På ena planhalvan har vi Alexis Tsipras och Yanis Varoufakis, vänsterns egna Batman och Robin tillika Greklands nya premiär- och finansminister-par. På andra planhalvan har vi Eurogruppens (som består av eurozonens finansministrar) nuvarande ordförande Jeroen Dijsselbloem, från Nederländerna, och den tyske finansministern Wolfgang Schäuble, Europas företrädare för ordning och reda.
Det är något med kombattanterna i sig som gör att jag inte kan sluta titta, läsa och förundras. Tsipras och Varoufakis, klär sig okonventionellt, är visionärer och uppfriskande rebelliska. Kritiken under första veckan efter valet bestod inte enbart av skräckpropaganda om den nya regeringens radikalitet, utan också av att varken Tsipras eller Varoufakis använde slips. Varoufakis har under den senaste månaden svept in i medielandskapet som en Hollywood-kändis. Han är hänsynslöst rak i sin kommunikation med journalisterna och bär därtill tajta skjortor och kör motorcykel. Som en nutida James Dean personifierar han all den omoral som EU-topparna vill bekämpa.
För det är just moral som Dijsselbloem & Co vill få förhandlingarna att handla om. I veckan intervjuade den brittiske journalisten och ekonomen Paul Mason, den biträdande tyske finansminister Steffen Kampeter. Mycket skickligt ställer Mason upp konflikten mellan att Eurogruppen försöker tvinga Grekland att gå med på den åtstramningspolitiska linje som gällt eller så får man lämna eurosamarbetet. Lyd eller lämna! Kampeter ställer naturligtvis inte upp på beskrivningen, men säger att rätt måste vara rätt och lånen måste betalas tillbaka och villkoren måste uppfyllas. Men frågan om vari moralen ligger i att låta ett lands ekonomi rasa samman svarar Kampeter aldrig på under intervjun.
Så har uppdelningen varit i det politiska spelet. Frågan har handlat om vem är mest trovärdig, har mest uthållighet och vem kommer stå kvar när slutsignalen går? Med hjälp av stora demonstrationer till stöd för den Grekiska regeringen, har Tsipras visat vad folkviljan är. Med hårdretorik har Dijsselbloem och Schäuble visat på sin styrka – enighet mellan alla de andra euroländerna.
Men så i fredags kom äntligen något slags beslut. De grekiska långivarna gick med på att förlänga de nödlån som annars skulle gå ut. Allt för att inte sätta Grekland på konkursens rand. För att visa samarbetsvilja och för att fortsatt ha initiativet på vad lånen skulle innebära satte den grekiska regeringen ihop en lista på krav man var beredd att gå med på för att få till stånd en förlängning av låneperioden. Den listan fick i tisdags tummen upp också av Eurogruppen.
Listan innehåller en mycket lång rad förslag, men varken vad förslagen kommer kosta eller när de ska genomföras. De har dock ett tydligt politiskt fokus på minskad korruption och ökade skatteintäkter. I och med det ger man sig på det ingen annan regering varit beredd att ta itu med. Tillexempel återfinns förslag om att kraftigt minska antalet departement, sänka politikerlöner och förmåner, göra krafttag mot skattesmitning och vidga begreppet för vad skattefusk egentligen är. Något som inte kan betraktas som annat än ett stort steg i rätt riktning i ett land där överklassen och företagsägarna kommit undan skatter i åratal.
På listan finns också förslag om att införa ett system med matkuponger för att de fattigaste inte ska svälta ihjäl, ett system för upphandling som motverkar korruption och att ge arbetslösa rätt till sjukvård. Men visst innebär listan också politiska förluster. Regeringen ser sig tvungna att backa från kraven på att inte sälja statlig egendom och att istället för att höja minimilönerna i ett slag, göra det successivt under en längre period. Men i ett läge där förväntningarna på den nya regeringen redan innan valet var låga, är det möjligt att det uppvisade motståndet förmår det grekiska folket att se skillnaden på en regering som lägger sig platt och en som i alla fall slås ner eftersom den visat motstånd.
”Vi vann den här striden men kriget är ännu inte vunnet” sa Alexis Tsipras i ett tv-sänt tal i helgen. Även det ett uttalande som ingår i det politiska spel om hemmaopinionen nu utkämpas. Det den grekiska vänsterregeringen har lyckats med, är att visa att man inte lägger sig platt inför eurozonens regeringar, men också att det var svårare än vad de trodde att gå vinnande ur striden. I bästa fall leder båda sidors agerande till att hemmaopinionen vänder, och faktiskt börjar inse värdet av att lämna eurosamarbetet.
