I Sitges strax utanför Kataloniens huvudstad Barcelona hänger regnbågsflaggorna från sommarens Pridefestival kvar på balkongerna, sida vid sida med den rödgula katalanska flaggan och skyltar med texten: ”Llibertat presos polítics” (Frihet åt de politiska fångarna).
Jordi Cuixart och Jordi Sánchez sitter fängslade på grund av att de uppmanat till fredliga protester. Kataloniens ex-president, mittenpolitikern Carles Puigdemont, har tvingats gå i exil i Belgien.
I juni tvingades Spaniens högerregering avgå efter en korruptionsskandal. Men de politiska fångarna har inte frigetts. I längden kan inte tvisten lösas på annat sätt än att Katalonien får bilda en egen fri stat, eventuellt i någon slags federation med Spanien.
Principiellt är frågan väldigt enkel. Katalonien har samma rätt till nationellt självbestämmande som Estland, Palestina eller Norge.
Mellan 1814 och 1905 var Norge i påtvingad union med Sverige. Även om norrmännen hade egna lagar var viktiga områden – som utrikes- och handelspolitiken – i händerna på ett odemokratiskt unionsstyre.
De storsvenska nationalisterna var besatta av symbolerna. Norrmännen fick inte ha en egen flagga (Sverige tvingade på dem ett unionsmärke i övre hörnet av flaggan 1844) och absolut inte konsulat i utlandet. När Norge bröt sig ur unionen blev Sveriges makthavare vansinniga, men arbetarrörelsen såg till att alla planer på krig omöjliggjordes.
Att Katalonien fortfarande styrs från Madrid är delvis ett resultat av spanska inbördeskriget 1936–39. Efter att den spanska republiken utropats 1931 fick Katalonien utökat självstyre och hade mycket väl kunnat bli helt oberoende. Men när Fransisco Francos fascister tog makten och avskaffade demokratin centraliserades makten. Det katalanska språket förbjöds i offentliga sammanhang.
Jämfört med grannarna är Katalonien mer vänster, mer feministiskt, mer internationalistiskt, mer flyktingvänligt och röstar rödare
Diktaturen avvecklades efter Francos död 1975, men flaggan och den monarkistiska nationalsången behölls. Det är dessa symboler som den spanska högern nu desperat slåss för att bevara.
Spansknationalisterna har EU på sin sida och det enda verktyg de har att ta till – förutom öppet våld som i samband med folkomröstningen 2017 – är att blockera Katalonien från medlemskap i unionen. Men frågan är om Katalonien vill vara med i det alltmer blåbruna EU, där regeringarna i Ungern och Polen sätter tonen. Det katalanska vänsterpartiet CUP har länge krävt utträde ur både EU och Nato. Ex-presidenten Carles Puidgemont, tidigare känd som EU-anhängare, föreslog förra året (The Times, 21/11 2017) att Katalonien ska göra som Storbritannien och folkomrösta om att gå ur, eftersom EU motverkat demokrati och mänskliga rättigheter.
För Kataloniens självständighetsrörelse handlar kampen delvis om att skipa historisk rättvisa. Nationaldagen 11 september firas till minne av Barcelonas belägring 1714. Då samlas människor på torgen och sjunger nationalsången Els segadors från 1890-talet: ”Quan convé seguem cadenes” (När tiden är inne ska vi bryta av kedjorna).
Men det finns också praktiska politiska skäl bakom Kataloniens frihetslängtan.
Jämfört med grannarna är Katalonien mer vänster, mer feministiskt, mer internationalistiskt, mer flyktingvänligt och röstar rödare. Genom att bryta med Spanien skulle man slippa Madrids nyliberala nedskärningar och inskränkningar av yttrandefriheten.
För vänstern och alla progressiva krafter finns här en historisk chans att stötta en frihetsrörelse som är obefläckad från terrorism och inte har några som helst auktoritära tendenser. En nationell självständighetskamp som är solidarisk och öppen mot omvärlden.
_____________________________________
Prova Flamman gratis!
Just nu kan du få prova Flamman gratis i en månad. Följ länken för mer information.