Strejkerna fortsätter mot Berlusconis skattesänkningsprogram. 58 miljarder i skattelättnader för de rikaste, på bekostnad av låg- och medelinkomsttagare, ska betalas med nedskärningar av statliga utgifter och vissa mindre skattehöjningar, som till exempel höjd moms. Lördagen den 27 november klubbades förslaget igenom, efter att Berlusconi haft ett möte med utbildningsminister Letizia Moratti som var orolig för nedskärningar i utbildningsbudgeten. Berlusconi hade före voteringen hotat upplösa regeringen om förslaget inte godtogs. Budgeten måste godkännas av parlamentets båda kamrar i slutet av året. Det lär dock inte påverka något eftersom koalitionen har majoritet även där.
23 miljarder kronor ska skäras i offentlig sektor för att kunna hålla årets budgetunderskott under de tre procent som är EU:s krav. Bland annat ska 75 000 statliga tjänster försvinna runt om i landet.
Redan innan förslaget gick igenom gick arbetarna i Piaggiofabriken och på Fiat ut i strejk. De tre största italienska landsorganisationerna och flera andra fackföreningar följde strax efter i en generalstrejk.
Även italienska handelsanställdas förbund, sju av åtta lärarfack, transportarbetarförbundet med bland annat järnvägsanställda och flygledarna deltog. Flera punktstrejker genomfördes också. Antalet strejkande kunde på tisdagen räknas i miljoner och Italien stod i princip stilla. Cirka 90 procent av alla fackföreningsanslutna berördes av strejken.
Kommunikationsmedel stod stilla, butikerna var stängda, tidningar kom inte ut och massdemonstrationer fyllde gator och torg. Till och med det italienska industriförbundet stödde strejken. De är emot skattesänkningarna och menar att vad landet behöver är framför allt mer investeringar, starkare köpkraft och satsning på forskning. Italien satsar i dag bara 0,1 procent av BNP på forskning och utveckling.
Berlusconi försvarade på tisdagkvällen skattesänkningen genom att säga att ”om staten kräver 50 procent av mig i skatt, anser jag mig moraliskt berättigad att smita från skatten”. Berlusconi är Italiens rikaste man och kommer själv att tjäna miljontals euro på skattesänkningarna.
Efter strejken har också jordbruksarbetarna utlyst en endagsstrejk mot att arbetslöshetsersättningen ska dras in för säsongsarbetare som arbetar under sju månader per år.
Eduardo Ferrara, funktionär för PdCI (det mindre av de två kommunistpartierna), pekar också på den politiska dimensionen av strejken. Det var det första testet för den stora vänsterallians som för tillfället diskuteras av center-vänsterpartiet Vänsterdemokraterna (DS), PdCI, Rifondazione Comunista (PRC) och den katolska vänsternalliansen Margherita.
– Med 99,9 procents säkerthet kommer det att bli en allians i vårens regionalval och förhoppningsvis blir det också en allians i parlamentsvalen 2006. Men det är långt ifrån klart, sade Ferrara till Flamman på tisdagen.
Det en gång så stora italienska kommunistpartiet har sedan 1989 genomlidit två stora splittringar. Den första när partiet förvandlades till socialdemokratiskt parti och helt tog över den platsen i den italienska politiken, när det gamla socialistpartiet under Craxi helt föll ihop efter ett antal korruptionsskandaler. Den andra när Rifondazione Comunista drog sig ur regeringssamarbetet 1996 och PdCI bildades för att rädda center-vänster-regeringen.