Utrikes 24 juni, 2003

Speciallagar för Berlusconi i Italien

”Den här lagen är det mest monstruösa av monster som den här regeringen lyckats avla fram”, rasar Luciano Violante, gruppledare för Vänsterdemokraterna (DS) i deputeradekammaren, till dagstidningen La Repubblica.

Bologna Lagen, som röstades igenom i det italienska parlamentet förra onsdagen, ger immunitet åt landets fem högsta ämbeten, där-ibland statsminstern, så länge som de är i tjänst.

Innan deras tjänstgörningstid har löpt ut kan de således inte åtalas enligt den italienska straffrättslagen.

Detta gäller för alla typer av brott, för händelser som utspelats innan de tillträdde sina befattningar, samt för eventuellt pågående rättsprocesser.

Regeringen (center-höger) motiverar lagstiftningen med att dessa ämbeten måste garanteras få arbeta ostört.
Särskilt med tanke på att Italien i juli tar över ordförandeskapet i EU. Men det är många som inte är ense om denna uppfattning utan hävdar att detta är en i längden av skräddarsydda ”personlagar” för den nuvarande statsministern, Silvio Berlusconi.
Så sent som i tisdags höll Berlusconi ett försvarstal i rättssalen i Milano angående den så kallade Sme-affären, där han står åtalad för att ha korrumperat domarämbetet. Rättegången som pågår sedan sju år tillbaka, har precis gått in i sitt slutskede och vissa åtalade har redan tilldelats sina domar.

Berlusconi anklagas för att, genom sin gode vän och tidigare personlige advokat, den nuvarande parlamentsledamoten Cesare Previti (dömd till elva års fängelse), ha köpt domslutet som 1986 hejdade försäljningen av Sme, ett statligt holdingbolag i livsmedelssektorn, till Buitonigruppen. Förhandlingarna om Sme upphörde och inte förrän 1993 kunde delar av bolaget börja säljas ut, då till andra intressenter.

Enligt oppositionen är det uppenbart att Berlusconi genomdrivit ännu en lag för sina personliga angelägenheter.
Denna flyktmekanism, som torde vara något aldrig tidigare skådat i en demokrati, har möjliggjorts av att den anklagade även är landets statsminister.

Som sådan är han ledare för majoriteten i parlamentet och kan därför direkt kontrollera lagstiftningsprocessen. Resultatet är att medborgaren Berlusconi från och med i onsdags inte längre är jämställd med övriga italienska medborgare. Lagen är inte längre lika för alla. Kritiken från de icke-Berlusconiägda medierna har inte varit nådig och lär fortsätta för en bra tid framöver.
”Det italienska folket kan inte acceptera en dylik flyktnorm sanktionerad på grund av en statsministers privata intressen till fördel för sig själv som åtalad. Endast ett land utan establishment, utan regler och utan självmedvetande kan låtsas som om ingenting skett”, skriver La Repubblica i sin huvudledare.

Under onsdagens omröstning valde alla partier inom center-vänstern samt de båda kommunistpartierna att inte rösta.
I stället gick de ut på torget framför parlamentsbyggnaden där de enade sig med de så kallade Ringdansarna, en rörelse som skapats av regissören Nanni Moretti för att värna om landets konstitution.

Det är en nedslagen Moretti som talar till folkmassan.
– Det här är värre än i en film.

Ledare 05 februari, 2025

Batongpolitikerna vet ingenting om frihet

MUF och SSU tävlar om att vara mest frihetliga på Sergels torg inför EU-valet. Foto: Jonas Ekströmer/TT.

Om du frågar högerns ungdomsförbundare med backslick är det de som står för friheten. Inget kunde vara mer fel.

Det måste vara förenat med en lätt schizofren diagnos att vara borgerlig. Många som går med i de moderata och liberala rörelserna gör det för att de älskar frihet. I deras värld är staten en övernitiskt sträng förälder, som med skatter och regleringar hindrar sina barn från att växa. Om det bara blir lättare att sälja alkohol och bygga bostäder så kommer svenskarna att bli friare. I varje fall om man ska tro berättelsen från muf-are, cufare, lufare eller andra -ufare med bakåtslickat hår.

De beskriver staten som en främmande makt som förslavat oss stackars medborgare – som om staten inte var vår skapelse, en samling organ som vi själva äger och styr över. Det är med hjälp av denna myt som de övertygar oss om att sänka skatterna och släppa marknaden fri. Men det är väldigt enkelt att se att berättelsen inte hänger ihop.

Detta klumpiga hopkok om frihet borde rimligtvis öppna för en frihetlig berättelse från progressiva krafter.

För aldrig har väl batongerna åkt fram så snabbt som nu. Förvisso från de allra flesta partier – men allra mest från höger. Och att socialdemokratiska företrädare också vill göra det lättare för staten att inskränka på våra friheter i sin desperata jakt på gängkriminella kan förvisso anklagas för att vara populistiskt – men inte ideologiskt inkonsekvent. Sossar har alltid velat lösa gemensamma problem med gemensamma muskler.

Men hur ska de unga frihetliga timbroiterna hantera att deras partiföreträdare bygger en polisstat? De så kallade Liberalerna må säga sig sätta individen först, men använder samtidigt statsapparaten för att förbjuda barns användning av mobiltelefoner. Moderaterna må slakta både a-kassa och sjukförsäkringssystem i frihetens namn – men med den andra handen försöker de installera ansiktsigenkänning i Stockholms kollektivtrafik.

De verkar inte kunna bestämma sig för hur de ska se på staten. Att finansiera barnbidrag, canceroperationer och museer med skattbeskrivs som snudd på förtryck – medan skärmförbud, hårdare straff, hot om indragna medborgarskap, ökad kameraövervakning och statlig styrning av ”svenska värderingar” tydligen inte är det.

Detta klumpiga hopkok borde rimligtvis öppna för en frihetlig berättelse från progressiva krafter. Där staten ses som möjliggörare för friheten, snarare än tvärtom. För det hotar trots allt inte friheten att lägenheter som byggs i det här landet ska ha fönster. Eller att medicinen inte får bli alltför dyr. Att ungar har fritidsgårdar att spela pingis på, skolbibliotek att låna böcker i eller kulturskolepedagoger som lär dem körsång.

Läs mer

Högern förlorade anspråket på att vara frihetskämpar för länge sedan. Medan deras ungdomsförbund och tankesmedjor utmålar sossar som stalinister höjer de skatten på din öl, kameraövervakar dina kompisar och låter riskkapitalisterna skratta fritt hela vägen till banken.

Vi borde prata om riktig frihet. Och den kommer inte från höger.

Inrikes/Nyheter 04 februari, 2025

Facktopp varslas inför Israelblockad: ”Nedrigt och ovärdigt”

Erik Helgeson, vice ordförande i Hamnarbetarförbundet, har varslats om uppsägning. Foto: Johan Nilsson/TT.

Idag inleds Hamnarbetarförbundets blockad mot militär handel med Israel. Strax innan sades vice förbundsordförande Erik Helgeson upp – och polisanmäldes av arbetsgivaren, som menar att han ”inte längre kan antas vara lojal.”

– Jag agerar som vald företrädare för alla våra medlemmar. De angriper inte bara mig, utan vill också få media att klumpa ihop mig med kinesiska ambassadspioner, säger Erik Helgeson, vice ordförande i Hamnarbetarförbundet. 

– Det är nedrigt, och jävligt ovärdigt efter 20 år på kajen.

I dag, tisdagen den 4 februari, inleds Hamnarbetarförbundets blockad mot handel med israeliskt krigsmaterial som Flamman tidigare rapporterat om. Aktionen kommer att pågå i sex dygn framåt, då man kom i gång senare än planerat.

Erik Helgeson har varit medial kontaktperson inför blockaden, som fortfarande blir av enligt facket. Själv sägs Helgeson däremot upp omedelbart av arbetsgivaren Gothenburg Roro Terminals (GRT). 

– Jag hade jobbat hela helgen när de sa att jag skulle komma ner på möte klockan tio. De hade förlagt mötet till utanför hamngrindarna, så jag räknade med att de skulle försöka ta ifrån mig möjligheten att vara på området. De läste i princip innantill upp att jag varslades av personliga skäl på grund av säkerhetskyddslagen, och illojalitet kopplad till den. 

Erik Helgeson har inte haft någon kontakt med polisen, men arbetsgivaren meddelade i tisdags att han polisanmälts – för ”brott mot rikets säkerhet”. 

– Vi har hållit oss inom den rättspraxis som finns för politiska stridsåtgärder, baserat på en dom från 1980 när man stoppade handel med fascistregimen i Chile. Arbetsdomstolen gav oss grönt ljus, säger Erik Helgeson.

I ett mejl till Flamman skriver GRT:s presskontakt Maria Lindquist att bolaget ”[aldrig] kommenterar enskilda personalärenden av hänsyn till den enskilde individen”.

”I det här fallet rör det sig dessutom om säkerhetsfrågor och bolaget kan aldrig kommentera sådana frågor med hänsyn till rikets säkerhet.”

Enligt Sveriges Radio ska GRT gjort sin polisanmälan efter att ha tagit del av den lista av påverkade försvarsföretag som Arbetsdomstolen begärde ut i samband med ansökan om blockaden. Blockaden påverkar bland annat israeliska Elbit Systems, vars svenska gren har flera kontrakt med Försvarsmakten och sitt högkvarter i Göteborg.

GRT skickar ut ett pressmeddelande till bland annat P4 Göteborg, där de ”bedömer att den anställda inte längre kan antas vara lojal mot de intressen som skyddas i säkerhetsskyddslagen, och är i övrigt pålitlig ur säkerhetssynpunkt.”

– Det där är något de skickade till utvalda journalister igår, för att hänga ut mig. Det tycker jag nästan är lika grovt som själva uppsägningsvarslet, säger en uppriven Erik Helgeson.

Säkerhetsskyddslagen gäller ”den som till någon del bedriver verksamhet som är av betydelse för Sveriges säkerhet”. Man har tidigare hänvisat till lagen för att neka anställda tillträde till Göteborgs hamn, då hela hamnområdet räknas som skyddsobjekt. I det fallet var Transportfacket kritiska, och menade att bedömningarna skedde ”i lönndom” och var inkonsekventa. Rutiner och bakgrundskontroller har skärpts sedan Rysslands invasion av Ukraina 2022, och man har bland annat som första hamn i Sverige skaffat beväpnade vakter.

Mer än att ärendet rörde facktoppens ”uttalanden och ageranden” ville man inte redogöra för. När facket senast blockerade israeliskt gods i solidaritet med Gaza 2010 hände inget liknande, menar Erik Helgeson.

– Vi hade en nästan 2 månader lång blockad på allt gods till och från Ryssland, och det hände ingenting då heller. Det är nog inte bra för mig att spekulera för mycket innan de presenterat i detalj vad jag är anklagad för. Men det enda jag gjort uttalanden om är ju blockaden, i egenskap av nationell företrädare för förbundet.

Beskedet har varit påfrestande för Erik Helgesons familj och privatliv, berättar han. 

– Jag fick ringa mitt tioåriga barns lärare och säga att det kan bli en del att hantera framöver, för att jag är den ”anonyma anställda” som blivit uppsagd med hänsyn till rikets säkerhet. De blir bara spelbrickor i nån slags kampanj här.

Inrikes/Nyheter 04 februari, 2025

Flera skjutna till döds på skola i Örebro: ”En mardröm”

Ett tiotal personer uppges ha dött i tisdagens skjutning på en komvuxskola i Örebro.

Ett tiotal personer dog i dagens skjutning på skolan Campus Risbergska i Örebrostadsdelen Västhaga, uppgav polisen under en pressträff under tisdag kväll. Flera skadade personer har dessutom förts till akuten, enligt Jonas Claesson, hälso- och sjukvårdsdirektör i Örebro län.

– En mardröm, säger Roberto Eid Forest på Örebropolisen.

Polisen har identifierat en nu avliden gärningsman, som inte ska vara känd av dem sedan tidigare. De utesluter koppling till kriminella gäng. På frågan om det kan vara ett terrordåd vill han inte slå fast något.

– I nuläget tror vi inte att det är ett terrormotiv, men jag vill poängtera att vi är väldigt tidigt inne i utredningen, säger Roberto Eid Forest.

Larmet om skottlossning kom in strax efter halv ett på tisdagseftermiddagen. Flera ambulanser har synts på platsen, och enligt uppgifter till Expressen och Aftonbladet har både Örebro och Karlskoga sjukhus gått upp i stabsläge. Enligt NWT skickar region Värmland blod för att stötta sjukvården i Örebro.

– Det innebär att vi förbereder oss på ett stort skadeutfall. Vi styr om planerade operationer och sjukhusbesök, och försöker prioritera upp resurser så att vi kan ta hand om många svårt skadade, sade Jonas Claesson på eftermiddagen till SVT.

Risbergska skolan invigdes i sin nuvarande form 2017, och erbjuder vuxenutbildningar i kommunal regi (Komvux). I området ligger flera andra skolor, däribland Entréskolan, Karlslundsskolan och förskolan Blåmesen.

Enligt Expressen ska gärningsmannen ha tagit sitt eget liv, och strax efter två på eftermiddagen meddelade polisen att faran för liv var över. Under presskonferensen meddelade polisen att de inte utesluter fler gärningspersoner, men att de ser det som troligt att det är en ensamagerande gärningsperson.

– Det är en av anledningarna till att vi valde att inrymma ytterligare skolor, med tanke på det oklara läget.

Antalet skadade och deras skadeläge för de skjutna är i skrivande stund oklart, men enligt Jonas Claesson vårdades fem personer under eftermiddagen på sjukhus, varav fyra ska ha opererats och två befinner sig i ”stabilt läge”.

Kultur 03 februari, 2025

Den enarmade banditen

Den verklige Niillas Somby i ”In my hand” av Liselotte Wajstedt och Marja Helander. Foto: Liselotte Wajstedt.

Den poetiska dokumentären om sprängattentatet i Alta svävar fjäderlätt mellan magi och politisk brutalitet.

In my hand beskrivs i pressmaterialet som en ”poetisk hybriddokumentär” och återberättar historien om Niillas Somby som blev en efterlyst terrorist i Norge och en av de aktivister som stred om vattenkraftsutbyggnad av Alta-Kautokeinoälvarna i Finnmarken i Norge under 1970- och 1980-talet. Samtidigt handlar det om brännande frågor i nutiden. Altakonflikten inbegrep frågor om skydd av kulturminnen, utbyggnaden sågs som ett övergrepp från majoritetsbefolkningen av den samiska minoriteten, och för miljörörelsen handlade det om att bevara laxens lekområden. Somby ingick i den grupp av åtta unga samer i Samisk aksjonsgruppe som hungerstrejkade utanför Stortinget i Oslo 1980. En protest som orsakade den dittills största polisinsatsen i Norges historia med en tiondel av landets polisstyrka.

När bygget av dammen ändå blev ett faktum utförde Somby 1982 tillsammans med John-Reier Martinsen och en tredje person en sprängning av en bro över Tverrelva. I filmen syns den unga mannen famla i mörkret till Sombys säregna berättarröst som lugnt berättar att han hade tagit med sig extrabatterier men inte visste att batterier kunde frysa eller vad som händer om man kopplar bort dem.

Vitt ljus. Bron förblev intakt men laddningen detonerade och sprängde sönder en arm och ett öga. Han och Martinsen häktades, åtalades och riskerade 21 års fängelse för terrorism. Men Somby fick tag på ett falskt pass och flydde till Kanada.

I Helanders och Wajstedts framställning blir Sombys stympade kropp en metafor för det samiska motståndet.

Marja Helander och Liselotte Wajstedt är båda internationellt etablerade bildkonstnärer med tydligt bildspråk som har gjort flera filmer var för sig, men nu för första gången tillsammans. Sombys röst för handlingen framåt samtidigt som arkivmaterial blandas med iscensatta återblickar från fängelseceller och landskap.

Jag känner igen det på en gång avskalade och detaljrika bildspråket från Helanders tidigare filmer och fotografier som ofta rör sig mellan olika tider och verkligheter, och Wajstedts hantverksskicklighet, rytm- och materialkänsla. Som när Somby ligger chockad och utslagen i snön efter att han utlöst bomben av misstag (själva explosionen gestaltas effektfullt enkelt genom en vitruta mellan scener med djup svärta). Vi förstår att han tror att han är död och i sin dvala möter han ett kvinnligt andeväsen (en saajve?) som blir till ett norrsken som löses upp och förvandlas till de knutna fransarna som känns igen från traditionella samiska sidensjalar.

Somby den äldre reflekteras i glaset när den yngre Somby står i kanadensiska passkontrollen med sitt falska pass, och på ett annat ställe i filmen skymtas han i ett dokumentärt klipp från protesterna i Oslo 2023. På så vis dyker det förflutna upp som ett spöke i samtiden, och tvärtom.

Jag ser inte filmen i omslutande 360-version utan i bioformat, men berättelsen vinner även i denna version på de färre och längre tagningarna, ett grepp som ger publiken tid att vänja sig vid bilden och orientera sig i VR och kan beskrivas som scener eller tablåer. Min första tanke var att den inverterade drönaråkningen längs med den uppdämda Altaälven var ett förföriskt grepp för att skapa riktning, men jag inser efterhand att det i själva verket är just genom alla speglingar och reflexer som handlingen vecklas ut. Bilder i bilder. Lokala fenomen som reflekterar globala förändringar. Det är en rytmisk, förförisk, stundom storslagen hyllning till polarregionens karga landskap som lyfter fram ursprungsbefolkningars motstånd mot såväl den historiska som den pågående exploateringen av naturresurser.

Läs mer

Detta är inte första gången Niillas Somby befinner sig i aktivistiska konstsammanhang. Till exempel framträde han tillsammans med Linnea Dick på konstfestivalen Documenta i Aten 2017. Därför är det inte heller så märkligt att jag kommer att tänka på något utanför det samiska sammanhanget och påminns om den palestinska poeten Ghayath Almadhoun som i dikten Min hand som försvann för gott skriver: ”Jag är en fri man från ett land som drömmer om frihet, min hand som försvann för gott, ofta försöker jag omfamna dig utan den och därför verkar det som om jag bara älskar dig till hälften, men jag vill att du ska minnas, älskling, att när jag omfamnar dig med bara en hand håller jag dig inte lika hårt dagen du bestämmer dig för att gå.”

I Helanders och Wajstedts framställning blir Sombys stympade kropp en metafor för det samiska motståndet. Han må ha varit en enarmad bandit. Men i den här berättelsen ligger symbolvärdet av hans handlingar inte i bron som inte gick att spränga, utan i den förlorade kroppsdelen. Med sin enda örnvinge är Somby dömd att flyga i cirklar samtidigt som han har offrat sitt öga för att kommande generationer ska kunna se in i framtiden.

Rörelsen 01 februari, 2025

Feldt gjorde det bästa av 80-talets finanskris

Kjell-Olof Feldt beskylldes felaktigt för Socialdemokraternas högersväng, skriver Johan Lönnroth. Foto: Tomas Oneborg/SvD/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Kjell-Olof Feldt är död. Som förväntat hyllas han av högern som mannen som fick socialdemokratin på rätt kurs. Medan vänstern reagerar ungefär som Göran Greider, som skrev på Facebook: ”Han var folklig, med sin arbetaruppväxt, men bidrog till att driva socialdemokratin högerut (kanslihushögern). Under sina sista år ändrade han sig på en avgörande punkt och ansåg att det fria skolvalet var ett stort misstag.”

I samband med att jag skrev en text om den svenska riksbanksreformen (publicerad av västsvenska LO) intervjuade jag Feldt i hans sommarhus i Halland i augusti 2015. Han var en mycket sympatisk man. Ödmjuk. Självkritisk. Det bjöds på god mat och vin. Jag kan tänka mig vad konspirationsvänstern sagt om mötet avslöjats.

Bilden av Feldt som drev S åt höger är den vedertagna. Och visst finns det ett mått av sanning i den. Men sanningen om Feldt är ändå mer sammansatt.

Efter att dollarns roll som ankare i det globala valutasystemet försvann i augusti 1971 växte den globala gränslösa finansmarknaden explosionsartat. Utöver direkttransaktionerna kom optioner och terminer. Möjligheter att låna eller flytta pengar utomlands ökade.

Det försvårade för nationalstaternas ambition att i den brittiska nationalekonomen John Maynard Keynes anda styra efterfrågan med sikte på full sysselsättning. Expansionspolitik ledde till inflation och kapitalflykt. Den som först fick smaka på denna beska medicin var regeringen Mitterand i Frankrike, som 1981 tvingades backa från en utlovad expansionspolitik.

Bilden av Feldt som drev S åt höger är den vedertagna. Och visst finns det ett mått av sanning i den. Men sanningen om Feldt är ändå mer sammansatt.

Inför valrörelsen 1982 talade Olof Palme om svängrum i stället för borgarnas svångrem. Det kom som en chock för många då det efter segervalet i stället gjordes en stor devalvering. Den nyutnämnde finansministern Feldt skrev i boken En kritisk betraktelse: Om socialdemokratins seger och kris (2012): ”Devalveringen beskrevs som inledningen till en offensiv, men att den i själva verket var ett försvar för att undgå reträtter i partiets kärnfrågor.”

(En parentes: Håkan Juholt hänvisade till Palmes ”svängrum” när han pläderade för sin segrande motion på S-kongressen 1993. I den nämnda boken kallar Feldt Juholts visioner för ”luft”.)

Det som främst kom att prägla bilden av Feldt som ledare för ”kanslihushögern” är nog avskaffandet av kreditregleringen i november 1985. Berömt blev hans referat i boken Alla dessa dagar (1991) av vad som hände då Palme fick höra om förslaget: ”Olof såg alltmer irriterad och störd ut… men just som jag började tro att han skulle säga nej till hela idén reste han sig och sade: gör som ni vill. Jag begriper ändå ingenting.”

Även valutaregleringen försvann åren 1986–89. Det hade varit möjligt att avveckla regleringarna långsammare och i mer ordnade former. Men de läckte redan som ett såll, möjligheterna att låna pengar på en grå kreditmarknad och att skicka pengar utomlands var legio.

Läs mer
Sofia Johansson, ”Blå Magda”, 2025.
Inrikes 15 januari, 2025

Varför så blå?

Under andra halvan av 80-talet kom en vansinnig kreditexpansion. Minns sången ”Låna på Götabanken”! Det var nödvändigt att strama åt finanspolitiken, eftersom penningpolitiken var låst av den fasta valutakursen. Räntan måste nämligen ligga på exakt den nivå som gav stabilitet åt kronkursen. Vilket Feldt insåg, men inte Ingvar Carlsson, som skyllde inflationen på Riksbanken. (Carlsson har dock i efterhand påstått att Feldt aldrig krävde en mer åtstramande finanspolitik.)

Kapitalet rann ut ur landet. Svenskar blev fastighetsägare i Bryssel och London. Något måste göras. Carlssons lösning blev stoppaketet, med bland annat lönestopp, prisstopp och extra straff för strejker. Feldt avgick.

Inrikes/Nyheter 31 januari, 2025

Tyska riskkapitalister tar över statligt bolag

Finansminister Elisabeth Svantesson. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Regeringen säljer Lernia till riskkapitalbolaget Aurelius, för 120 miljoner kronor – med 419 kvar i ladorna. ”Varför ger vi bort 300 miljoner till ett tyskt kapitalbolag?” undrar Åsa Plesner, doktorand i företagsekonomi.

Det statliga bolaget Lernia säljs, meddelar regeringen i ett pressmeddelande under fredag eftermiddag.

Lernia sysslar bland annat med vuxenutbildningar, däribland programmet Rusta och matcha som vänder sig mot Arbetsförmedlingen. Enligt regeringens pressutskick i samband med köpet utgörs 90 procent av bolagets nettoomsättning av tjänster inom bemanning och rekrytering.

– Lernia har under en längre tid utvecklats till att bli ett allt mer renodlat bemanningsföretag, säger Elisabeth Svantesson i pressmeddelandet, och fortsätter:

– Därmed finns det inte skäl för staten att vara kvar som ägare.

Ny ägare blir det tyska investmentbolaget Aurelius, grundat 2005 av Dirk Markus och Gert Purkert. Riskkapitalbolaget äger flera företag, bland annat The Body Shop och Office Depots europeiska verksamhet. 2020 startade bolaget ett kontor på Sturegatan i Stockholm under ledning av Leif Lupp. 

– Vårt nordiska M&A-team arbetar för fullt med att hitta nya potentiella bolag att förvärva, sade Lupp vid tillfället till Realtid.

Trots att Lernia har över 5 000 anställda går bolaget går loss för enbart 120 miljoner. Samtidigt ligger bolagets egna kapital på 419 miljoner. 

– Vill man få ut pengar fort kan man alltså köpa Lernia, lägga ner det, och då finns 300 miljoner kvar redo att bara ta ut, säger Åsa Plesner.

Hon är doktorand i företagsekonomi och grundare av tankesmedjan Balans, och menar att det går att värdera ett företag på två huvudsakliga sätt: hur mycket värde som går att plocka ut ur bolaget just nu, eller hur mycket man beräknar kunna få ut i framtida vinster.

Hon pekar på att Lernias vinster endast legat på 15 miljoner i snitt senaste året, trots omsättningen på 3,5 miljarder.

– De svänger också mycket år till år, så det är inte ett särskilt lönsamt företag. 

Därmed tror Åsa Plesner inte att värdering utifrån bolagets vinster är en ”vettig metod” i sammanhanget – och hon vill därför rikta en rak fråga till regeringen.

– Varför ger vi bort 300 miljoner till ett tyskt kapitalbolag? Varför gör ni en så dålig affär för skattebetalarnas räkning?

Nu ska köpet genomgå en konkurrensprövning, varefter Aurelius beräknas få tillträde till aktierna under första kvartalet 2025.

”Jag är övertygad om att vi tillsammans kommer ta bolaget till nya framgångar tillsammans med Veronica Rörsgård och koncernledningen!”, skriver bolagets Nordenchef Henrik Gustafsson på Linkedin.

Flamman har sökt Klara Söderberg, pressekreterare åt finansminister Elisabeth Svantesson, som inte vill svara på frågor utan hänvisar till pressmeddelandet.

Kultur 31 januari, 2025

En förlossning med extra allt

Vad är viktigast, rättvisa eller valfrihet? Frågor om effektivitet, prioritering och risk verkar sekundära, menar textförfattaren. Foto: Christine Olsson/TT.

Julia Österlund föder sitt andra barn och ser samtalet om mödravård slitas mellan medelklassens individualism och barnmorskekris. Några ledtrådar hittar hon i barnmorskan Gudrun Abascals nya biografi.

Dagen efter att vårdblockaden avblåsts, mitt under sommaren 2024, föds mitt barn. Allt gick bra, alla mår bra, skriver vi till vänner och familj, som om det var det enda som gick att säga. Formuleringarna verkar stela och motsvarar inte helt vad som hänt. Ändå, tänker jag, berättar de vad som är viktigt. De små, små ljuden.

Tanken är inte helt tidsenlig; i det pågående samtalet om förlossningsvård är en central del att ställa högre krav på upplevelsen än enbart överlevnad och avsaknad av komplikationer. I dokumentären Föda hemma talar barnmorskan och influeraren Asabea Britton om den symfoni av hormoner och endorfiner den som föder utan medicinska interventioner kan få uppleva. I sin nyutkomna självbiografi Mitt liv som barnmorska (Forum, 2025) skriver Gudrun Abascal: ”Hon är tacksam för att hon överlevde, för att barnet överlevde, för att allt gick bra. Hon fick troligen bra hjälp av personalen på kliniken och är lättad över att ingenting gick dramatiskt fel. Men är det samma sak som att hon verkligen är nöjd?”

Under 80-talet började den födandes upplevelser och valmöjligheter att ta allt större plats i samtalet om förlossningsvård. Det var ett resultat av den feministiska kamp som först fokuserade på smärtlindring, för att sedan göra en helomvändning och koncentrera sig på rätten att slippa en allt för medikaliserad förlossning, vilket blev en symbol för en manligt dominerad läkekonst. I båda fallen rörde frågorna rätten till den egna kroppen. Förlossningssängen restes upp och kvinnan uppmuntrades att aktivt välja förlossningsställning, i stället för att ligga passivt tillgänglig för barnmorskan och läkarens undersökningar.

Men kampen för valfrihet är inte bara ett resultat av kvinnokamp, utan följer också nyliberala strömningar. I takt med att kvinnans val och upplevelse tar mer plats i samtalen blir det 1989 möjligt att välja vilket sjukhus man vill föda på. Patienten blir kund och det blir viktigt för klinikerna att etablera sig som goda alternativ på marknaden, eftersom sjukhusens ersättning baseras på antalet patienter. I Kläda blodig skjorta beskriver Maja Larsson hur flera sjukhus stoltserar med att de kan ”tillfredsställa alla önskemål”; kvällstidningarna berättar om vilket sjukhus som har jacuzzi och var bemötandet är bäst.

Födelseexpert. Gudrun Abascal är Sveriges kändaste barnmorska. Hennes Att föda från 2000 är en bästsäljare.

Enligt Gudrun Abascal var arbetet som barnmorska mindre stimulerande när hon började arbeta än i dag, just eftersom så mycket enbart handlade om de fysiska aspekterna av födandet. Men en del var bra också, lägger hon till. Ingen med värkar blev runtskickad. Det fanns plats. Det framstår som, om inte en utopi, så i alla fall ett alternativ att föredra.

Väl inne på rummet ombeds jag att tala om mina önskningar inför förlossningen, så att de kan skrivas upp på den whiteboard som ska göra mig och min partner till en del av vårdteamet. Det enda jag vet är att jag gärna vill ha epiduralbedövning – det fungerade så bra vid min förra förlossning. Barnmorskan nickar utan att skriva: ”Okej, någonting annat?” När jag frågar igen skrivs det upp med ett frågetecken på slutet: ”eda?” och ett konstaterande om att man i stunden kan tro att man vill ha bedövning, men att det går över. Från tv-skärmen i hörnet knastrar en brasa. Av tiden när smärtan ökar i intensitet minns jag mest hur jag försöker avvärja en stor mängd frågor, som till exempel handlar om ifall de får undersöka mig eller inte.

Patienten blir kund och det blir viktigt för klinikerna att etablera sig som goda alternativ på marknaden, eftersom sjukhusens ersättning baseras på antalet patienter.

En som har kritiserat den framträdande plats patientens individuella val fått i vården är filosofen Annemarie Mol. I boken Omsorgens logik: aktiva patienter och valfrihetens gränser opponerar hon sig mot att val skulle vara det enda sättet för en patient att vara aktiv i sin vård, och menar att ordet val tenderar att sätta punkt för varje diskussion: alla tänkbara fördelar och nackdelar med en behandling blir till privata angelägenheter som inte får ifrågasättas.

Det hon beskriver är lätt att se i samtalet om förlossningsvården. I reportageboken BB-krisen argumenterar Lisa Bjurwald för att de aurorasamtal som riktar sig till förlossningsrädda är en paternalistisk övertalningskampanj som omyndigförklarar kvinnor och omvandlar deras legitima förlossningsrädsla och krav på materiella förändringar i vården till hysteriska fobier.

Är det inte kvinnorna som själva vet bäst hur de vill föda? frågar Abascal sig. Inom den omsorgslogik som Mol skissar upp och skiljer ut från en vallogik är den frågan enbart en av flera som blir aktuella. Lika centralt är det för de vårdprofessionella att inte enbart återspegla patientens uppfattning; de behöver vara pålästa om risker och effektivitet, förmedla insikter och ställa prövande frågor. Det är inte minst ett viktigt uppdrag i de fall där patienten inte har lust eller möjlighet att göra förlossningen och allt som rör den till en hel livsstil. När jag i förlossningens slutskede ställs inför olika val känner jag mig ensam; där och då är jag inte i skick att fatta några medvetna och informerade beslut, och valet blir endast skenbart.

Frågor om effektivitet, prioritering och risk som är centrala i en omsorgslogik och handlar om hur vården bäst struktureras för de många, verkar märkligt sekundära i den hårt individualiserade förlossningsdebatten, där valet och rätten till självbestämmande står i fokus.

Historik. Maja Larsson Augustnominerades för sin bok Kläda blodig skjorta (Natur & kultur, 2024), om förlossning genom tiderna. Foto: Maja Kristin Nylander

Här blir det också viktigt att fundera över vilka röster som hörs. Kvinnor som föder barn är som grupp friskare än de flesta andra patienter i vården och har långt bättre möjligheter att göra sig hörda än till exempel cancersjuka eller äldreomsorgens brukare. Det är också den friska delen av gruppens krav som hörs.

Det finns en stor mängd förlossningsberättelser att ta del av, men enligt en avhandling från 2002 är det framför allt de från en svenskspråkig urban medelklass som formar samtalet. De driver frågor som handlar om att ta makten över sin förlossning, och att skapa en perfekt symbios mellan natur och medicin. Det är också den gruppen, friska omföderskor i städerna, som kan nyttja möjligheten till hemförlossning som i Umeå, Stockholm och nu även i Uppsala finansieras av regionen, eller för den delen de privata mottagningar där den medicinska utrustningen döljs bakom vackra gardiner i sobra färger. Gruppens högljudda krav skapar en snedfördelning av resurser och bidrar till vårdreformer som få kan ta del av och som inte bidrar till ökad säkerhet.

Läs mer

Det är inte automatiskt så att olika grupper av födandes behov står emot varandra, även om barnmorskeledda mottagningar och hemförlossningar snarare verkar förvärra barnmorskebristen på sjukhusen än att avlasta dem. Ändå kan den privilegierade gruppens önskningar inte vara ett rimligt fokus. Samtalet bör snarare handla om situationen i glesbygden; om att förbättra arbetsvillkoren för barnmorskor för att få bukt med bristen; om att utlandsfödda får konstaterat sämre förlossningsvård, där bland annat brist på tolk lyfts som en bidragande faktor, något som Tidöregeringen gör sitt bästa för att förvärra ytterligare.

Diskussionen om individens valfrihet döljer att vården sker i ett sammanhang, att kropparna hänger ihop med andra, att de aldrig var självständiga. Det behövs andra förlossningsberättelser.

Ledare 30 januari, 2025

Släpp energitjuvarna fria

En kvinna i Kalifornien kastar en vinflaska in i en vägg i ett av alla ”vredesrum” som skapades under coronapandemin för att minska stressnivåerna. Foto: Jae C. Hong/ap.

När jobbet lär ut ”effektiv” återhämtning vet man att vilan har blivit ännu en arbetsuppgift.

En av de mest minnesvärda kurserna på min sjuksköterskeutbildning, handlade om att lära sig att hantera stress genom att träna ”medveten närvaro”. Kursen utgick från ACT (acceptance and commitment therapy), som verkar vara vanlig i arbetslivet. Ett av tipsen vi fick var att vara medvetet närvarande när vi tvättade händerna. På så sätt kunde vi utnyttja detta arbetsmoment till att få en liten stunds sinnesro. ”Det räcker med några minuter om dagen”, sade vår lärare. Utgångspunkten var att vi skulle ”få verktyg” att hantera den stressiga arbetsmiljö som förväntades bli vår vardag.

Kursen lärde mig (oavsiktligt) något viktigt: att betrakta psykiska hälsoåtgärder som en form av arbete.

Samtalet om psykisk ohälsa präglas allt mer av krav. Det som i början handlade om att öka medvetenheten i samhället, handlar nu mer om att det är individen som ska producera god psykisk hälsa för att inte belasta försäkringskassan, vården eller sin arbetsgivare. Har din chef föreslagit stegräknartävlingar eller andningsövningar vid skrivbordet? Bingo – då förstår du vad jag menar.

Om vi inte låter intressen, politik eller människor kosta oss något lever vi bara för arbetet.

Eller varför inte denna klyscha: ”Det är inte stressen i sig som är farlig, utan bristen på återhämtning.” Anders Hansen, hela Sveriges psykhälsoinspiratör, gillar att säga sådant. Han är inte ensam – öppna 1177 under rubriken ”Stress” för att se ännu en variant av denna plattityd.

Det är väl ingen som tänker att det är enskilda stresstoppar som försätter människor i långvarig utbrändhet? Självklart handlar det om helheten, att stressnivån gör det svårt att hitta just de där behändiga stunderna för återhämtning. Problemet är ju detsamma: en orimlig arbetsbelastning.

Är det en pågående fokusförflyttning som kan anas? Genom att prata om återhämtning, som vi får för lite av eller utför på fel sätt, i stället för arbetsbelastning, förflyttas fokus vips till fritiden och det privata. Arbetsgivare kan vila i att det inte gör så mycket om deras anställda har det stressigt på jobbet, bara de ”får verktygen” att laborera med på sin fritid. Genom att effektivisera fritiden och anstränga sig att fokusera på sin återhämtning kan man bli en bättre arbetare.

Det enda som får lov att kosta arbetaren någonting är arbetet. Resten av livet ska handla om att återhämta sig för att klara av det.

Läs mer

Verkligheten ser ut så här: man har barn eller åldrande föräldrar att ta hand om, gamla föräldrar eller relationer i upplösning. Den som är i en sådan situation uppmanas att gå till HR och få tips i stil med ”du borde se till att få mer avlastning med barnen”. Eller – vilket är en osynlig egenbetald samhällsinsats – varför inte gå ned i tid så ditt krävande privatliv i alla fall inte kostar företaget något?

Men det handlar inte bara om att vi alla förtjänar att med nöd och näppe få ihop livspusslet utan också om att även fritiden måste få kosta; det handlar om rätten till tungrodd och hopplös politisk aktivism, frustration över onödigt komplicerade recept, att dricka några glas för mycket en stökig utekväll och lata bakisdagar, tråkiga föreningsmöten, stela släktträffar, en långdragen facebookdebatt med en rasistisk släkting och ”energitjuvar” man blivit kompis med. Om vi inte låter intressen, politik eller människor kosta oss något lever vi bara för arbetet.

Nyheter 30 januari, 2025

Mot strömmen

Illustration: Marcus Nyblom.

Spotify har förändrat både hur vi lyssnar på musik och hur själva musiken skapas. Till det sämre – menar många musiker och lyssnare, som nu drömmer om att lämna den svenska strömningsjätten.

Januarihimlen är som en sur trasa som kramats ur över Rågsveds skurhink till centrum. Fönstren på ölhaket Oasen är fortfarande pyntade med sprejade stjärnor och bjällror trots att det är långt in på det nya året. En yrvaken vårfågel försöker göra sig hörd i ett dolt träd, men överröstas av tunnelbanan.

En våning upp på Folkets hus strömmar popmusik på låg volym ur högtalare på Kafé Ebba. Annelie Månsson, klädd i en svart huvtröja med bandet Einstürzende Neubautens logga, sköter bullförsäljningen i fiket – som är döpt efter ortens stolthet, punkbandet Ebba Grön. Hon har kopplat in sin telefon till högtalarna. På skärmen syns Spotifys grönsvarta logga.

(mer …)
Inrikes/Nyheter 29 januari, 2025

Miljonbidrag till SD-nära studentförbund: ”Fostrar konservativ elit”

En student minglar i Uppsalas universitetsaula. I Konservativa förbundets verksamhetsberättelse lyfts den ”studentikosa” verksamheten fram. Foto: Tor Johnsson/SvD/Scanpix.

Med sångböcker och studentikosa slipsar vill Konservativa förbundet locka ungdomen – och lägga grunden för en ”hegemonisk dominans” över samhället. Nu får de för första gången bidrag från MUCF.

Konservativa förbundet, en studentorganisation knuten till Sverigedemokraterna, beviljas drygt 1,4 miljoner i bidrag. Det meddelade Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, MUCF, strax före jul.

I ansökan uppger förbundet att bidraget ska användas för att stötta de tio lokala föreningarna, men också för att anställa administrativ personal. Pengarna kommer även att användas för att betala resor till evenemang där medlemmar kan ”träffa likasinnade” från andra delar av landet.

”Vår ambition är att det ska finnas något för alla och det fortsätter vi att jobba efter. I synnerhet nu med alla MUCF-pengar har vi potentialen att utvecklas flerfaldigt i alla avseenden”, skriver förbundsordförande Markus Johansson-Martis i ett sms till Flamman.

I verksamhetsberättelsen för 2023 framgår att förbundet präglas av en ”studentikos sittningskultur” och organiserar sittningar ”i princip varje månad”. 

”Förbundets egna sångbok och förbundslips har kommit till god användning och bidragit till en gemytlig och kamratlig internkultur”, skriver de.

Läs mer

Enligt förbundet kommer bidraget att ”vara viktigt för att stärka den nationella gemenskapen och samhörigheten inom vår organisation”. De tillägger att det även kommer användas för att finansiera besök hos ”systerföreningar” utomlands.

Markus Johansson-Martis menar att begreppet främst syftar på andra konservativa studentorganisationer i Norden.

”Den långsiktiga ambitionen är att skapa gemensamma projekt och bygga upp ett nordiskt ekosystem av konservativa organisationer”, skriver han i meddelandet, men framhåller också att förbundet har kontakter i Europa och Nordamerika.

Konservativa förbundet bildades 2011, men har fram till nu inte fått det större bidraget från MUCF i kategorin ”driva organisation” – den bidragsform som de flesta andra politiska ungdomsförbund tar emot. 2022 fick förbundet dock ett enskilt projektbidrag på drygt en halv miljon kronor. 

Om 10-20 år kommer tidigare KF-medlemmar att inneha nyckelpositioner i samhällets alla delar

I frånvaro av både statliga bidrag och medlemsavgift har förbundet under flera år sponsrats av den SD-kopplade Insamlingsstiftelsen för svensk konservatism (ISK). 2024 mottog man 270 000 kronor, och året dessförinnan 330 000 kronor. I ett referensbrev till MUCF skriver Arvid Hallén på insamlingsstiftelsen att ”ISK:s uppdrag är att främja svensk konservatism” och bedömer att ”stöd till KF är ett bra och effektivt sätt” att utföra detta uppdrag.

I dagsläget har förbundet 1 543 medlemmar, enligt dokument som Flamman tagit del av. Det är en siffra som gör dem större än både Centerpartiets och Miljöpartiets ungdomsförbund. Av medlemmarna är 65 procent under 25 år gamla, och därmed bidragsgrundande. I den inskickade dokumentationen framgår också att 83 procent av förbundets medlemmar är män, och endast 17 procent är kvinnor.

Förutom referensbrevet från Arvid Hallén innehåller ansökan även en referens från religionsvetaren Magnus Zetterholm på stiftelsen Academic Rights Watch. Han beskriver förbundet som en ”demokratifrämjande” verksamhet och en ”motvikt mot populistiska aktörer” på sociala medier.

Pengarna från ISK är inte förbundets enda koppling till SD. Markus Johansson-Martis arbetar som politisk sekreterare för partiet i Huddinge kommun, medan hans föregångare Henric Colliander kom från rollen som bostadspolitisk talesperson för Ungsvenskarna. De två ordförandena dessförinnan, Julian Kroon och Christian Delhage, är i dag är kommun- respektive regionpolitiker för partiet.

Läs mer

Att det finns tydliga kopplingar anser även förbundsmedlemmarna själva. I styrelsens utvärdering av förbundsstämman 2024 framgår att det enligt vissa varit ”lite för stor andel ungsvenskar”, och att en ”obalanserad politisk prägel” riskerade att ”skrämma bort folk”.

När Flamman frågar om relationen till Sverigedemokraterna tonar dock Markus Johansson-Martis ned den:

”Precis som med andra högerpartier hör de ibland av sig till oss och frågar om vi kan dela jobbannonser eller rekommendera personer till praktikplatser eller tjänster som blir lediga.”

Vilken politisk framtid ser ni för den konservativa rörelsen i Sverige, och vilken roll spelar ert förbund i den utvecklingen?

”Den konservativa rörelsen i Sverige rör sig mot samma hegemoniska dominans som Socialdemokraterna byggde upp under 1900-talet med inflytande över politik, näringsliv, media och kultur”, svarar Markus Johansson-Martis, och fortsätter:

”KF är en nyckelspelare i den utvecklingen. Vi fostrar framtidens konservativa elit och erbjuder en plattform för både partipolitiskt engagerade och dem som vill göra karriär inom andra sektorer. Om 10-20 år kommer tidigare KF-medlemmar att inneha nyckelpositioner i samhällets alla delar.”

Bland övriga konservativa förbund som beviljas bidrag för 2025 finns MUF, med nästan 13 000 medlemmar, och KDU, med drygt 5 300 medlemmar. Sveriges största politiska ungdomsförbund är dock alltjämt SSU, som slår MUF med omkring 200 medlemmar.

Sverigedemokraterna driver ett officiellt ungdomsförbund under namnet Ungsvenskarna SDU. De är dock en del av moderpartiets organisation och uppbär därför inget bidrag från MUCF, vilket innebär att de inte heller redovisar någon statistik till myndigheten.

Så stora var ungdomsförbunden 2024*

Räknat i totalt antal medlemmar, oavsett ålder.

CUF: 1 432
Grön ungdom: 1 153
KDU: 5 362
LUF: 1 817
MUF: 12 957
SSU: 13 112
Ung pirat: 1 662
Ung vänster: 2 179
Konservativa förbundet: 1 543
Fria moderata studentförbundet: 1 426

*SD:s officiella ungdomsförbund, Ungsvenskarna SDU, redovisas inte i statistiken då det inte är en fristående organisation.