Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.
Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].
Migrantfängelserna är inte bara ett resultat av nationsgränser. De skapar också aktivt gränser genom att kriminalisera migranterna.
Förvar sägs vara någonting annat än fängelser, då man exempelvis kan låsas in där utan att ha dömts för brott, men det har fängelsets fysiska och sociala infrastruktur. Dörrarna är låsta, gården är inramad av murar med taggtråd, fönsterna går inte att öppna och vardagen – som när besökare tas emot, när du får gå ut på gården eller äta – bestäms åt dig. Detta rättfärdigas med den moderna nationalstatens fängelselogik, där oönskade delar av befolkningen institutionaliseras och låses in ”för samhällets bästa”. Den kriminaliserande logiken syns tydligt i regeringens förslag om så kallade transitcenter som ska hindra asylsökande från att röra sig ute i samhället.
Dessa center utformas för att isolera människor och förhindra att det knyts band mellan lokalbefolkning och migranter. En social och fysisk isolering förstärker konstruktionen av migranter som andra. Samma konstruktion används för att systematiskt övervaka och attackera migranter och medborgare som rasifieras som ickevita. Det är mot bakgrund av kriminaliseringen av migranter och ickevithet som Ulf Kristerson kapitaliserar på gängvåldet, vill sätta in militära styrkor och försätta hela stadsdelar i ett tillstånd av semiockupation. Det verkar som om Ulf hoppas att folkets historiska minne och sociala reflexer inte ska fungera. Men vi har inte glömt att den senaste gången svensk militär sattes in internt mot civila var i Ådalen 1931. Då försvarade militären strejkbrytare och öppnade eld mot strejkande arbetare och förbipasserande.
För oss är mänskliga behov, liv och värdighet de enda vägledande principerna.
Vi måste bekämpa diskursen som målar upp konflikter mellan förtjänande medborgare och ickeförtjänande ickemedborgare. I motsats till vad Jimmie Åkesson nyligen hävdade i sitt tal till nationen, att det inte finns någon konflikt mellan fattiga och rika, insisterar vi på att huvudkonflikten fortfarande är klasskampen – där den rasifierade arbetarklassen, och framför allt migrantarbetare, utgör den mest exploaterade delen av den globala befolkningen.
Det pågående ”paradigmskiftet” i nationell migrationspolitik är ett försök att få igenom en rasistisk grundsyn där nationen sägs gynnas av att migranter och ickevita medborgare konstant straffas. Ett tydligt försök att realisera denna dystopiska världsbild är lagförslaget om att tvinga arbetare i offentlig sektor att ange papperslösa.
Men löftet från arbetare i offentlig sektor att vägra angiverilagar, som uttrycks i rörelsen #viangerinte, är ett steg i rätt riktning. Det här är en tid då våra grundläggande värderingar prövas. För oss är mänskliga behov, liv och värdighet de enda vägledande principerna. Vi är ointresserade av lagens styre och kapitalets behov. ”Att följa lagen” är inte en acceptabel ursäkt för att orsaka direkt och potentiellt dödlig skada. Vi ser #viangerinte som en glimt av hopp i linje med det växande erkännandet av att liv är viktigare än lag.
Utifrån dessa principer står vi sida vid sida med fångarna i Sveriges förvar. Vi kräver det omedelbara upphävandet av deras deportationsbeslut. Vi kräver att alla förvar stängs och att de nationella gränserna avskaffas.
Kamrater med och utan papper – vi kallar på er. Där staten ser hot mot den rasistiska ordningen, där kapitalismen ser personer att utnyttja och kasta bort, formulerar vi en transnationell kamp. Bara genom kollektiv självorganisering kan vi tillgodose våra behov. Bilda kollektiv, samtala med varandra, kontakta oss och använd #stängallaförvar. Kampen mot gränser kommer bli långvarig.
