Inga ökningar av de ekonomiska klyftorna ramas in med så mycket lull-lull som börsbolagens årliga beslut om aktieutdelningar. ”Guldregn” och ”utdelningsfest” skriver tidningarna. Som om pengarna bara dykt upp ur intet. Och som om de inte kunde användas på något annat sätt.
Men pengarna kommer ju ur löntagarnas dagliga ansträngningar. Vinster som inte går till höjda löner ska åtminstone, ur de anställdas perspektiv, stanna i företagen och investeras, så att jobben finns kvar även nästa år, om tio år.
I år töms Stockholmsbörsens bolag på 190 miljarder i aktieutdelningar. Rekord igen. Som en jämförelse ligger nettokostnaden för att stegvis genomföra sex timmars arbetsdag på 110 miljarder, enligt Vänsterpartiets beräkningar. Är inte pengarna är på fel ställe här?
Det är ju inte vem som helst som får de där utdelningarna – nu längre. I samband med statens utförsäljning av Telia år 2000 (”folkaktien”) kom 22 procent av svenskarna att äga aktier. De som gärna ville sudda ut människors identifikation som löntagare pratade då om aktieägandet som en ”folkrörelse”. Idag är andelen aktieägare nere på 13 procent. Och de flesta äger bara småfjutt. En procent av befolkningen äger 80 procent av det sammanlagda aktievärdet.
Varför ses inte aktieutdelningarna som den fördelningspolitiska katastrof de är? Är det för att utdelningen per aktie låter så fånigt liten: vaddå, 2 kronor i utdelning, hur mycket kan det bli? (Svar: det kan bli mycket. 2013 var världens sammanlagda aktieutdelningar för första gången mer än 1 biljon dollar.) Eller är det för att vi tänker på aktiespekulation – i viss mån ett nollsummespel – och inte förstår att utdelningarna faktiskt innebär att det försvinner pengar från potentiella investeringar och löneökningar?
Eller så tror vi bara att det alltid har varit likadant. Men höga aktieutdelningar är faktiskt mer ett dagspolitiskt problem. Företagen tjänar nu grova pengar snabbare än de hinner göra av med dem. Långsiktiga investeringar ger för låg avkastning. Höga utdelningar har också blivit ett sätt att ge sken av lönsamhet och framgång. Alltså: med hög utdelning kan du låtsas att ditt företag är lönsamt och framgångsrikt. Därför avsätts en större och större andel av vinsten till ägarna: två tredjedelar de senaste åren (Arbetet 28/2). Det handlar förstås också om att tillfredställa alla ägare som inte har ”lång sikt” i sin vokabulär.
Eller, i politiska termer: De börsbolag som Anders Borg sänkte bolagsskatten för 2013 hade redan så proppfulla kassakistor att de glatt skickar pengarna vidare till Sveriges rikaste hushåll. Som samme finansminister ett par år tidigare avskaffade förmögenhetsskatten för. För en del lönar det sig alltså bättre och bättre att inte arbeta. Arbetslinjen, någon?
En skattehöjning för de högsta inkomsterna skulle kunna kompensera för att företagen kastar pengar efter aktieägarna. Men det krävs också en lösning på problemet att pengarna över huvud taget lämnar företagen och att de inte blir till investeringar. Staten och pensionsfonderna ska naturligtvis, i de fall de agerar som aktieägare, betacka sig för utdelningshysterin. Och olika former av aktieutdelningsstopp har faktiskt förekommit. 1984 genomfördes ett sådant i Sverige, och 1990 var det på förslag igen. På senare år har det funnits med som villkor för statligt stöd till banker, bland annat i Danmark.
En sak är i alla fall säker: förr i tiden kunde politiker lita på att företag ville investera och växa. Men företag som vägrar sätta spadarna i jorden kräver tuffare politisk styrning. Slackerkapitalismen behöver någon som ställer krav.
