I slutet av september går tidsfristen ut för de numera ökända las-förhandlingarna. Är arbetsgivare och fack då inte överens om vilka förändringar som ska ske i lagen om anställningsskydd så väntar en massiv och rent arbetarfientligt inställd majoritet i riksdagen på att sätta tänderna i den.
Det var en av Centerpartiets och Annie Lööfs stora segrar (de var ju som bekant många) under regeringsförhandlingarna vintern 2019 att man fick med sig Socialdemokraterna på de skrivningar i januariavtalet där man förbinder sig att luckra upp las.
Till S försvar så finns där också ett par formuleringar om att en grundläggande maktbalans mellan fack och arbetsgivare ska upprätthållas. Hur det ska gå till är dock oklart.
Redan i dag sluttar den så kallade balansen betänkligt i arbetsgivarnas favör. Det lär inte bli bättre efter las-förhandlingarna. Man kan inte argumentera med en tiger när ens huvud befinner sig i dess mun.
Än så länge har ilskan över situationen från fackligt håll främst riktats internt. Det beror delvis på att förbunden inom LO har lite olika intressen i förhandlingarna. Industrifacken ser det stora hotet i själva omställningen av industrin som riskerar att helt radera ut många arbetstillfällen. För att säkerställa att medlemmarna överhuvudtaget har ett jobb att gå till kan man tänka sig att förhandla om anställningsskyddet. Handels, där många medlemmar aldrig haft en fast anställning, ser ett utrymme att offra en anställningstrygghet som aldrig varit deras för att i stället få bort avarter som ”hyvling” och överutnyttjande av olika sorters visstidsanställningar.
Man kan inte argumentera med en tiger när ens huvud befinner sig i dess mun
De förbund som tidigare helt hoppat av förhandlingarna – Kommunal, Byggnads, Fastighets, Elektrikerna och Målarna – är återigen med på tåget efter att LO beslutade om ”nystart” i förhandlingarna på sitt representantskap i slutet av augusti. Bara Pappers står fortsatt kvar utanför. De tidigare avhoppen berodde på misstroende mot förhandlingsgruppen och till viss mån ett försök att höja konfliktnivån i debatten.
Men tyvärr är det bara arbetsgivaren som blir glad när de argaste förbunden hoppar av. Ett problem mindre att komma överens om. I och med att ”bråkstakarna” nu är med igen kan det verka som att förbunden inte är beredda att ta striden, och det är delvis sant.
Men framförallt är det förstås Socialdemokraterna och Centerpartiet som redan från början riggat spelplanen. Och den ser inte bra ut.
Hur får arbetarrörelsen blicken att riktas mot den verkliga motparten: arbetsgivarna?
Hur får arbetarrörelsen blicken att riktas mot den verkliga motparten: arbetsgivarna? De har använts samma argument i över 30 år: Det måste bli lättare att anställa och lättare att avskeda. Vi har prövat deras väg och den har lett oss mot en arbetsmarknad där en stor andel inte har trygga anställningar och därmed saknar kontroll över sitt eget liv.
Det är ingen liten sak.
Verktygen som återstår för fackföreningsrörelsen är löftet om enighet och strejkvapnet. I ett läge när arbetsgivarna gärna vill desarmera fackens makt genom uppluckring av lagstiftningen måste fackföreningsrörelsen visa på sin styrka. Men hur?
Att vägra förhandla och stå upp för arbetarnas anställningstrygghet och ändå riskera att bli överkörda av en blåbrun majoritet? Att säga stopp och pressa S även om det innebär att Januariavtalet och regeringen faller?
Det kan kännas hopplöst. Men hur hopplöst det än känns kommer den nuvarande linjen av eftergifter och kompromisser leda rakt ner i fördärvet. Tar inte arbetarrörelsen striden nu kommer nästa strid att utkämpas ännu längre in på den egna spelplanen.
