Precis som väntat slog ryska medier på stora trumman till tioårsminnet av ”Svarta oktober” med en flod av artiklar och tv-reportage för ändamålet. Vi bombarderades med historier om ”sanningen om vad som verkligen hände”, oräkneliga ögonvittnesrapporter från Vita husets försvarare, intervjuer med de officerare som stormade byggnaden, berättelser om minnesbilder från politiker och personal som upplevde krisen. Vi vet nu säkert var de beväpnade truppfordonen och prickskyttarna var placerade. Trots detta har det massiva informationsflödet bara gjort det svårare att se skogen för alla träd. Detaljer och pressbevakning berättar ingenting nytt för oss om de bakomliggande politiska frågorna kring konflikten mellan Högsta Sovjet och de människor som omgav president Jeltsin.
Parlamentet framhöll att privatiseringen skulle leda till en utförsäljningsplundring av statlig egendom och framväxten av mäktiga oligarkiska grupper, medan majoriteten ryssar skulle bli hänvisade till förkrossande fattigdom. De deputerade fortsatte framhålla att en modern ekonomi var omöjlig att skapa i en situation där landets lagar summariskt ignorerades. De rasade mot korruption och byråkrati. Medan ekonomer knutna till Kreml förklarade det totala och fördjupade ekonomiska förfallet och den sociala krisen som ”tillfälliga svårigheter” som enligt dem var väntade under ”en övergångsperiod”, insisterade ledarna i parlamentet på att detta inte var med sanningen överensstämmande utan att det handlade om ett systemfel.
Allt går igen. Då, 1993, var media obegränsad i sin kritik av parlamentet. Nu repeteras de deputerades farhågor om klassindelning, oligarki och korruption. Fyra år av ekonomisk tillväxt har slutligen gjort att ursäkter framkallats kring de nyliberala reformerna som då beskylldes för 1990-talets katastrofalt minskade produktion. Reformisterna hade, milt uttryckt, en hel del med detta att göra. Trots det försäkrar de oss att när ekonomin rekonstruerades och ”marknadsorienterades” började den återigen att växa. Rysslands problem skulle på något sätt alltså lösa sig själva. De strukturella problemen, framkallade av 1990-talets ekonomiska politik, har fortfarande inte lösts. Faktum är att den ekonomiska tillväxten på många sätt har fördjupat de motsättningar som sliter landet itu. Ryssland blev föremål för ett enormt ekonomiskt experiment, vars resultat exakt matchar det skeptikerna förutspådde, och det är därför de som kritiserade Kremls förda politik belades med munkavle och dessutom krossades politiskt. Parlamentets framhärdande i att bry sig och lyssna till allmänheten, och dess envishet att vägra offra demokratin och de lagstadgade ”formaliteterna”, försvårade för den styrande eliten i sitt utdelande av det forna Sovjetunionens rikedomar till ett fåtal utvalda. Men det värsta kanske ändå var att regeringens arkitekter bakom den nyliberala politiken själva förstod att en stor del av kritiken faktiskt var helt korrekt. Det var därför inte nog att tysta kritikerna. Den politiska ordningen måste ändras, så att när de katastrofala konsekvenserna av deras ”reformer” blev uppenbara var det nödvändigt att göra det omöjligt ”revidera resultatet av privatiseringarna”.
Den kända journalisten Akram Murtazajev har observerat att medan oligarkin var fullt upptagen med att råna landet ”höll regeringen vakt”. Regeringen hade ett jobb att utföra: Att se till att samhället inte stoppade rånet. Den skötte sitt uppdrag väl. Oppositionen var knäckt, men i samhället knäcktes något mycket viktigare: folkets förtroende för sin egen styrka, respekten för sin egen värdighet, dess tilltro till demokratiska institutioner. I den slutliga analysen var detta det huvudsakliga målet för resultatet av 1993 års kupp.
Det kommer att ta minst en generation att komma över konsekvenserna av ”Svarta oktober”. Jeltsin lämnade det då rådande ledarskapet till ett land som var fattigt men inte stolt. Alla inser idag att systemet var dåligt uppbyggt, men ingen försöker att rätta till det. Vi har ingen politisk kraft idag som kan svara upp till vad som krävs.
Återgivandet av egendom skulle, naturligtvis, fortfarande kunna gå av stapeln, men inte för att kunna motsvara kraven från medborgare som då trodde att de hade fel. Idag handlar det om mer än dåtidens villkor. Nu skulle detta återgivandes värde vara lite högre och lite mer bland dem som då rånade samhället, på de villkor som de kallade ”privatisering”. Detta är konfliktens stora krux mellan oligarkin och Putins säkerhetsmaffia, vilka har splittrat den styrande eliten.
