En morgon i januari när jag och min fru joggade med vår hund i snön runt Söder i Stockholm hade temperaturen sjunkit flera grader. Dagen innan var det minus fjorton, och vi frös om fingertopparna trots dubbla handskar. Nu var det bara minus sju.
Vad varmt och skönt! sa vi.
Det sa vi inte i december när det plötsligt blivit kallt. Då tyckte vi att minus fem var förskräckligt.
Kontrasterna och förändringarna styr vår känsla för väder. Det märker vi kanske allra mest i slutet av mars med de svindlande ljusa kvällarna. Det är något annat än augustimörkret på kvällarna!
När man reser utomlands känns det här förhållandet ännu starkare. Blek om nosen stiger man ner för flygplanstrappan i Rhodos, och hettan slår emot en i en våg. Det är något helt annat än den svenska sommarljummenhet som man steg upp i planet från för några timmar sedan. Ännu tydligare är denna kontrast när man mitt i vintern reser bort från mörkret och kylan i Sverige till Thailands värme och ljus.
Fast det är fusk. Och med sådana behaglighetsresor och utjämningsutflykter förstör man effektivt sin medfödda svenska kontrastkänslighet. Den som flyr det svenska mörkret när det är som mörkast, förlorar snabbt den svindlande känslan för de ljusa sommarnätterna. Liksom den som inte orkar vänta tills middag, utan går och småäter, tappar aptiten.
Hunger är den bästa kryddan.
Det vet fransmännen. De dricker varken eftermiddagskaffe eller förmiddagskaffe utan väntar med all dryck och mat tills de sätter sig till bords och en riktig måltid med förrätt, huvudrätt och dessert. Denna väntan är den kulinariska grunden till deras goda luncher och middagar. För det spelar ingen roll hur fina råvaror man kostar på sig och hur väl man tillagar maten och vilka delikata recept man än följer och vilka fantastiskt fina restauranger man går på. Inga kryddor eller delikatesser kan ändå gå upp mot hungern.
Vi förlorar mot fransmännen med allt vårt kaffe och alla kanelbullar. Men vi vinner i gengäld med vårt mörker. Man äter godare i Paris än i Sverige. Men skymningarna blir aldrig lika vackra.
Samma dag som det bara var sju grader kallt inträffade en ny kontrasthändelse i vårt liv. Min fru kom hem med en fyrtiotums tv. Det tog tid att koppla in den, men när det var klart hade vi en jättestor bild. Den gamla tvn var bara tjugo tum. När vi köpte den var vi mycket nöjda. Nu verkar den bara futtig. Hur har vi kunnat nöja oss med den så länge?
För att fira den nya teven satte vi oss i soffan med varsin kopp kaffe och pepparkakor och tittade. Och utanför fönstret föll den tidiga januariskymningen.
– Snart är fyrtiotummaren lika halvdan som den gamla, sa min fru.
– Då får vi köpa en ännu större, sa jag.
Fast det gör vi förstås inte. Om några år ska vi ha en riktig rejäl helväggstv.
