Magdalena Andersson använde i Ekots lördagsintervju (12/12) flyktingkrisen som varnande exempel för de som tycker att det verkar bra med en mer expansiv ekonomisk politik. Tillfrågad om LO-kraven på stora lånefinansierade investeringar under förra hösten och våren, svarade finansministern:
”Hade jag lyssnat på LO då, då hade vi inte kunnat genomföra den här ofinansierade satsningen på kommuner och landsting, utan då hade ju våra statsfinanser varit i sådant skick att vi hade varit tvungna att sätta in väldigt kraftfulla besparingar i det här läget.”
Man kan invända mot detta på flera sätt. För det första: en upplåning enligt LO:s förslag hade blivit billig med tanke på ränteläget. Lika billig är satsningen på kommuner och landsting att låna till. Det är ju därför IMF och ekonomer världen över tjatar sig blåa på stater att de ska investera.
För det andra: oavsett om LO hade fått igenom sitt investeringspaket eller inte hade det rimligaste varit att låna till flyktingkrisen. Att genomföra hastiga nedskärningar i statsbudgeten hade varit både svårt och politiskt dumt.
För det tredje: en underfinansiering av statsbudgeten för att öka efterfrågan i ekonomin skulle förstås stärka samma statsbudget på sikt, eftersom det uttalade målet är att knäcka (den dyra) arbetslösheten. Om Magdalena Andersson hade lyssnat på LO för ett år sedan (och om hon fått igenom budgeten) hade vi nu haft statsfinanser där ett medvetet ökat underskott hade börjat jobba för att stärka alla delar av ekonomin. Den ingången i flyktingkrisen hade varit betydligt bättre.
Varför pratar då Magdalena Andersson om investeringar som någonting som bara tynger statsfinanserna, och beskriver det som en nyckeluppgift att ”hålla hårt i pengarna”? Tycker hon så på riktigt? Det låter inte särskilt socialdemokratiskt, och några ekonomer har hon ju inte heller på sin sida. Svaret är att det egentligen inte är särskilt intressant vad Magdalena Andersson tror om ekonomisk politik. Vad det handlar om är vad hon tror om politisk strategi.
För Socialdemokratin är en ”stram och ansvarsfull” finanspolitik alldeles för central för den politiska strategin för att bytas ut på grund av svängningar i synen på ekonomisk politik. Alla partier har sina dogmer. En av Socialdemokratins starkaste är att man måste vara trovärdig när det gäller ekonomin. Den dogmen stärks från två olika håll: dels från de socialdemokrater som är tillräckligt gamla för att ha sett hur lätt det var att som ”rikshushållare” under efterkrigstiden och ända fram till 90-talet slå mot högerns slarviga skattesänkningsplaner. Dels från en yngre generation som gjort analysen att ekonomi är viktigt för de som har mycket pengar – mittenväljarna – och att det enklaste sättet att göra sig trovärdig är att göra sig trovärdig på samma sätt som högern.
Och så länge stramhet anses fungera politiskt för S, spelar det ingen roll hur många rapporter LO-ekonomerna producerar som påtryckning. Vad som behövs är snarare en mycket bredare diskussion om hur partiet bäst slår högern på sikt. Budgethökarna måste se en bättre politisk strategi, inte en bättre ekonomisk teori. En sådan strategi kan inte som den nuvarande bygga på att väljarna för alltid kommer att förknippa högern med misshushållning. Den kan inte heller bygga på att man ska verka lika bra som högern på ekonomi genom att låta som högern. Det är ett bergsäkert sätt att vinna några slag, men förlora kriget. Istället måste man hitta egen definition av ”trovärdig”. Det är inget fel på ordning och reda. Det är vad som betraktas som ordning och reda man måste ta strid om.