Jag uppskattade att Elise Rydahl tilldelade ”veckans nejlika” till Ulla Johanssons insändare i Flamman nr 26. Jag tror att frågan om Syrien måste debatteras ofta och ingående. Tusentals människor har mist sina liv, en pågående repression från regeringens sida innefattar tortyr av barn, samtidigt som salafistiska grupperingar attackerar oskyldiga civilpersoner. Det är helt sant som Ulla Andersson skriver att al-Qaida opererar inne i Syrien, och det är riktigt att satraper till USA – Turkiet, Saudiarabien och Qatar – ger ekonomiskt och militärt bistånd till reaktionära sammanslutningar. CIA har i skrivande stund rådgivare i Turkiet för att samordna sina imperialistiska intressen.
Men då tycker jag också att Amineh Kakabavehs konstaterande bör hörsammas: Ryssland och Kina står med fingrarna i syltburken de med. Enligt International Business Times har Ryssland sålt vapen för miljardtals USA-dollar till Assad-regeringen. Handeln är väl dokumenterad. Dessa vapen används knappast enbart för att attackera ditresta och extrema islamister. Hela städer som Homs har jämnats med marken, bombats sönder och samman. Kan någon politisk position rättfärdiga ett sådant beteende från en regerings sida?
Det talas alltför ofta om Oppositionen i Syrien. Stor bokstav och i singular. Mediekällor som Al-Jazeera, svenska DN eller Telesur menar då oftast Syrian National Council. Gärna tillsammans med Free Syrian Army. Någon gång nämns även National Coordination Body. Antiimperialistiska vänsterkrafter och arbetarrörelsen som motsätter sig såväl Assad som väpnad intervention kommer aldrig till tals. Trots att vissa av partierna har mycket djupa rötter i det syriska samhället.
Varför pågår då ett uppror? Om vi bortser från de reaktionära krafterna bland de oppositionella så förklaras upprorets början ibland som en kombination av nyliberala strukturreformer och den pågående så kallade arabiska våren. Jihad As-Saad Mohamad från Kommunisternas union förklarar exempelvis läget såhär: ”Den viktigaste orsaken är den ekonomiska situationen. Nyliberal politik har försatt samhället i fattigdom. Unga människor är arbetslösa, många har förlorat sin sociala status, brottslighet och prostitution har ökat. Regeringen har lånat pengar från Världsbanken och åtagit sig att genomföra åtgärder som förvärrat situationen för befolkningen. Och för första gången har regeringen bett om hjälp från World Food Programme. Syrien hade alltid tidigare nog med utsäde för fyra eller fem år framåt. Idag finns ingenting kvar. Staten måste köpa frön och vete från utlandet.” Ett uttalande som stämmer väl överens med en intervju i Sydsvenskan 23 april 2011 med en anonym syrisk journalist som hävdade att de som främst utgör stödet för Assad är övre medelklassen och överklassen. Bashar, hans fru och miljardärskusinen Rami Makhlouf går ut och shoppar i lyxbutiker medan majoriteten lever i armod.
Liknande argument förs fram av en myriad av partier, grupper och personligheter som är lika antiimperialistiska som de är Assad-motståndare. Om Amineh Kakabaveh har rätt i att humanitärt bistånd till de som förföljs, fördrivs och skadas bör ökas, så tror jag samtidigt att det får ett konkretare och effektivare innehåll om det kombineras med Håkan Blomqvists uppmaning. I Internationalen nr 26-27 skriver han: ”Vad som måste stå i centrum är arbetarrörelsens och vänsterns solidaritet med den folkliga gräsrotskampen och de syriska vänsterkrafter som idag ansätts från olika håll.” Enbart på det sättet, genom internationell arbetarsolidaritet, kan de högst verkliga hot som Ulla Johansson nämner minskas och förhoppningsvis försvinna.