Jag öppnar datorn. Månadens medlemsstatistik från fackföreningen har landat i mejlen. Den vanliga känslan infinner sig direkt. Ont i magen. Nedstämdhet. Oro. Jag öppnar mejlet. Statistiken visar inget nytt. Fallande siffror. Mitt fackförbund är i kris – den här månaden också. Känslan hänger kvar och biter sig fast.
Tankarna drar sig mot regeringen. Hur mycket jag hatar dem för att de förstört den grund jag och mina branschkamrater borde kunna stå tryggt på. För att de vet att de har gjort det och för att de menade att det skulle bli just på det här sättet. För att de struntar i oss – i våra liv och vår rätt till samma livskvalitet som många andra har eller skulle kunna ha.
Jag tänker på hur snacket går i fackföreningsrörelsen. Hur en del klappar varandra belåtet på ryggen och blundar för den trista utvecklingen. Jag tänker på att det, långt innan jag kom in i rörelsen, faktiskt fanns en tid då de fackligt aktiva kände sig berättigade att luta sig tillbaka, slappna av och njuta av alla framsteg. Och hur man sedan fortsatte med det tills nu. Nu när det ibland känns så hopplöst att vända trenden. För det får man inga sympatier från mig.
Och jag själv, då? Jag som aldrig har trott på den så illa beryktade väggen. Jag håller nu på att arbeta ihjäl mig för att samla ihop en splittrad facklig avdelning, en otrygg bransch, hundratusen lurade unga arbetare. Varje förhandling, varje medlemsmöte, varje samtal med kamraterna blir en fråga om att vinna eller försvinna. Varje handling syftar till att överleva till varje pris.
Och jag räcker inte till. Jag är bara skrapet på ytan. Droppen i havet. Ni som är fackligt eller politiskt aktiva känner säkert igen den där känslan. Den som inpräntar djupt i oss att vi inte räcker till. Att vi, vad vi än gör, helt enkelt varken fysiskt eller psykiskt har en rimlig chans att nå målen. Uppfylla önskningarna. Eller kraven.
Den som gör att vi ständigt bär en börda på våra axlar som egentligen är omänsklig. Som ingen människa mäktar med.
Ibland hamnar vi i ett vägskäl och måste välja väg. Jag vet vilken väg jag väljer. Samma väg som så många andra, som har en mening och ett mål med sina liv.
Vi fortsätter att kämpa. För vi älskar kampen. Den för solidaritet, den för rättvisa. Vi älskar den så mycket så att vi liksom blir våra rörelser. Om de går dåligt är vi olyckliga. Om de går bra är vi lyckliga.
Medlemsstatistiken lyser på skärmen. Jag vill inte ta åt mig. Men jag gör det ändå. Den här månaden valde ett par hundra att lämna oss.
Bredvid mig sitter min son och ritar. Vi är hemma, det är söndag kväll. Det står tända ljus på bordet. Han är fyra år och så vackert oförstörd. Någonstans borde detta vara den finaste stunden i veckan.
Det är det tyvärr inte. Men ni har ändå inte tillstånd att tycka synd om mig.
Däremot har ni mitt odelade stöd om ni vill agera för att vända utvecklingen. Var och en av er.
Ingen nämnd.
Ingen glömd.