I en nyhetsartikel i Dagens Samhälle (15/2, 2018) lyder rubriken ”Underskotten i välfärden växer”. Artikeln handlar om att det under nästa mandatperiod kommer det saknas 62 miljarder till skola, vård och omsorg i kommuner och landsting runt om i landet. Hur väl rimmar detta med egentligen ”Det går bra för Sverige!”-mantrat som upprepas från regeringen stup i kvarten?
62 miljarder. Det är mycket pengar och att de fattas i diverse hål i välfärdens verksamheter kommer att märkas – det gör det alltid. Det sensationella i nyhetsartikeln är uttalandena från Annika Wallenskog, chefsekonom på SKL (Sveriges kommuner och landsting) som menar att ”utmaningarna” nu är *större* än under 1990-talets stålbad. För oss som gick i stålbadets låg- och mellanstadieskola och kände konsekvenserna av nedskärningarna i växande klasser, mer utarbetad välfärdspersonal och längre köer i vården är stålbad inte ett alternativ för välfärden år 2018.
Annika Wallenskog menar att gapet mellan intäkter och kostnader ökar med ungefär 20 miljarder per år och att lösningen i första hand inte är skattehöjningar (även om hon menar att kommunala ”skattestopp” inte är rimliga). Hon menar istället att kommuner och landsting ”kommer att behöva hitta nya sätt att arbeta, digitalisera och bli effektivare”.
De senaste 20 åren har all form av ”effektivisering” i välfärden kombinerats med kraftiga neddragningar av resurserna
De senaste 20 åren har all form av så kallad ”effektivisering” i välfärden kombinerats med kraftiga neddragningar av resurserna. För hur mycket mer effektivt kan hemtjänsten ta hand om de äldre? På hur mycket snabbare sätt kan man lära en sjuåring att läsa? ingen vill att välfärden ska stå bredvid i den tekniska utvecklingen. Men att effektivisera utbildning, vård och omsorg mer än vad den redan gjorts innebär bara lägre personaltäthet och sämre omsorg.
För att komma till rätta med en underfinansierad välfärd som kämpar med personal- och resursbrist på ena sidan och högre ställda (och rättmätiga) krav från medborgarna på den andra så krävs givetvis skattehöjningar; båtskatt, fastighetsskatt och förmögenhetsskatt är några exempel. Från de som äger som individer – till oss som äger som kollektiv. För hos dem som äger kapital märks inte hålen lika tydligt. LO:s årliga rapport om maktelitens inkomstutveckling visar snarare på att den ekonomiska eliten drar ifrån ytterligare. Direktörerna går det bra för – och alla borde få ta del av den framgången.
För att klara framtidens välfärd måste vi vara rädda om varje skattekrona och varje person som valt att jobba med det viktigaste vi har: välfärden. Inte en enda skattekrona ska gå till Aleris, Carema eller Academedia – storbolagens vinster måste tillbaka till välfärden. Personalbrist som idag råder måste tas på allvar. En kraftfull utbyggnad av välfärdsyrkesutbildningar i kombination med en arbetstidsförkortning med bibehållen lön skulle göra arbetsplatsen mer attraktiv, behoven skulle kunna gå att tillgodose och välfärdens arbetare skulle orka jobba heltid och ända fram till pensionen.
På kort sikt krävs en strid om arbetstid och resurser. På lång sikt krävs en ideologisk strid om välfärdens omfördelande effekter och nödvändigheten av ett helt annat skattesystem. Det är dags att börja vässa vapnen.
