Stora Ensos dotterföretag i Brasilien har tusentalet rättsprocesser mot sig i landet. Deras modell med stora plantager av eukalyptus för produktion av pappersmassa stöter på motstånd från markägare, åklagare och sociala rörelser.
– De sa att de skulle fixa allt, kostnader, tillstånd och arbetskraft. Det var bra för jag vet inget om eukalyptus. Nu har jag istället fått betala 40 000 kronor och har en egendom full med eukalyptus som jag inte får avverka, där jag heller inte längre har plats för den boskap jag hade.
Arnaldo Prado är en prydlig man i sextioårsåldern, advokatutbildad och med en tydlig känsla för vad som är rätt och fel. Nu har han hamnat i ett mycket utsatt läge tack vare sitt samarbete med Veracel, det väldiga pappersmasseföretag i Brasilien där Stora Enso är hälftenägare.
Arnaldo Prado äger en lantegendom på 412 hektar utanför Eunapolis i södra delen av delstaten Bahia. Veracel kontaktade honom fyra gånger 2002 och erbjöd honom ett kontrakt som skulle vara mycket mer lönsamt än hans boskapsskötsel.
Till slut lät han sig övertalas, det lät ju bra. Han skulle inte behöva göra någonting, allt skulle överlämnas åt företaget. Fast i kontraktet stod det att han också måste välja en av tre underentreprenörer Veracel använde, han valde då ett företag som hette Agrominas. En dag fanns det plötsligt pengar på hans konto, pengar han skulle föra över till Agrominas. Fast dessa pengar var inte deklarerade till skattemyndigheterna, vilket de borde.
Runt Eunapolis växer eukalyptusplantagerna tätt, i strikta rader står de höga träden som soldater. På marken är det helt dött eftersom träden tar död på annan växtlighet. Något djurliv existerar inte i detta dödens landskap. Veracel har köpt 200 000 hektar jordbruksmark i regionen och deras markägande har blivit mycket kontroversiellt eftersom jordbruket hotas.
Prados egendom ligger så nära huvudorten att det var kontroversiellt. Veracel kallade därför honom till ett möte med miljönämnden där han satt ganska tyst. Det var fyra egendomar som var uppe till omröstning, resultatet blev oavgjort men ordföranden Luis Escoton fällde utslagsrösten. Han hade tidigare varit anställd på Veracel och ännu en Veracel-funktionär satt i nämnden.
Arbetena drogs igång, men 2006 dök det i lokaltidningen upp att den lokala åklagarmyndigheten startat en process mot honom. Tillståndet att plantera eukalyptus hade dragits tillbaka eftersom åklagarmyndigheten kommit på att beslutet tagits på ett felaktigt sätt, med personer som var i en jävssituation gentemot företaget. Tillståndet bedömdes ha kommit till på ett bedrägligt sätt. Prado tog kontakt med Veracel som sa att det inte var några problem, men han skulle inte ta kontakt med åklagaren utan bara tala med en advokat som Veracel utsett.
Det dök upp ytterligare ett problem, enligt brasiliansk miljölag måste 20 procent av egendomen bevaras som skog. Det visade sig att underleverantörerna till Veracel planterat 10 hektar eukalyptus för mycket. Veracel sa till Arnaldo Prado att de skulle lösa detta på ett smidigt sätt, så en dag upptäckte han att ett företag var i färd med att hugga ner dessa 10 hektar. Det var nu olagligt att avverka eukalyptusen och några personer som passerade förbi anmälde detta till åklagaren.
Idag är det fortfarande inte tillåtet att avverka eukalyptusen. Böter för den illegala avverkningen och återplantering av skog har kostat Arnaldo Prado 40 000 kronor och han har inte fått ett öre från Veracel. Vid ett tillfälle försökte företaget övertala honom att påstå att han förfalskat ett vittnesmål han lämnat hos arbetsdomstolen om betalningen till underleverantörerna. Relationen med företaget har blivit alltmer infekterad.
– De har nu hämtat hit väldigt dyra advokater från Rio, de har skadeståndsanspråk på mig och de säger att de skall knäcka mig.
Vid en offentlig hearing kring eukalyptusen tog en av dessa advokater kontakt med Prado och lovade honom att om han inte sa något på mötet skulle han lösa hans problem. Prado talade ändå på mötet och efteråt var advokaten så upprörd att det nästan gick handgripligheter. Det blev så hotfullt att några kringstående fick komma fram och rädda honom.
Grundproblemet är att Veracel expanderat så kraftigt att lokalsamhället börjat reagera, 200 000 hektar äger företaget i regionen. Det är svårt att köpa mer mark och det är den närliggande marken man vill komma åt. Lösningen har blivit dessa kontrakt som kallas fomento. Det ger flera fördelar för Veracel, man behöver inte äga marken och det sticker inte ut att ett företag som till hälften äga av utländska intressen köpt mer mark. Dessutom står i praktiken markägaren för all risk.
Men i många kommuner är den lokala opinionen kritisk till dessa plantager. I Itamaraju lite längre söderut finns det ett förbud mot att plantera eukalyptus. Man har sett vad som hänt i grannkommunerna där eukalyptusen lett till att landsbygden avfolkats. Ryktet säger att Veracel helt enkelt har köpt tillstånd i flera kommuner. Arnaldo Prado är säker.
– Det är samma problem överallt, de köper tillstånd. I Itabela kostade de 4-5 000 reais (cirka 20 000 kronor) styck.
Det som skapade problem för Veracel var att åklagaren i Eunapolis visade sig vara nitisk och inte var mutbar. Han och hans kollegor tittade på dessa tillstånd och såg att många av dem var tillkomna på ett tveksamt sätt.
– Häromdagen hörde jag att de skall lösa detta, att de kommer att bli av med åklagaren. De tror att de kan köpa alla, de manipulerar myndigheterna genom att köpa dem.
Veracel var en stor bidragsgivare till Jaques Wagners valkampanj som guvernör i Bahia. Miljösekreteraren i delstaten har också mycket goda relationer till företaget.
Veracels fabrik var ett tag världens största pappersmassefabrik, den väldiga anläggningen tronar bakom ett rökmoln vid en knutpunkt där flera vägar möts, en timmes bilresa från Eunapolis. När vi närmar oss möter vi allt fler av de 30 meter långa timmersläpen. På bägge sidor om vägen växer de dystra ridåerna av eukalyptusplantager som allt mer dominerar landskapet.
Renato Carneiro som leende möter bakom gallergrindarna arbetar med uthållighetsfrågor på Veracel och vill helst tala om företagets samarbete med sociala rörelser. Det kommer vi tillbaka till senare men jag är mest intresserad av Arnaldo Prado. När jag nämner det namnet stelnar leendena och när det visar sig att jag har lite fakta kallas Wellington Rezende in på högtalartelefon. Hans röst är mycket kylig när han säger:
– Vi har ingen kontakt och inget kontrakt med den mannen. Alla saker som hänt på hans egendom är hans eget fel.
Rezende vill heller inte låtsas om att det är Veracel som ordnade tillståndet att plantera eukalyptus på Prados egendom eller att företaget som skötte plantering och avverkning har något med Veracel att göra. När jag frågar om hur många anställda Veracel har drar de för att visa hur viktiga de är för regionen till med drygt 3 000. Men då räknar de in anställda i företag som gör tjänster åt Veracel, som Agrominas. Kopplingen är uppenbarligen mycket nära.
Rezende påstår att det bara är Arnaldo Prado som är problematisk och att alla andra fomenteiros är mycket nöjda. Jag får senare ta del av dokument inlämnade till domstol där andra fomenteiros beskriver exakt samma problematik. Men ingen av dem vill tala med pressen om detta eftersom de är rädda att behandlas på samma sätt som Arnaldo Prado som förutom alla andra problem hotas med dryga böter av Veracel.
Veracel har nu nästan 1 000 rättsprocesser mot si
g i Bahia, de flesta rör arbetsrätt men det finns ett flertal fall med tillstånd till eukalyptusplantering som liknar Prados.
Renato Carneiro vill återgå till att tala om samarbetet med de sociala rörelserna. På den mark Veracel äger finns det 27 olika ockupationer av jordlösa lantarbetare. Dessa ockupationer med hundratalet familjer på varje sker på mark som deras rörelser menar egentligen tillhör delstaten.
Marineide Souza sitter i ett provisoriskt tält som används som skola på en av dessa ockupationer. Hon är inte förtjust i Veracel
– Vi vill att de försvinner, jag vill inte se ett träd framför mitt ansikte. Det tjänar inte något till att äta, det blir bara papper. Det är nästan som slaveri, folk förlorar rätten att plantera det de vill äta. Vi var störst på papaya i hela Brasilien och här fanns mycket kor. Nu är allt detta borta, alla affärer på landsbygden slår igen.
Veracel vill nu fördubbla sina eukalyptusplanteringar men möter hårt motstånd. Därför försöker de blidka dessa jordlösa lantarbetare genom att erbjuda dem lite mark i en mindre jordreform.
Men detta kommer inte att lösa grundproblematiken. Liknande saker händer på många platser i Latinamerika och Afrika. Stora företag vill lägga beslag på jordbruksmark för enorma plantager med industriell drift och massiv användning av konstgödsel och gifter. Mot detta står lokalbefolkningens behov av att överleva och producera sin egen mat. När företagen möter motstånd använder de sina ekonomiska muskler och raffinerade metoder för att expandera. Det är det som Arnaldo Prado fått smaka på, och med sin advokatutbildning i botten har han inte velat finna sig i detta.
– Jag är hederlig, jag har aldrig gjort något brottsligt, och så utsätts jag för detta.