Häromveckan kunde man på DN Debatt läsa en artikel av ekonomiprofessor Harry Flam, tidigare ledamot av Första AP-fondens styrelse. Flam menar utifrån sitt ekonomistiska perspektiv att de allmänna pensionsfonderna borde övergå från aktiv till passiv förvaltning. Aktiv förvaltning innebär att aktiemäklare funderar, analyserar och taktiserar över aktier, och utifrån detta genomgående ändrar fondens ”portfölj”. För detta får aktiemäklaren ordentligt betalt. Vid passiv förvaltning skapas en portfölj som i princip avspeglar hela börsen, så att portföljvärdet går upp och ner som börsen i genomsnitt. Flam skriver i artikeln något som i och för sig är välkänt bland ekonomer, men som lyser med sin frånvaro i det klimat av tankeförbud som omgärdar pensionssystemet: ”En omfattande empirisk forskning visar tämligen entydigt att professionella kapitalförvaltare presterar sämre än genomsnittet på marknaden efter avdrag för merkostnaden för aktiv förvaltning”.
Detta förhållande tydliggjordes för några år sedan av en tidning som lät sina aktietips baseras på att en apa kastade dartpilar på en lista. Aptipsen visade sig slå aktieindex och placera schimpansen i topp 25 bland tusentals Wall Street-proffs. Och det alltså oräknat att apan troligen skulle få en lägre lön.
Men vad med pensionerna? Alla pensionssystem bygger på en omfördelning av resurser, från dem som vid varje tillfälle arbetar, till dem som då är pensionärer. ATP-systemet vidgade det samhälleliga ansvaret för trygga pensioner åt alla. Det löpande sparandet kunde genom AP-fonderna samtidigt samlas och utnyttjas till samhällsinvesteringar. I det nuvarande systemet har AP-fonderna instruerats att inte verka för näringspolitiska eller andra mål. De ska alltså ”aktivt” förvalta pensionsmedlen genom aktiehandel. Samtidigt överförs en växande del av pensionsmedlen till rent privata fonder, som i regel är otroligt mycket effektivare på att åstadkomma en för pensionärskollektivet och samhällsekonomin kännbar kapitalförstöring.
Allt detta låter förstås vansinnigt. Och det är det, men bara för en folkmajoritet. För samhällseliterna är systemet attraktivt. Enorma summor som fonderas till investeringar idag kan disponeras av privata aktörer till riskkapitalförsörjning, samtidigt som samhällets ansvar för att garantera en rimlig framtida fördelning av resurser till pensionärerna beskärs med hjälp av automatiska regulatorer som förhindrar att någon kan ställas till svars. De ”aktiva förvaltare” som får ta del av väldiga förvaltningsarvoden och bonusar är förstås glada. Och så de rikaste, som alltid kunnat räkna med en egen trygg ålderdom, men som i det nya systemet dessutom minimerar risken att genom skatter och avgifter få bidra till dem som slitits ut snabbare.
Ekonomiprofessor Flam vill förbjuda aktieköp i svenska aktier, för att ytterligare säkra att politiska hänsyn inte ska tas i förvaltandet. Det är i linje med pensionssystemets intentioner. Ägande är viktigt – och farligt om det är allmänt. Det betyder att systemet genom lag garanterar att strategiska investeringsbeslut fattas på andra sätt än genom sneglande på folkliga intressen och långsiktiga samhällsbehov.
”Det är viktigt att förhindra konflikter om buffertfonderna, eftersom sådana kan underminera den politiska enigheten om det nya pensionssystemet”, skriver han. Denna ”politiska enighet” kring ett orimligt system som konstruerades i skymundan och bevakas av ett väktarråd med ”ansvarskännande” socialdemokrater och sprängnöjda borgare. Vårt medborgerliga inflytande över samhällsekonomin reduceras så även på denna punkt till att utse en dartkastande apa, eller bli en själv.
