1983 fick en svensk justitieminister avgå för att han hade skatteplanerat. Aftonbladets Göran Skytte upptäckte vid en genomgång att Ove Rainer hade tjänat 2,3 miljoner men endast betalat tio procent i skatt, med hjälp av skatteplanering. Det var bara lite mer än 30 år sedan men känns som en evighet. Skatteplanering ansågs inte passa en minister med ansvar för att jaga skattebrottslingar, i en socialdemokratisk regering som trodde på ett högt skatteuttag för att finansiera gemensam välfärd.
Flammans ledarsida – och många andra inom vänstern – har talat sig varm för att skatteuttaget i Sverige måste öka för att vi ska ha råd med de utmaningar välfärden har ställs inför inför framtiden. Det är ett viktigt perspektiv men kanske ännu viktigare är att börja med att dra in de skatter som redan borde ha betalats men via skatteplanering och skattebrott gömdes undan i skatteparadis.
Idag klarar våra politiker inte ens att täppa till de så kallade räntesnurrorna för att se till att de företag som gör vinst på 100 procent skattefinansierad verksamhet betalar skatt på den vinsten. I Lux Leaks – där den journalist som avslöjade saken nu skandallöst nog står inför rätta – återfinns de stora riskkapitalbolag som gör privata vinster på våra skattepengar. De tio största välfärdskoncernerna gjorde en sammanlagd vinst 2014 på 2,4 miljarder kronor. Dessa pengar har alltså ett annat EU-lands skatteverk systematiskt hjälpt till att dra undan från det svenska skatteverket. Så liten politisk vilja finns det alltså i EU att göra något åt skatteflykten.
Om någon nu tror att det är småpengar det rör sig kan de tänka om. Endast McDonalds i Europa ska till exempel enligt uppgifter från Lux Leaks via ett ett litet dotterbolag i Luxemburg ha undvikit att betala cirka en miljard euro (drygt nio miljarder kronor) i skatt, bara under perioden 2009 till 2013.
Många länder – Tyskland, Frankrike, Italien och inte minst USA – har haft en mycket tydligare profil än Sverige i kampen mot skatteflykten. De har satt hårt mot hårt mot länder som Schweiz och Luxemburg, köpt uppgifter av bankanställda, startat rättegångar och drivit på med hot politiska konsekvenser för länder som aktivt gömmer undan beskattningsbara inkomster för andra länder. Att skatteflykt har varit en bidragande orsak till den ekonomiska krisen i Grekland är sedan länge allmänt känt i debatten. Det finns ingen anledning för Sverige att vara snällare än USA i dessa frågor.
I fattiga länder är problemet ännu större, och bovarna är ofta storföretag från länder i EU och USA. I förra veckan presenterade Diakonia en rapport som slår fast att EU har ”ett ansvar att se till att alla politikområden ligger i linje med målet att utrota fattigdomen i världen och att man inte kränker mänskliga rättigheter. Fattiga länders skatteintäkter är den viktigaste inkomstkällan för att finansiera ekonomisk och social utveckling.”
”Utvecklingsländer förlorar ca 160 miljarder dollar varje år i form av uteblivna skatteintäkter på grund av två sätt som företag undviker skatt på: falska fakturor och så kallad manipulerad internprissättning, det vill säga att varor och tjänster inom en företagskoncern säljs till konstgjort höga eller låga priser för att minimera skatt”, skriver Diakonia på sin hemsida.
Sveriges nya regering har nu en chans att profilera sig i frågan. Eftersom Socialdemokraterna och Miljöpartiet envisas med att behålla björnparten av de borgerliga åtta årens skattesänkningarna kanske vi åtminstone kan hoppas på att kampen för att dra in de pengar som redan idag ska betalas in kan trappas upp? Magdalena Andersson kan börja med att tydligt tillkännage hur regeringen ser på skatteflykten, politiskt och juridiskt. Det är ett allvarligt brott som undergräver välfärden, det ska inte likställas med att gå mot röd gubbe vid övergångsstället.