Hatet – En bok om
antifeminism
Maria Sveland.
Leopard förlag, 2013.
I Hatet varvar Maria Sveland självbiografiska reflektioner över sin utsatthet som näthotad feminist med en kartläggning av omfattningen och drivkrafterna bakom antifeminismen och kvinnohatet i gamla och nya medier. Det är lätt att känna solidaritet med Maria Sveland och de kvinnor vars vardagstrygghet rämnar under trycket av de anonyma övergreppen och sympati med hennes projekt. Hatet är, som Maria Sveland hävdar, ett demokratiproblem då rädsla föder tystnad, men det paradoxala är att hennes resonemang och slutsatser riskerar att få liknande självcensurerande konsekvenser på det offentliga samtalet. Hatet är därför en djupt problematisk bok.
För likväl som Maria Sveland är sårbar som människa är hennes offentliga person inte någon underdog. Sveland har en stark ställning i offentligheten och med hennes vida diffusa resonemang riskerar så många fler än näthatarna på Flashback att utdefinieras som antifeminister och kvinnohatare när hon kopplar samman den ”ogenerade antifeminismen” som uttrycks av ”väletablerade skribenter” och antalet hatbrev i sin mejlbox. Men jag har svårt att se hur till exempel Yrsa Stenius kan göras ansvarig för kvinnohatet på grund av att hon har skrivit negativt om Feministiskt Initiativ. Att Susanna Popova för Timbros räkning har granskat genusinriktade doktorsavhandlingar kan omöjligen utgöra något hot, utan är ett underlag för diskussion. Hanne Kjöller, Ann Heberlein och Linda Skugge kritiserade Maria Svelands roman Bitterfittan, men de förtjänar därmed inte att anklagas för att ha bidragit till ”att det blir allt mer tillåtet att uttrycka sig förlöjligande, förminskande, och ibland rent hatiskt om feminister och feministiska frågeställningar”.
Frågan är om kritik mot Maria Sveland och hennes variant av feminism ens är möjlig. Omedvetet åskådliggör hon därmed den rådande feminismens stora problem – kravet på åsiktskonformitet.
Sveland lägger linjen, men arbetar samtidigt med dubbla måttstockar. Hon slår fast vad som är sant och falskt ifråga om exempelvis anklagelserna mot Julian Assange, Valerie Solanas SCUM-manifest och Feministiskt Initiativs uppgång och fall – och tar förgivet att alla feminister bör leva i en åsiktsgemenskap där vi förfasar oss över alla som avviker från den här rätta läran.
Men varför är det skumt att moderata män via nätet uppmanade till protester utanför Turteatern i samband med uppsättningen av Valerie Solanas SCUM-manifest, när vänstern också manar till aktivism och demonstrationer? Om jag deltar i en demonstration, samlad via nätet, utanför Israels ambassad och ambassadören därefter mordhotas – är jag då ansvarig? Vissa skulle hävda det, men jag är inte säker på att Maria Sveland tillhör dem.
Det tillhör feminismens officiella historieskrivning att Evin Rubars tv-dokumentär Könskriget (2005) var en orättfärdig megaattack, som innebar slutet på den gyllene 1990-talseran då till och med Göran Persson deklarerade att han var feminist. Men Evin Rubars dokumentär skulle aldrig ha upplevts som feminismens största backlash i modern tid om andra feminister vågat och/eller fått göra Rubars jobb i offentligheten. Maria Sveland med flera låtsas inte om att det före Rubars dokumentär fanns feministisk kritik både mot dåvarande professor Eva Lundgren och mot ledningen för Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige (Roks). De granskare som på uppdrag av Uppsala universitet skärskådade Eva Lundgrens forskning – där begreppen ”våldets allmängiltighet” och ”normaliseringsprocessen” formuleras, vilka utgör grunden för den officiellt vedertagna förklaringen till mäns våld mot kvinnor – fullkomligt sågade henne längs fotknölarna. (Granskarnas utlåtande finns på nätet att läsa.) Det är fullkomligt barockt att Maria Sveland förbigår att Eva Lundgren hävdar att hon intervjuat hundratals barn som blivit offer för pedofila nätverk som utförde bestialiskt satanistiskt rituellt sexuellt våld.
Denna okritiska hållning är antiintellektuell och skadar feminismen.
När feminismen betraktas som en, blir den samtidigt sårbar. Ett tv-program, kritik mot en forskare, ett rättsfall och hela den sköra feminismen tycks vackla och falla. Bristen på pluralism gör feminismen så utsatt att all kritik uppfattas som hot. Inbäddad i en medelklassmiljö där alla lever och tycker lika, ser inte Maria Sveland att det egentligen inte existerar någon feminism, utan en rad feminismer. Motsatsen kallas sekt eller barnsjukdom. Och feminismen måste våga höja många olika sorters röster för att höras, för då låter det så mycket högre och med större trovärdighet.
När Maria Sveland i Hatet analyserar antifeminismen och hatet skapar hon också, medvetet eller inte, en feministisk kanon. Problemet är att det gör många av oss till kättare.
