Bara dagar efter att regeringen lagt fram sin höstbudget meddelar Region Östergötland att förhandlingarna om uppsägningar är färdiga. Miljardunderskott leder till att 235 personer nu sägs upp. 235 par ögon, öron, händer och fötter i svensk välfärd. Antagligen samma 235 som vi applåderade när de räddade våra liv under pandemin. Nu sänker Elisabeth Svantesson sin egen skatt, i stället för att rädda deras jobb.
Snart kommer högerdebattörer att berätta om hur det politiska ansvaret för välfärden fördelas mellan parlamenten. ”Regeringen ansvarar inte för sjukvården”, kommer de att skriva. Sjukvården styrs av regioner, äldreomsorgen och skolan av kommuner. De har inte fel. Men det är också en förenkling.
De välfärdsarbetare som får en hundralapp extra varje månad av Svantesson måste på-minnas om att ministrarna själva får 30 gånger så mycket.
Politikerna i kommuner och regioner har inte samma ekonomisk-politiska styrmedel som finansministern. De kan antingen skära i verksamheten eller höja patientavgifter, kollektivtrafikavgifter och skatt – men deras skatter kan bara höjas platt, och avgifterna slår hårt mot arbetarklassen. Svantesson kan däremot beskatta övervinster, höginkomsttagare, banker, arvtagare, flygresenärer och fastighetsägare. Sig själv och sina högavlönade kollegor. Men det vill hon inte. I stället mobiliseras en armé av politiker, timbroiter och ungdomsförbundare för att skriva spaltmeter om kommuners och regioners slöseri med skattemedel. Om vems ansvaret för krisen i sjukvården egentligen är. Och sedan sänka skatten med 26,7 miljarder.
Läget i välfärden är akut. Tusentals familjer kämpar för att få pengarna att räcka. Nu räcker det inte med delningsbilder om SD-regeringens taffliga prioriteringar eller klimatministerns lögner. Nu krävs reformförslag som vänder utvecklingen.
Vi har alla ansvar för att bära berättelsen om vilket samhälle vi vill ha. Mer-pengar-i-plånboken-politikens gudfäder Reinfeldt och Borg slog sönder sjukförsäkringssystemet med hjälp av sjuksköterskornas extra hundralapp redan 2006. Vi kan inte låta det hända igen. De välfärdsarbetare som får en hundralapp extra varje månad av Svantesson och Kristersson måste påminnas om att ministrarna själva får 30 gånger så mycket. Och att hundralappen finansieras av färre kollegor, försämrat högkostnadsskydd och högre patientavgifter. Den berättelsen behöver bäras av varje människa som kallar sig progressiv.
Samtidigt måste vänstersidan presentera ett alternativ. Sverige behöver en kraftfull opposition som svarar på Svantessons rikemansvurmande, arbetarklassfientliga och orättvisa budget med en annan politik. Övervinster, förmögenhet, arv och fastigheter måste beskattas. Avdrag för städhjälp och köksrenoveringar på Mallis måste fasas ut. Magdalena Andersson gick in i den förra valrörelsen med löften om att inte höja skatter. Hon måste gå in i nästa med löften om att göra det motsatta.
