För ett tiotal år sedan besökte jag Bergs slussar utanför Linköping. En del Linköpingsbor kallar slussarna ”skilsmässodiket” och har som helgnöje att åka dit och titta på fritidsskepparnas återhållna ”Barbro, tamparna för helvete. Älskling”.
Så skulle det kunna gå, när det nu i Sverige är dags för att leva LIVET och låta förväntningarna möta sommarens realiteter. Ibland är jordgubbarna sura och ibland, som i skrivande stund, spöregnar det utanför fönstret.
En del hanterar den frustrationen med vardagsförtryck och midsommarmisshandel. Men de flesta fortsätter att försöka och hoppas. Vad annat kan vi göra? För skulle man få smaka den där hemgjorda senapssillen, eller att på midsommardagen få vakna bredvid en ny bekantskap och se morgondimman lätta, eller höra barnens förtjusta skrik när den kryssande segelbåten lutas ytterligare något – då är det ju värt det. Allt slit och alla vedermödor.
Inom politiken lanserades på 1950-talet ”de stigande förväntningarnas missnöje” som begrepp för att förklara varför inte alla röstade på sossarna trots att alla kurvor pekade uppåt.
Numera kan vi tala om de sjunkande förväntningarnas försvar av det som byggts upp. För nu är, tio dagar efter EU-parlamentsvalet, snart allt som vanligt. Precis som efter EMU-valet och de inledningsvis chockade kommentarerna. Det sades att konstitutionsförhandlingarna kunde försvåras, men visade sig gå i lås. LO-kongressen säger nej till att verka för folkomröstning om EU-konstitutionen.
Och tidningarna – exempelvis Aftonbladets ledarsida i måndags – skriver att det inte går att dra för stora växlar på valresultatet eftersom valdeltagandet var så lågt.
Visst fick den politiska eliten några sura jordgubbar. Och vi ska vara tacksamma för att det blev junilistan som tog hand om missnöjet med den fortsatta plattläggningen.
I nästa val står Sverigedemokraterna – eller någon annan skapelse – beredda med sin lösning: inte en symbolisk örfil utan en rejäl midsommarmisshandel.
Då kanske ledarskiktet åter skulle chockeras; frågan är väl om de skulle dra några växlar.
För oss övriga, kan vi väl bara fortsätta försöka och hoppas. För skulle…