Att följa den politiska debatten i den ekonomiska krisens Sverige är som att följa en pjäs som inte kan bestämma sig för om den vill vara en tragedi eller en fars. I bästa fall nådde dumheterna sin kulmen när den liberala utbildningsministern krävde att Magdalena Andersson skulle ta socialdemokratiska kommunpolitiker i örat på grund av nedskärningar i välfärden, samtidigt som hans egna partikamrater skär ned minst lika mycket i kommuner de styr. I värsta fall väntar ännu dummare utspel när politiker gör allt för att skylla nedskärningarna på varandra.
Det stålbad som välfärden utsätts för nu är naturligtvis ingen oundviklig naturkatastrof, utan en följd av politiska beslut. Det finns inte bara ett utan flera alternativ till välfärdsslakt. Kommunalskatten kan höjas – ett rimligt alternativ åtminstone där skattesatsen är betydligt lägre än i flertalet kommuner. Staten kan skjuta till mer pengar genom att helt enkelt minska sitt enorma överskott en smula. Statliga skatter på kapital och höga inkomster kan höjas. Att bara återställa skattekvoten till 2018 års nivå skulle ge mer än 50 miljarder till välfärden.
Men välfärden måste inte bara fredas från nedskärningar utan också byggas ut ordentligt de kommande åren. Både av demografiska skäl och för att säkra en värdig omsorg, minska vårdköer, förbättra arbetsförhållanden, skapa en trygg och likvärdig skola och en fungerande samhällsservice i hela landet. Varifrån ska alla dessa välfärdsarbetare komma?
I rapporten Välfärdens kompetensförsörjning har SKR räknat ut att av 253 000 personer i arbetsför ålder som tillkommer till 2031 kommer 91 000 behövas i välfärden, de flesta i äldreomsorgen – bara för att behålla dagens personaltäthet. Samtidigt beräknas 300 000 medarbetare i kommuner och regioner gå i pension. I sex av tio kommuner minskar antalet personer i arbetsför ålder. Slutsatsen SKR drar är att ”arbetskraften inte kommer att räcka till.” En tänkbar lösning är höjd pensionsålder.
Det låter bistert, men problemet är delvis konstruerat. Genom att utgå från dagens allokering av resurser som huggen i sten blir den offentliga sektorns kompetensförsörjning ett närmast olösligt problem. SKR ignorerar dock den enorma elefanten i rummet: alla människor som arbetar i privat sektor i dag utan att tillföra samhället något egentligt värde.
Det stålbad som välfärden utsätts för nu är ingen oundviklig naturkatastrof, utan en följd av politiska beslut
Den konventionella – alltså marknadsfundamentalistiska – synen på ekonomi osynliggör mycket effektivt detta problem. Kommunanställda kommunikatörer pekas ofta ut som ett exempel på offentligt slöseri. Men mångdubbelt fler PR-konsulter, lobbyister och kommunikatörer i den privata sektorn antas per definition skapa värde. En polis som lämnar sitt jobb för att ta tjänst som privat säkerhetskonsult eller en kirurg som startar en privat skönhetsklinik går på samma sätt från att betraktas som en kostnad till att ses som värdeskapare.
I många branscher pågår en intensiv rationalisering som skulle kunna frigöra arbetskraft och värdefull kompetens. Mellan 2010 och 2019 stängdes över 600 bankkontor i Sverige. Trots det mer än fördubblades antalet anställda i finansbranschen, från cirka 40 000 till nästan 90 000. Samtidigt som både välfärden och produktiva företag hämmas av kompetensbrist ägnar sig en växande andel av den högutbildade befolkningen åt att hantera finansiella transaktioner i allt snabbare takt.
Att se till att fler arbetslösa får utbildning och kommer i arbete är lågt hängande frukt, och full sysselsättning borde toppa den politiska dagordningen. Men det är minst lika viktigt att de som vi redan lagt många år på att utbilda faktiskt får använda sin kompetens till något meningsfullt.
Slöseriet i den privata sektorn har tillåtits pågå alltför länge.
