Efter att ha bidragit till massarbetslöshet – 9,4 procent i januari – och största BNP-fallet sedan andra världskriget, har Moderaterna satt igång kampanjen ”Har vi råd att säga nej till nya jobb?”. Kampanjen handlar om pigavdraget.
Pigavdraget är ett ineffektivt fiasko. Moderaterna skriver att ”över 11.000 nya jobb har vuxit fram i servicesektorn”. Det är så många som arbetsgivarlobbyisterna Almega menar finns totalt i branschen. Det motsvarar 7.500 heltidstjänster. Det är magstarkt att låtsas som det inte fanns en enda hemstädare förut. Av nya jobb är det förstås bara en del som tillkommit som effekt av subventionen. Högt räknat, talar vi om ett par tusen nya städjobb i rika hushåll, till en årlig kostnad på runt en miljard kronor för statskassan. 1,3 procent av den vuxna befolkningen har utnyttjat avdraget. De flesta som därmed får bidrag av alla skattebetalare är höginkomsttagare. Danderyd, Lidingö och Täby sticker ut.
Som jämförelse kan nämnas att Vänsterpartiet i konkreta budgetförslag visat hur man kan skapa utrymme för 40.000 arbeten i kommuner och landsting till en kostnad på drygt 7 miljarder för statskassan. Fler jobb per krona – och jobb som bidrar till fler människors välfärd.
Men låt oss sätta det hela i perspektiv. Det är närmare hundra tusen färre anställda i offentlig sektor nu jämfört med då högeralliansen tog över. Skattesänkningarna är uppe i över åttio miljarder årligen. I kommuner, landsting och myndigheter sliter man med att få gjort sådant som uppenbarligen har behövts. Och man skulle kunna sätta igång och göra betydligt mer. Regeringen har genom sin omfördelningspolitik sagt nej till både gamla och nya jobb.
Vi vet att fler kommer att arbeta inom tjänstesektorn i framtiden – det är en naturlig följd av rationaliseringar inom industriell produktion. Vi vet också att arbetskraftsbehovet kommer att vara särskilt stort inom sjukvården och äldreomsorgen. SCB:s prognoser pekar på ett glapp om 20 år mellan efterfrågan och tillgång på över 150.000 personer inom dessa sektorer. Problemet är att den skattepolitik som har förts sedan 90-talet sätter stopp för den nödvändiga resurstillväxt som krävs för att de tjänster som genomförs i offentlig regi ska kunna upprätthållas och utvecklas.
Skatter är inte bara viktiga för att få in pengar till den gemensamma kassan. De behövs för att vända resurser bort från improduktiv privat konsumtion till produktiva offentliga investeringar och välfärdsarbete som kommer alla till del. Högre skatteuttag är en del av en ekonomisk moderniseringsstrategi.
Högerregeringen har istället vridit upp det senaste kvartsseklets strukturella marknadsfundamentalism i surrealism. Inte bara har höginkomsttagare fått pengar slängda efter sig med stora skattesänkningar. Deras lyxkonsumtion ska dessutom ytterligare subventioneras, om de anställer folk till den särskilt utsatta positionen att arbeta i någon annans hem.
Surrealismen övergår i fullskalig tragedi när miljöpartister och vilsna socialdemokrater börjar omfamna pigavdraget. Det vittnar om ett större problem. En ekonomisk politik som inte är en del av ett samhälleligt förändringsprojekt kommer att bli ytlig, svag och slumpmässig. Utan det riskerar det rödgröna samarbetet att bli ännu en akt i ett trettioårigt episkt mörker; politiker i olika färger som gör sina utspel medan hela det parlamentariska systemet färdas längs ”Den Enda Vägen”.
Ett sådant projekt kan inte förväntas självuppstå i riksdagens pressrum. Arbetarrörelsen behöver ett självständigt ekonomiskt-politiskt samtal. Där bör vi ställa oss frågan: Har vi råd att säga nej till en modern ekonomisk politik?