Propositionen har fått namnet ”ansvar för jobben”. Där kan man gång på gång läsa att ”regeringens politik sänker jämviktsarbetslösheten”. Som ett resultat av ”strukturreformer” menar man att den blir cirka fem procent 2015.
Nu är den verkliga sysselsättningsnivån fortfarande lägre än 2006. Och arbetslösheten fortfarande högre än det moderaterna vid den tiden kallade ”massarbetslöshet”. Men jämviktsarbetslösheten är en teoretisk konstruktion – det visar sig till exempel att den var cirka sju procent i mitten av 90-talet, medan den faktiska arbetslösheten envisades med att ligga på elva. Och beräkningen av den råkar vila tungt på just de ”strukturer” som regeringen ”reformerat”. Man förutsätter helt enkelt att sänkt skatt för dem som jobbar, lägre a-kassa och sämre sjukförsäkring ökar sysselsättningen.
Reformerna har alltså ”förbättrat arbetsmarknadens funktionssätt”. Som en indikation på denna förträfflighet nämns bland annat ”den ökade sökintensiteten” som ”minskar jämviktsarbetslösheten genom att lediga platser tillsätts snabbare”. Det betyder att arbetslösa söker fler jobb som de inte får. Samtidigt rapporteras att antalet obesatta jobb nu är rekordhögt. Matchningen på arbetsmarknaden har med andra ord försämrats, men bara i verkligheten, inte i teorin. Och det är det senare som rapporteras i budgeten.
Än har dock reformatorerna lång väg att gå. En del blir kvar i ”utanförskap”, ty ”en alltför sammanpressad lönestruktur innebär att personer med relativt låga kvalifikationer … kan ha svårt att hitta ett jobb”. Samtidigt med propositionen kom ny sysselsättningsstatistik från USA, där skatterna är låga, lönestrukturen allt annat än ”sammanpressad” och minimilönerna är lägre i reala termer än på 70-talet. Siffrorna är de lägsta på 30 år. Sverige har högre andel personer med ”låga kvalifikationer” i arbete.
Det kanske mest absurda i propositionen är skrivningar om att ”fler i arbete minskar klyftorna” och att jobbskatteavdraget har ”fördelningsmässiga fördelar”. Siffror i själva propositionen visar att inkomstspridningen har ökat och beräknas att fortsätta öka. Andelen med låg ekonomisk standard har ökat. Och till och med i de egna beräkningarna framgår det att de direkta effekterna av skatteändringarna ger de högsta inkomstgrupperna störst procentuell ändring av disponibel inkomst.
Regeringen har då funnit den finurliga lösningen att införa en ”långsiktig effekt” i samma diagram, där det plötsligt ser jättebra ut för dem lägst inkomster. Denna ”långsiktiga effekt” är inte verklig, utan uttänkt. Den genereras av ”drivkrafter för arbete” som gör att låginkomsttagare övergår från ”bidrag” till ”arbete”. Diagrammet illustrerar att effekten är kraftig i Anders Borgs huvud.
Man kan inte kräva att alla medborgare ska närläsa regeringens propositioner. Massmedia har ett ansvar. Så vad rapporterade de stora? Man återgav lydigt regeringens missvisande tabeller om hur mycket ett vårdbiträde skulle tjäna. Eller körde löpsedlar som ”Så mycket mer får du av Borg idag”. Klassamhället kan uppenbarligen ge oss fars och tragedi i en surrealistisk blandning.
För progressiva krafter är det en viktig demokratisk uppgift att återföra den ekonomisk-politiska debatten till verkligheten. En politik för full sysselsättning och minskade klyftor kräver en uppgörelse med den ekonomiska ortodoxin. Konkret, ideologiskt och för all del semantiskt.
