I debatten om ”totalrenovering av Sverige” har Ulla Andersson förstås rätt i att det är mycket bättre att betala med tillgångar man har, än att låna pengar. Bra förslag till finansiering dessutom. Höjd, progressiv kapitalskatt skulle få stora utjämningseffekter, inte minst med tanke på hur de tio rikaste procenten numera realiserar sina privata inkomster. Lika angeläget att göra något åt den absurda situationen att Sverige inte har någon förmögenhets-, arvs- eller gåvoskatt. Till och med representanter för kapitalismens värsta hemländer häpnar.
Frågan är bara vilka möjligheter Ulla Andersson och Vänsterpartiet har att realisera dessa nya eller nygamla skatter med ett, i bästa fall, valresultat på 8–9 procent mot en i övrigt helt ointresserad riksdag. Inte så stora kanske man kan säga. I vart fall inte på kort sikt.
Stämmer det, måste man nylåna. Det går inte att vänta längre på att restaurera, bygga upp på nytt, välfärden till vad den en gång var och dessutom förbättra den ytterligare för nya tillkommande befolkningsgrupper och för nya krav. En renovering med sådana ambitioner kommer att kosta mycket pengar.
Det är dessutom en väldigt bra tid att låna. Avkastningen på det man investerar i med de lånade pengarna, kan vara mycket begränsad och det går ändå ihop med tanke på de historiskt nästan unikt låga räntekostnaderna för den svenska staten att låna till, fortfarande. Svenska statsobligationer erbjuder nu i början på november 2017, 5-års lån till minus 0,19 procent, det vill säga i praktiken ingen lånekostnad alls. Det är dessutom så att flera av de investeringar som finns med på ”totalrenovera”-listan skulle ge en avkastning genom förbättrade tillväxttal, som vida överstiger även oväntade tillkommande lånekostnader, exempelvis uppsnabbat och utvidgat bostadsbyggande i de främsta tillväxtområdena.
”Totalrenoveralistan” verkar innehålla resurser för både driftkostnader och investeringar. Man kan låna till driftkostnader ett kort tag och i akutläge, men det är inget att rekommendera. Verksamheten ska fortsätta finansieras också i konjunkturlägen då fortsatt upplåning till drift kan bli svårt och svider för varje lånekrona.
Investeringar i form av infrastruktur är mycket bättre som låneobjekt därför att dom skrivs av
Investeringar i form av infrastruktur är mycket bättre som låneobjekt därför att de skrivs av. Driftkostnader som är begränsade i tiden, exempelvis utbildningspaket, kan också finansieras med lån, så länge man gör bedömningen att de ger rimlig avkastning. Det gör exempelvis utbildning av arbetslösa. Permanenta driftkostnader, mer pengar till vården till exempel, skulle säkert också kunna ge bra både mänsklig och ekonomisk avkastning. Problemet är bara att om man börjar lånefinansiera permanenta driftkostnader, behöver man veta att man fixar det även när konjunkturen inte är så kul och fortsatt lånefinansiering snabbt blir dyr. De som drabbas då är de som har minst pengar och är mest beroende av att den lånefinansierade verksamheten fortsätter.
Lånar man till tidsbegränsade investeringsutgifter behöver man inte heller nödvändigtvis redovisa lånen över statsbudgeten. Riksgälden kan i stället låna upp pengarna och ställa dem till förfogande för regeringen för utvalda, tidsbegränsade, investeringsobjekt. Det har gjorts förr. Amorteringstiden för lånen kan likställas med avskrivningstiden för investeringarna. Så länge detta inte redovisas över statsbudgeten påverkas inte överskottsmålet, däremot statsskulden förstås, tills man har betalat av lånet. Viktigt därför att man under en sån investeringsperiod inte behöver vara begränsad av ett tak för statsskuldskvoten tills lånen är återbetalda.
