kring migration snarare i väljares ögon framstår som öppna gränser? Det är förstås en fullt legitim politisk ståndpunkt, precis som alla andra dito. Men det innebär samtidigt att vi inte med trovärdighet kan tala om reglering. Om en politisk sakfråga hamnar så högt bland väljares prioriteringar så kan vi, menar jag, inte vara så luddiga och icke-konkreta.