Synagogan i Stockholm är en ståtlig och intagande byggnad. Både typisk för sin tid, i nationalromantisk stil med inslag av orientaliska blomornament och samtidigt inklämd mellan kvarter där det sällan passerar folk. Visste man redan då, 1870, att det skulle bli en diskret passage, osynlig för majoritetsbefolkningen? Samma år som synagogan invigdes blev också svenska judar i lag fullt emanciperade, det vill säga gavs samma rättigheter som den kristna befolkningen. Fram till 1838 hade de betraktats som främlingskoloni och blandäktenskap var mot lagen.
Här på Wahrendorffsgatan högtidlighölls som vanligt under torsdagskvällen minnesdagen över förintelsen. Det är en tradition som följer ett visst mönster, både i ceremonins struktur och i hur talen är uppbyggda. Sammankomsterna fungerar som en årlig säkerhetskontroll av det officiella Sveriges tillstånd i fråga om medvetenhet om antisemitismens olika skepnader och vikten av att inte släppa blicken från samhällsförändringar som sätter i rörelse föreställningar om att ”en viss grupp” håller i trådarna. Men som vi vet är ingenting som vanligt. I stället för att markera att landet står enat mot judehat och lägga ännu ett blad till minnesboken över nazisters och kollaboratörers dåd, saknades vid talarpodiet den här kvällen en representant från regeringen. De är helt enkelt inte inbjudna, något som aldrig har hänt förut. Det är förstås inte bara ännu ett misslyckande för Kristerssons regering, utan ett djupt oroande tecken på otrygghet och ett samhällskontrakt i uppluckring. Judiska församlingen är helt enkelt inte längre säkra på att det råder konsensus i Rosenbad när det gäller judars välfärd.
Nu är långt ifrån alla svenska judar medlemmar i Judiska församlingen, men de har kommit att bli den dominerande rösten i frågor som rör judars trygghet och liv i Sverige. Enligt dem var valet att inte bjuda in Ulf Kristersson inte ett politiskt beslut. I Expressen förnekade Lena Posner Körösi, ordförande för Judiska församlingen i Stockholm, att det skulle vara en politisk markering. I stället fick den avgående partiledaren Annie Lööf, som ”varit väldigt tydlig med var hon står och vilka värderingar hon har”, hålla kvällens tal. Enligt samma intervju var valet av Lööf föreningen för överlevandes önskemål.
Lena Posner Körösi kan påstå vad hon vill, men självklart var det ett politiskt beslut. Ett nödvändigt sådant, eftersom det inte handlar om vilken borgerlig regering som helst. I själva verket har det inte på länge varit så farligt att leva i Sverige som ickevit. Idén om folkutbytet (enligt den gamla tropen orkestrerad och betald för av gissa vilka) har med Tidö-högern nått kranskärlen av de demokratiska institutionerna. Högern vill gärna utge sig för att värna judars trygghet, men deras sikte är kalibrerat mot Israel-kritik och antisemitism med rötter i det muslimska Mellanöstern. Det går inte att förneka att det förekommer, men så passar det bara alltför väl som det smörjmedel mellan högerpartierna och Sverigedemokraterna i den fusionsprocess som pågått ända sedan Anna Kinberg Batras dagar som partiledare.
På morgonen samma dag som Annie Lööf, den som det visat sig, mest utsatta av alla politiker sedan Anna Lindhs och Olof Palmes dagar och som fått utstå ett oförblommerat hat från rännstenshögern, höll regeringen en presskonferens med förslag som ska öka judars trygghet i Sverige, med deltagare från olika departementens ministrar – kultur, social, finans, justitie, utbildning, arbetsmarknad. Det är ett smidigt sätt att runda Sverigedemokraterna, som nog inte bryr sig nämnvärt. Förslagen ser i stort sett ut som en näve smulor kastade över den redan hårt prövade lärarkåren. När den svenska regeringen är genomborrad av fascistoid politik är det inte längre ett tryggt land för transpersoner, muslimer, fattiga och sjuka. Och då är det inte heller längre tryggt för judar.
