”Det verkade som om båda gick på något lugnande”, var en av expertkommentarerna i tidningen Metro efter söndagens partiledardebatt mellan Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin i TV-programmet Agenda. Det var inte en helt dum iakttagelse. Det hettade inte till särskilt många gånger och framkom inte heller något direkt nytt i debatten. De tre största frågorna var pensioner, skatter och sjukförsäkringen.
Mona Sahlin åberopade att hon inte kunde ge några klarare besked om skatter innan april, då budgetförslagen presenteras. Andra frågetecken rätades heller aldrig ut. Fredrik Reinfeldt hänvisade det mesta som inte fungerat inom arbetsmarknadspolitiken till den ekonomiska krisen. Programledaren Karin Hübinette frågade om arbetslinjen bara fungerade i högkonjunkturer, men fick aldrig något riktigt svar.
Om man ska tala om en vinnare var det Mona Sahlin. När hon talade om en ny sjukförsäkring som hjälper och inte slår ut sjuka var hon på hemmaplan. Direkt pinsamt blev det när Fredrik Reinfeldt delvis försökte skylla problemen i sjukförsäkringen på Försäkringskassan: ”Saker kan gå snett på en myndighet”.
Lite synd var däremot att Mona Sahlin tappade bort den direkta frågan om varför unga ska rösta rödgrönt, när ungdomsarbetslösheten växte under förra mandatperioden. Hon har helt rätt i att unga bryr sig om klimatfrågan, billiga bostäder och kamp mot diskriminering. Det må dessutom vara en smula ohederligt av Fredrik Reinfeldt att kalla ett borttagande av den generella sänkta arbetsgivaravgiften för personer under 26 år för att ”införa ungdomsskatt”.
Men frågan om jobb och arbetslöshet får ändå inte slarvas bort av de rödgröna partierna i den här valrörelsen. Göran Perssons uttalande i maj 2006 om att arbetslösheten inte kommer att bli någon stor valfråga, var antagligen en direkt bidragande orsak till att man förlorade valet. Det är inte heller så att det saknas förslag från oppositionen. De behöver bara lyftas fram.
En helt annan fråga som vållat en del negativ uppmärksamhet innan partiledardebatten är Mona Sahlins handväska för 6.000 kronor. En del har försökt dra paralleller till väskdebatten för ett par år sedan, där Sisela Lindblom och Nina Björk kritiserade kvinnliga kolleger för deras lyxhandväskor. Vad man glömt är att den gången rörde det sig om handväskor för runt 50.000 kronor. Sahlins väska är i ungefär samma prisklass som de Canadian goose-jackor var och varannan tonåring gick omkring med för några år sedan.
Visst, en rödgrön oppositionsledare kanske borde visa större ödmjukhet för sina främsta väljargrupper och bära en helt vanlig väska för ett par hundralappar.
Samtidigt kan detta rimligen inte vara socialdemokratins största problem. Den som försöker påskina det har troligen en annan agenda än att värna om Socialdemokraternas väljare.