Med 53 procent av rösterna vann den 69-årige ”AMLO” presidentvalet i Mexiko. Han gjorde det för att han står för en vision, ett löfte om något annat än status quo. Ett slut på korruptionen, ett slut för maffiakrigen och en framtid för Mexikos ungdomar. Det är det som är den vinnande strategin, som alla medier nu benämner som populistisk. I Mexiko har man prövat högerns lösningar – de fungerar inte. I stället har korruptionen, som beräknas kosta landet omkring 500 miljarder kronor varje år, vuxit. AMLO presenterade ett alternativ och gjorde det osannolika och vann. Därmed blev han den första vänsterpresidenten i Mexikos historia.
Här hemma så har det varit Vänsterpartiets dag i Almedalen. Nyhetsbevakningen av partiet har hamnat i skuggan av Alliansens dödsryckningar. Öppna Twitterbråk och krishantering på telefon. Det är inte oväsentligt. Vem som helst av Allianspartiernas ledare kan göra anspråk på regeringsmakten, nu när de lämnar oket Alliansen bakom sig. Kanske är det Annie Lööf som får bilda regering redan 2018?
Kanske är det Jonas Sjöstedt som är statsministerkandidaten 2022? För efter hans tal i Almedalen står en sak klart. Han är den partiledare som svajat minst i politiken och som går genom TV:n rakt in i vardagsrummen. Opinionsmätningarna bekräftar det. Ett sätt att få partiet att öka mer är att försöka vara lite ödmjuk i framställningen av sina segrar. Otaliga fackliga som kämpat på S-kongress efter S-kongress kanske inte vill rösta på ett parti som tar åt sig hela äran för avdragsrätt för fackföreningsavgiften till exempel. Skryt gärna med reformer – men var bättre på att lyfta fram att partiet fått igenom dem tillsammans med arbetarrörelsen.
Att högern är rädd för Sjöstedt märks inte minst i hur deras enda försvar är ett kommunistkort som inte längre biter och en sedelpressallegori som låter som en skivspelare som hakat upp sig.
Att högern är rädd för Sjöstedt märks inte minst i hur deras enda försvar är ett kommunistkort som inte längre biter och en sedelpressallegori som låter som en skivspelare som hakat upp sig. Expressens ledarsida (2/7, 2018) irriterar sig på V:s fjuttiga 40 miljoner till idrottsskola för barn, men sväljer Moderaternas skattesänkningar på 20 miljarder kronor. Vänsterpartiet får skit oavsett vad de säger. Att vänstern anpassar sig till krona-för-krona-paradigmet spelar ingen roll för högern. Då är det bättre att bre på och kommunicera med väljarna snarare än med journalister och politruker i andra partier. En sjätte semestervecka kombinerat med ett reformerat skattesystem och Sjöstedts ideologiska tal om ett annat möjligt samhälle – det hade varit ett sätt att vända upp och ner på denna valrörelse.
Och än är det inte för sent.
I de strategier som pekades ut i Framtidskommissionens rapport 2011 beslutade sig Vänsterpartiet för att gå mot att bli ett parti som inte enbart förhåller sig till eller agerar stödhjul åt Socialdemokraterna – utan fortsätter att ta ett växande ansvar i arbetarrörelsen. I det läge S befinner sig i nu behöver man knappt ens skälla på dem, det gör de så bra själva.
Nej, jag är inte full på rosévin när jag skriver det här. Sjöstedt skulle om han ville kunna kalla sig för statsministerkandidat. Arbetarrörelsen behöver inte en mittenregering, en statsminister som inte ser skillnad på höger och vänster och som inte förmår att sätta arbetarklassens intressen främst. Sjöstedt gör det. Varför skulle han inte också göra anspråk på makten som gör hans politik möjlig? Kommentariatets svar på ett sånt påstående blir alltid en motfråga – vem skulle ge honom det mandatet? Väljarna. Det är dem man ska vinna.
Det Åkesson och hans parti har gjort i snart två decennium är att tro på sin egen politik och struntat i att anpassa sig till en snuttifierad debatt om trovärdighet. De gör välfärdspolitik – på riktigt – påstår de. Genom att måla upp den extremt förenklade bilden av att flyktingmottagandets kostnader står mot välfärden vet alla deras position.
Sjöstedt kan på samma sätt bli den röst och stadga som människor kan hålla sig i när det blåser. För blåsa kommer det göra även efter valdagen. Om Vänsterpartiet håller kvar den tydliga riktningen, utpekad av klasskompassen, så är statsminister Sjöstedt inte så långt bort som man kan tro.
