”Stenkastning mot buss – flicka skadad” (GP 28/10, 2016), ”Bussbolaget ser allvarligt på raketattacken” (SVT 9/1, 2017), ”Toppdirektörer misstänks för skattebrott” (GP 10/1, 2017). Det här är några rubriker om brottsligheten i Sveriges förorter. Nej, inte Bergsjön, Husby och Rosengård. Rubrikerna kommer från välbärgade områden där den svenska överklassen gömmer sig från vanligt folk. Här är inkomsterna dubbelt så höga och människor lever åtta år längre jämfört med de fattigaste stadsdelarna. Här begås brott som varken leder till dramatiska rubriker i kvällstidningar eller skräckpropaganda från politiska partier.
Det råder inget tvivel om att den stundande valrörelsen kommer att bli obehaglig. Tre av tre partier som i dagsläget har över 15 procent av väljarstödet kommer att fokusera på ”lag och ordning”, ”invandring” och ”integration”. Stefan Löfven lovar att ”stoppa gängkriminalitet” och Ulf Kristersson vill att polisen ska kameraövervaka fattiga förorter utan att söka tillstånd. Den här sortens retorik är farlig för den har ingenting med verkligheten att göra. Faktum är att brottsligheten minskar och brottskategorin narkotikabrott minskar mest i antal anmälda brott. Dödskjutningars andel av det totala dödliga våldet har förvisso ökat från 21 procent (2011) till 28 procent (2017) men dessa siffror betyder lite för den som inte är inblandad i kriminella aktiviteter. Kvinnor upplever otrygghet i det offentliga rummet och det är ett allvarligt samhällsproblem men tryggshetsundersökningar visar att Sverige är ett tryggt land över tid.
Varför målar då Sveriges statsminister och ledande oppositionsledare upp en bild av ett land där brottsligheten och otryggheten ökar? Socialdemokraternas huvudmotståndare i valet är Moderaterna och Sverigedemokraterna men Stefan Löfven kommer inte att utmana deras falska bild av ett Sverige i förfall på grund av invandring. Löfven är ute efter 750 000 blockbytare som vacklar mellan S och alliansen och en grupp på 250 000 väljare som står och väger mellan S och SD. Genom att lägga sig så nära Moderaterna och Sverigedemokraterna, hoppas Löfven på att kunna rädda en förstelnad socialdemokrati som istället för att använda en stark ekonomi till att korta ner vårdköer, höja kvinnors löner och förbättra för pensionärer, vandrat högerut och idag pratar om inskränkt strejkrätt, stängda gränser och indragen assistans.
Ord som ”gängkriminalitet”, ”förort” och ”bidrag” förknippas inte med skattesmitare på Lidingö i mångmiljonvillor som renoveras med ROT-avdrag och städas med RUT-avdrag. Dessa ord är laddade med implicita etniska undertoner. Sverige har blivit mera likt länder som Storbritannien och USA där vissa brott per automatik associeras med minoritetsgrupper som befinner sig längst ner i klasspyramiden. Istället för att erkänna att klassamhället föder fattigdom som leder till kriminalitet, riktar farliga politiker repressiva åtgärder mot de som drabbas hårdast av klassamhället. Klasskamp ersätts med rasism.
Ord som ”gängkriminalitet”, ”förort” och ”bidrag” förknippas inte med skattesmitare på Lidingö i mångmiljonvillor som renoveras med ROT-avdrag och städas med RUT-avdrag.
Snart drar valrörelsen igång på allvar. Åtta av tio svenskar anser att Sverige är ett klassamhälle och vänstern måste göra arbetarklassens hjärtefrågor till sina valparoller. Det handlar om att bekämpa arbetslösheten, återupprätta ett tryggt arbetsliv och att rusta upp välfärden. Sveriges förorter bubblar med rörelser som kämpar för ibland små men alltid viktiga förbättringar i människors vardag. Ungdomar mobiliserar för demokratiskt inflytande. Hyresgäster står upp mot ohederliga slumvärdar. Föräldrar nattvandrar för en tryggare stadsdel. Vänstern måste se varje demokratisk förortsinitiativ som en politisk bundsförvant i valrörelsen. När Löfven, Kristersson och Åkesson svartmålar förorten måste vänstern alliera sig med ungdomarna i Rinkeby och hyresgästerna i Rannebergen.
