Regeringen har beställt ”40-60” exemplar av det uppgraderade stridsflygplanet Super-Jas. Oscar Jonsson, säkerhetspolitisk analytiker, skriver i Svenska Dagbladet rakt ut att inköpet av de nya planen för oss ännu närmare Nato och att detta minskar ”vår förmåga att försvara oss själva men ökar vår förmåga att försvara andra”. Därför anser han att Sverige ska söka medlemskap i Nato, vi bidrar ändå mer i Natos krigföring än många Nato-länder och bör kunna få Natos försvarsgarantier också, resonerar han.
Vänsterpartiet har sagt nej till inköpet, vilket är klokt. 90 miljarder på nya Nato-anpassade stridsflygplan är det sista Sverige, och det svenska försvaret, behöver just nu. I frågan om det svenska försvaret får regeringen nu mothugg från många håll, både från höger och vänster. Högerdebattörer som Svenska Dagbladets ledarsida påpekar att pengarna inte kommer att räcka till övriga försvarsanslag. Den pensionerade översten Bo Pellnäs kallar på Svenska Dagbladets debattsidor regeringens underlag för inköpet för ”gränsande till ren lögn”. Vänsterpartiet är faktiskt inne på en liknande linje i en debattartikel av riksdagsledamot Torbjörn Björlund på SVT Debatt. ”Ett inköp /…/ som låser upp materialinköp i många år. /…/ så kan man befara att vi får stora problem med materialförsörjning till de andra delarna av Försvaret”, skriver han.
Det är en klok linje som går att utveckla. Problemet är bara att Vänsterpartiet har så svårt att gå från ett nej till nuvarande satsningar till att berätta vilken typ av försvar man i stället vill ha. Här skulle till exempel ett återinförande av värnpliktsförsvaret i stället för dyra flygplansprojekt passa perfekt att driva.
Vänsteraktivister hyser en förståelig och naturlig motvilja mot försvar och krig. Internt är det populärare när någon gör sig rolig över försvaret som till exempel Alliansfritt Sveriges kampanj ”Bestycka Gotland” som ansåg att bara det faktum att någon, i detta fall Jan Björklund, ville ha försvar på Gotland var så skojigt att det inte behövde förklaras vidare. Men det absurda ur vänsterperspektiv är ju inte att det kan finnas regementen på Gotland utan att svensk militär krigar i Libyen och Afghanistan.
Vänsterpartiet skulle kunna överraska många väljare positivt om det utvecklade sitt nej till Nato-anpassning till att också tydligt föra fram en genomtänkt försvarspolitik som bygger på: nej till nytt dyrt Nato-koordinerat flygvapen, återinförande av värnplikt (denna gång naturligtvis könsneutral), ökad satsning av beredskap vid miljö- och naturkatastrofer och ett absolut nej till deltagande i Nato-krigföring utomlands. Pierre Schori (S) har skrivit bra om hur krigföringen i Afghanistan drastiskt har minskat Sveriges deltagande i viktiga men mindre iögonfallande fredsbevarande FN-operationer. Krigen kostar enorma pengar och måste betalas, annat får stryka på foten. Flera av dessa ställningstagandet har Vänsterpartiet redan gjort, det krävs bara mer självförtroende i att föra fram politiken. Försvarspolitik ska inte behöva vara en ”förlorarfråga” för vänstern. Många väljare ogillar en yrkesarmé i USA:s tjänst.