Den amerikanske regissören Oliver Stones filmer har alltid varit föremål för häftig kritik och debatt i USA. Oavsett om det har handlat om USA:s smutsiga inblandning i Centralamerika (”Salvador”), Vietnamkriget (”Plutonen”, ”Född den fjärde juli”), medialiserat våld (”Natural born killers”) eller mordet på Kennedy (”JFK”), har Stone lyckats provocera etablissemanget med sina filmer.
Stone har heller aldrig tvekat att ta ställning i politiska frågor, nu senast förekom han (tillsammans med många andra vänsterintellektuella) på de protestlistor mot Irakkriget som den amerikanska fredsrörelsen döpte till ”Not in our name”.
För en regissör med ett filmskapande fast förankrat i den amerikanska samtidshistoriens stora händelser och berättelser, känns det därför konsekvent att Stone väljer att göra en dokumentärfilm om Fidel Castro, naturligt betitlad Comandante.
Det är inte heller särskilt förvånande att filmen fått utstå häftig kritik på hemmaplan. Den hårdnande censurpolitik som Washington förespråkar har både föranlett att filmen förbjudits på New York Tribeca Film Festival samt att producenten HBO inte valt att distribuera den i USA. Sålunda framkallar Comandante nyfikna föraningar om provocerande innehåll och ett förbehållslöst hyllande av en kontroversiell ledare.
Oliver Stone har under tre dagar samlat på sig 30 timmars unikt intervjumaterial med den kubanska ledaren och på så sätt också lyckats komma närmare personen Castro än någon annan tidigare. I filmen får vi följa de två huvudpersonerna som likt goda vänner i småpratandets gemytliga atmosfär avhandlar samtalsämnen mellan högt och lågt, allvar och skämt. Intervjun fokuserar framförallt på Castros personliga reflektioner över den kubanska historien, men också kring mer triviala ämnen som Viagra, personlig hygien och filmstjärnor.
Stone låter sedan journalfilm och andra bilder ur den kubanska historien skapa kontexter åt intervjumaterialet. Framför allt karaktäriseras Comandante av närbilden. Närbilden styr både den narrativa formen och bildspråket, det personnära porträttet förstärks av det faktum att Castro bokstavligen har tre kameror uppkörda i ansiktet under intervjun.
Porträttet av Castro blir mångfasetterat men samtidigt tvetydigt, vi möter en ledare som motionerar ensam på sitt kontor fjättrad av sin egen maktposition, men också en människa som tar emot folks hyllningar på universitet och på gatan i Havanna. Filmen ger överhuvudtaget ingen ensidig bild, utan lyckas snarast fungera som en slags kommentar åt många av de föreställningar och åsikter om Castro som redan existerar i det offentliga samhället.
Stones porträtt är visserligen präglat av en tydlig beundran för Castro, men filmen gör inga anspråk på att vara kritisk eller objektiv. Därför har Oliver Stone (lite orättvist) beskyllts för att vara alltför positivt inställd till intervjuobjektet, och att Comandante skulle utgöra ett oreserverat stöd för Castros person och politik.
Denna typ av kritik bygger dels på en bristande förståelse för Stones filmskapande men genereras också av ett sorts förakt för filmpubliken. Stone ser i provokationen den mest intressanta och givande utgångspunkten för själva berättandet. Att förvänta sig en objektiv och ”korrekt” skildring av Castro (eller någon annan person för den delen) hemfaller åt en sorts naiv föreställning som helt skiljer filmverket från upphovsmannen.
Stones styrka ligger snarare i att inte vara bekväm, att han vågar gå bortom de polerade nyansernas hyckleri och positionera sig gör det mer intressant. Detta innebär också att tittaren sätts i en mycket mer gynnsam position. När filmen inte använder objektiviteten för att legitimera specifika perspektiv, kan publiken själva värdera både Stones och Castros berättelser.
I vissa fall blir dessutom Castros undanglidande och retoriska svar på kritiska frågor så pass uppenbara att publiken knappast luras att inte se bristerna i det kubanska systemet. Ibland undrar man faktiskt om Castro förstår hur pinsamt det emellanåt blir. Exempelvis blir det riktigt underhållande när han, på frågan om han är en diktator svarar: ”jag är folkets slav”.
Stone lyckas genom sin personliga gestaltning av Castro att göra en film som fungerar som en kommentar till alla de åsikter och föreställningar som uppenbarligen framstår som mer sanna och korrekta i vissa kritikers ögon. Eller som Castro själv konstaterar, parafraserande den kubanske nationalhjälten Jose Martí: ”Historien är relativ”.