Flamman beskrev nyligen hur Hollywood försöker rätta till missuppfattningen att England var med i kriget och vem har på senare år hört talas om att ryssarna deltog? Nyligen uppmärksammades befrielsen av Paris, som USA fixade åt de Gaulle, liksom hur ryssarna svek upproret i Warszawa. En analys av på vilken sida cynismen var värst när det gäller den tragiska resningen i Warszawa är inget som intresserar.
Men människor accepterar inte att i längden bli bedragna på sin historia. Ett exempel är Spanien. Där fortskrider en process av ”gräv där du står”-karaktär som sakta bryter ner den förhärskande historieskrivningen, om republiken och om kriget 1936-1939, som dikterades av Francoregimen. Det är inte minst ungdomen som kräver besked av äldre generationer. De frågor som ställs är både allmänna och konkret personliga, då knappast någon familj kunde undgå att direkt beröras av kriget och det långvariga Francoväldet. Vad hände egentligen, var stod ni i kampen mot fascismen och under alla decennier av diktatur, varför har ni tigit, vart tog försvunna anförvanter vägen? Undanträngda, skamliga och smärtsamma minnen tränger upp till ytan. De röda, som republikens och demokratins försvarare hedrande nog kallas, tvingades till tystnad då fascismens repressalier kunde drabba både barn och barnbarn långt efter diktaturens fall. ”Glömskans pakt” var villkoret för den borgerliga demokratins inrättande, och reaktionen har bekämpat alla försök att klarlägga fascismens blodiga terror och förtryck.
Men sanningen står inte att hejda. Vilka var angivare, bödlar och kollaboratörer, vilka kämpade och dog i kampen mot fascismen? Även om klassklyftorna är bråddjupa handlar det ofta om grannar och familjemedlemmar. Nu söks platserna för fascisternas massgravar upp. Historien bokstavligen grävs fram, de mördades ben och skotthålen i deras kranier blottläggs. Några på båda sidor har hela tiden vetat var man skall gräva. ”De döda vänder hem”, skrev tidningen Die Zeit för en tid sedan, i ett stort reportage som skildrar Spaniens kamp om historien. För en kamp är det, i ett land där monumenten som glorifierar fascismen står kvar snart 30 år efter diktatorns död, medan högern vägrar ta avstånd från Francotiden och reaktionära skribenter försöker rättfärdiga Franco och hans regim.
Den internationella antifascistiska solidariteten med den demokratiska spanska republiken är ett viktigt inslag i republikens historia. De frivilliga och den humanitära hjälpen hade en stor symbolisk betydelse. Det spanska folket kunde känna att det inte stod ensamt när det förråddes av de borgerliga demokratierna. Västeuropas svek mot Spanien fullföljdes, vilket Flamman nyss visade, genom Agneta Ekströms utmärkta och gripande artikel ”Spaniens glömda barn”, som skildrar hur brutalt flyktingarna undan fascismen mottogs i Frankrike efter Francos seger.
Flamman har tidigare uppmärksammat såväl de frivilligas insatser som den humanitära solidariteten. Flamman har berättat om den utställning som dokumenterade det svensk-norska sjukhuset i Alcoy, vilken historikern Àngel Beneito Lloris och hans elever producerade, trots ovilja från stadens högerstyre. Hans arbete har i sin tur inspirerat till en timslång dokumentärfilm, ”Coronas de vida” – Kronor till livet – producerad av Visual Producciones i Alcoy, vilken visats i Valenciaregionens tv. I denna film skildras solidaritetsarbetet i Skandinavien med ett rikt arkivmaterial och intervjuer med några av dem som ännu lever och som deltog i den omfattande solidaritetsrörelsen. Bland svenskarna kan nämnas Arne Andersson, Greta Segersson och Östen Johansson i Göteborg samt dr Erik Rabo, vilken som ung medicine kandidat arbetade vid sjukhuset i Alcoy. Spanska sjuksköterskor, som tjänstgjorde vid sjukhuset, berättar om sina erfarenheter. Filmen har väckt stort intresse och den fick nyligen en utförlig presentation i den ansedda spanska tidningen El País och kommer att visas i spansk tv igen.
Tilläggas kan att Àngel Beneito Lloris nyligen publicerat en mycket omfattande studie som beskriver villkoren för liv och hälsa under industrialiseringsprocessen i textilstaden Alcoy, inte minst beskrivs de svåra förhållandena för arbetarklassen. I detta arbete ger han också en utförlig redovisning av hur solidaritetsrörelsen möjliggjorde Svensk-Norska sjukhuset och dess verksamhet. Så återtar det spanska folket steg för steg sin verkliga historia.
Efter andra världskrigets slut sopades i hög grad skuldfrågorna under mattan, men kunskapen om krigets ohyggligheter levde ändock kvar. I Tyskland producerades en film med titeln Mördarna finns mitt ibland oss. Den speglade medvetandet om att man, i Tyskland och i andra länder, ständigt var omgiven av människor skyldiga till de mest fruktansvärda handlingar. I Spanien förhindrades en uppgörelse med fascismen och mördarna fick sitta i orubbat bo. Men bland dagens unga finns många som inte godtar historiens glömska.
*Condicions de vida i salut a Alcoi durant el procés d’industrialitzacio.
