Det var ingen högoddsare att utnämningen av Mario Draghi till ny italiensk premiärminister förra fredagen skulle välkomnas med applåder av mittenpolitiker, medieredaktioner och bolagsstyrelser runtom på kontinenten. Den tidigare Goldman Sachs-konsulten och ordföranden för Europeiska centralbanken är numera behäftad med hjältestatus efter att ha ”räddat euron” under eurokrisen. Om det är någon som kan rädda Italien ur den nuvarande krisen måste det ju vara han.
Detta är inte första gången som Italien styrs av en teknokratisk regering. Hittills har fyra sådana suttit vid makten – föga förvånande alla under euro-eran. Den första tillsattes efter att det italienska partisystemet gått under i kölvattnet av korruptionsskandalen Mani pulite 1993. Centralbankschefen Carlo Azeglio Ciampi fick då i uppdrag att skära ned utgifterna, privatisera statliga bolag och sänka lönerna för att landets statsfinanser skulle hamna i linje med ”konvergenskriterierna” för medlemsskap i EMU. Bara två år senare var det dags igen när ännu en tidigare centralbankschef, Lamberto Dini, ålades att städa upp finanserna efter Silvio Berlusconis första regeringsperiod, bland annat genom en brutal pensionsreform. Den tredje gången var under finanskrisen 2011, när Berlusconi praktiskt taget tvingades avgå av Angela Merkel och Nicolas Sarkozy (det är en offentlig hemlighet att det anonyma brevet från ECB som krävde hans avgång författades av Draghi). In kom EU-kommissionären Mario Monti, som snabbt döptes till ”Super Mario” av den storögda affärs- och mainstream-pressen, för att rädda landet från konkurs – självfallet genom en stålbadskur som drabbade allt från allmänna pensioner till offentlig sjukvård.
När nu Mario Draghi blir den fjärde teknokratiske regeringschefen är situationen dock något annorlunda, på grund av den akuta ekonomiska och sanitära krisen. Giuseppe Contes regering föll i slutet av januari när den tidigare nyliberale premiärministern Matteo Renzi drog tillbaka sitt stöd. Renzi var inte nöjd med det sätt som Conte tänkt spendera de dryga 200 miljarder euro som Italien kommer att få av det europeiska räddningspaketet som beslutades om i somras. Framför allt vände han sig mot förslaget att dela ut en ”medborgarlön” till omkring en miljon familjer som lever i djup fattigdom. Han har också kritiserat regeringen för att inte vara transparent nog och för dess ovilja att göra bruk av lån från den Europeiska Stabilitetsmekanismen (knappt någon vill göra det då dessa lån traditionellt är förbundna med åtstramningskrav).
De verkliga orsakerna till att Renzi utlöste regeringskris är dock förmodligen mer prosaiska. Conte, som var en okänd advokat när han utsågs till premiärminister 2018, har i dag ett starkt opinionsstöd och väntas grunda ett eget parti inför nästa val. Det skulle i så fall få mellan 15 och 17 procent av rösterna. Renzi, vars parti Italia Viva får knappt tre procent, hindrar på detta sätt en potentiell rival från att bli hjälte. Kaoset har också gjort att den allians som bildats av Renzis tidigare parti, det socialdemokratiska PD, och populistiska Femstjärnerörelsen under Contes andra regering upplöses. För Renzis egen del kan inget vara mer välkommet än att en ovald teknokrat plockas in för att genomdriva de EU-konforma reformer som han själv har försökt få till stånd.
Trots att Italien de senaste åren haft mer eller mindre populistiska regeringar som definierar sig mot allt vad teknokrati och etablissemang heter, är stödet för Draghi stort bland partierna. Högerpopulistiska Lega och Berlusconis Forza Italia stödjer honom eftersom han anses kapabel att göra bruk av EU-pengarna på ett effektivt och inte allt för socialt slösaktigt sätt. PD och Femstjärnerörelsen stödjer honom för att de skulle förlora makten i händelse av ett nyval. Det enda partiet som röstade mot Draghi var postfascistiska Fratelli d’Italia.
Mario Draghi är heller ingen direkt uppföljare av Mario Monti. Under sin tid som ECB-chef övergav han bankens ortodoxa ramverk till förmån för låga räntor och kvantitativa lättnader, som lättade trycket på sydeuropeiska statsobligationer (även om de också lett till uppblåsta finansbubblor). Han har nyligen talat om behovet av att regeringar spenderar sig ur krisen och tycks acceptera höga statsskulder.
Men trots dessa subtila nyansskillnader inom den italienska teknokratin bör ingen vänta sig någon progressiv politik från Draghi. Det var trots allt han som utvecklade åtstramningspolitiken som pådyvlades Sydeuropa under eurokrisen. Till exempel väntas han nu riva upp lagen om tillfälliga uppsägningar som genomdrevs av Conte i våras och i stället göra dem permanenta. För Italiens arbetare innebär Draghis regering därför bara högre arbetslöshet och djupare fattigdom.
