I början av månaden avgick Japans premiärminister, efter att ha ”tröttnat” på ”dödläget” i parlamentet. En utlösande orsak är sjukvårdssystemet. Sedan början av 2000-talet har privata inslag fått större betydelse, och regeringen har nu drivit på för en ny sjukförsäkring som bland annat kraftigt skulle höja egenavgifter för äldre. Det har inte varit populärt.
I USA seglar sjukvårdsfinansieringen ständigt upp. Det starkt privatiserade sjukvårdssystemet är dyrt och dåligt. 46 miljoner amerikaner saknar försäkringstäckning och ytterligare 25 miljoner är underförsäkrade. Missnöjet är stort. Demokraterna har vissa planer för att förbättra situationen men möter fortsatt hårt motstånd från starka penningintressen. John McCains lösning är mer skattesänkningar och privatiseringar, att intensifiera gödningen av de privata vårdbolagen och försäkringsbolagen.
I Danmark har det nyligen varit sjuksköterskestrejk och dagisprotester med grund i en stadig underfinansiering av offentlig service, trots att ekonomin, fram till nyligen, på pappret sett ut att gå bra.
I Storbritannien fyllde det offentliga sjukförsäkringssysmet NHS 60 i år. Det är ett system vars tillkomst markerade starten för en folkens efterkrigsera. På senare år har det urholkats och vingklippts. Nyligen protesterade fackförbund mot att 80 miljarder pund av skattepengar kanaliseras till privat sektor och att sjukvården därigenom successivt privatiseras.
Detta är länder med vitt skilda politiska situationer. Men den samtida kapitalismens mekanismer ger upphov till likartade problem och motsättningar. Offentliga arrangemang, som folkliga krafter varit pådrivande för att få på plats, bantas ned och svälts ut. De politiska och ekonomiska eliterna samsas om att ”lösa” problemen genom privatiseringar – i praktiken att överföra gigantiska resurser till ett fåtal privilegierade.
Det är i detta ljus som vi ska betrakta Sverige. Också här har de nyliberala ekonomiska doktriner, som berusade den politiska eliten i slutet av 1980-talet och början av 90-talet, tvingat offentliga tjänster till kronisk undernäring. Och med aktiva borgerliga ingripanden begåvas vi nu med ”vårdval” som vidgar klyftorna, privata barnsjukhus och utsålda akutsjukhus.
När så ledarna för s och mp föreslår att vänsterpartiet ska droppa grundläggande delar av sin ekonomiska politik för att få Rosenbada, innebär det i praktiken att de vill ha ett regeringsalternativ som berövar väljarna möjligheten att i allmänna val utmana den impopulära, destruktiva utarmningen av samhälleliga lösningar. De restriktioner vänsterpartiet ifrågasätter är utformade just för att garantera den utveckling som varit fallet.
Självklart måste man kompromissa i ett samarbete. Men inga parlamentariska piruetter kan trolla bort de sociala krafter som i hela Västvärlden utlöses i kampen om resursfördelningen mellan gemensam välfärd för flertalet och privat förmögenhetsuppbyggnad för fåtalet. Den frustration som sipprar fram när breda folklagers intressen inte kommer till uttryck i de parlamentariska striderna, tär på hela det demokratiska systemet. I förhandlingarna mellan de svenska oppositionspartierna utspelar sig en lokal variant av detta stora drama. Vänsterpartiet bör spela sin roll i det, med insikten om att en formation som inte förmår svara på utmaningar i den politiska verklighet som fräser och stormar utanför de parlamentariska scenerna, kanske kan vinna ett val, men riskerar att hamna i historiens vägren.
