Inrikes/Nyheter 17 mars, 2025

Svenskarna jobbar mest – men tjänar minst

En städare lämnar ett X2000-tåg efter att ha rengjort en av personvagnarna. Foto: Janerik Henriksson/TT.

Enligt en ny rapport från LO arbetar svenskarna mer än i de flesta jämförbara länder. Samtidigt tjänar svenska löntagare numera minst i Norden – och arbetslösheten är högre än tio procent. ”Att lönerna är låga är viktigt”, menar Timbros Fredrik Kopsch.

”Sverige arbetar mycket”, konstaterar fackförbundet LO i första delen av sin breda arbetsutredning, som släpptes förra veckan. Sveriges invånare jobbar mer per capita än i nästan alla andra europeiska länder man jämfört med – bland annat Finland, Norge, Tyskland, Italien och Nederländerna.

– Arbetstidens utveckling i Sverige har legat ganska stilla, medan jämförbara länder har gått ned, berättar LO:s chefsekonom Torbjörn Hållö (bilden).

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 18 mars, 2025

De ger nytt liv åt pannor och pinaler

Peter Foberg, 49, har ett vindsrum fullt av gamla verktyg till salu – och Bluetooth-anpassar gamla radioapparater. Foto: Idun Nilsson.

Är slit-och-släng-samhället på väg mot historiens soptipp? Flamman träffar två eldsjälar som ger allt från grytor till radioapparater förlängt liv – och tycker sig se ett allt större intresse för återbruk och hantverk.

– Det började mer som terapi. Att ge mig ut och leta stekpannor, organisera och ta hand om saker, tog mig ut ur hemmet. Att återställa dem blev symboliskt för restaureringen av mig själv, tillbaks till en funktionsduglig människa.

För Uppsalabon Joel Bergqvist, 37, är restaureringen av gjutjärn ett passionsprojekt, och han jobbar fortfarande som kock för att få ekonomin att gå runt. Men intresset började som en flykt från jobbet – och hans eget mående.

– Jag var utbränd och suicidal i flera år, på en hemsk plats i livet. Jag behövde göra något praktiskt med händerna, något jag hade kontroll över som kändes riktigt och meningsfullt.

Verkstaden ligger fortfarande i hemmet, och både hans ”it-nisse” och verksamhetsutvecklare får betalt i hemgjord kimchi och inlagd gurka.

Jag tror att man blir en lyckligare människa av att omge sig med vackra ting.

– Att vara kock var så jag utvecklade intresset för gjutjärn och mat i allmänhet, och det är ett yrke som ger människor mycket glädje. Men det är också så fokuserat på konsumtion och hedonistisk njutning. Man ser väldigt mycket svinn och slöseri, det gnager i mig även nu.

Tre gånger i veckan åker Joel Bergqvist runt på alla stans loppisar. Han behöver sällan åka särskilt långt utanför Uppsala i jakt på pjäser.

– Hela jävla Sverige är fullt av gjutjärn, vart man än vänder sig finns det järn att hitta. Jag har bland annat samarbeten med flera som tar hand om dödsbon, som hör av sig när det finns att hämta. På somrarna åker jag på minst två bakluckeloppisar i veckan.

Joel Bergqvist gör rent pannorna med elektrolys – en process där el körs genom ett vattenbad, och en metallplatta drar till sig all smuts och rost. Därefter smörjer han in dem i rapsolja och bränner dem i ugnen, för att skydda från att ny rost bildas.

Kocken Joel Bergqvist, 37, är på ständig jakt efter stekpannor i behov av kärlek. Sina medhjälpare betalar han i inlagd gurka. Foto: Idun Nilsson.

– Många gör det alldeles för komplicerat för sig, med ett nästan ritualistiskt rengörande och smörjande. Det skrämmer nog bort gemene man, vilket är tråkigt. Vi har sysslat med gjutjärn sedan långt innan någon brydde sig om hur man skötte om det.

Den vanliga uppfattningen att man inte ska använda diskmedel för att göra rent järnpannor menar han är en ”myt från våra farföräldrar” som kommer från tiden då medlen ofta innehöll lut. Däremot varnar han för att använda ”snabbuppvärmningen” på dagens induktionsspisar.

– Den kan bränna bort beläggning och i värsta fall spräcka järnet, särskilt på antika pannor som är lite ojämnare. Men att torka noga och aldrig lämna dem blöta är nog absolut viktigast.

Får man köra dem i diskmaskinen?

– Nej, diskmaskin är haram.

2024 trädde EU:s right to repair-direktiv i kraft, som ska säkerställa rätten att reparera – genom att kräva att tillverkare av allt från telefoner till kylskåp och dammsugare faktiskt bygger produkter som går att laga, erbjuder reparation, och ger kunderna en motsvarande pryl i reserv att låna under tiden. Rätten ska vara implementerad i svensk lag nästa å.

I början av 2025 kom även en annan lag, som gör textilåtervinning obligatorisk. Även i detta fall ”förs det diskussioner om ett producentansvar för textil” på EU-nivå, som kan bli verklighet inom några år. Ungefär samtidigt föreslog Romina Pourmokhtari (L) ett förbud mot kinesiskt ”ultrasnabbt mode” som Temu och Shein, och sänkt moms på second hand-varor – eventuellt för att hinna ikapp de andra partierna, då Liberalerna var ensamma i att inte lägga en enda motion om cirkulär ekonomi under 2024. Flest lades av Miljöpartiet och Centern.

Pannrum. Några av de pannor och laggar som Joel Bergqvists räddat från rostdöden. Foto: Idun Nilsson.

– Samtiden präglas av sugifiering, planerat åldrande och allmänt låg kvalitet. Vi är trötta på produkter som går sönder efter några år, och längtar tillbaka till när saker höll längre, menar Joel Bergqvist.

– Jag har pannor från slutet av 1800-talet som är bättre än nya du kan köpa nya idag. Men det är tyvärr en lyxprodukt när det finns 200-kronorspannor på Ikea, det är jättetråkigt.

Joel Bergqvist tar extra lite betalt när någon lämnar in ärvt gjutjärn från föräldrarna, men önskar i allmänhet han kunde sänka sina priser ännu mer. Hade han haft ännu mer tid att restaurera något annat vet han precis vad det hade blivit.

– Verktyg! Yxor och hammare från mitten av förra århundradet var smidda med en helt annan hållbarhet. Jag gav mig på att fixa några yxhuvuden, men var tvungen att lägga det på is.

49-åriga Peter Foberg i Mölnbo instämmer. Han har själv ett helt vindsrum fullt av gamla verktyg till salu.

– Vi behöver inte importera så mycket mer verktyg från Kina, det är onödigt. De vi har är ofta gjorda av oerhört god kvalitet så länge de tas hand om. Det är inte ett laservattenpass, men det gör jobbet.

Han har samlat på prylar hela livet, och säger skrattande att dagens verksamhet bara är ”de naturliga konsekvenserna av ett mångårigt loppismissbruk”. För snart 11 år sedan startade Peter Foberg butiken Prima Pinaler med två vänner, som då tog upp ett litet hörn på nedervåningen. I dag är den gamla Mölnbokvarnens alla våningar och skrymslen ett myller av nostalgi – dockor, skyltar, lampor och forna tiders krimskrams samsas med större pjäser, som träningscykeln från 50-talet eller en monstruös skrivmaskin som ser ut att väga minst ett ton. Dyra antikviteter har dock aldrig varit Peter Fobergs sport.

Hela jävla Sverige är fullt av gjutjärn, vart man än vänder sig finns det järn att hitta.

– Det här är bruksföremål som förtjänas att användas igen, antingen som precis det de en gång var eller något helt nytt. En resekoffert från 1800-talet, som du packade full med kläder och släpade ned till hamnen för att ta ångbåten till USA, kan bli ett jättebra soffbord.

”Pinaler” är helt enkelt synonymt med ”grejor”, och här finns något för de flesta. Många av kunderna är inredningsintresserade, vill klä sig som att de levde i en annan tid (ett gäng som ”gärna kommer i flock”, enligt Peter), och fanatiska samlare.

– De vet allt om fotogenlampor eller leksaksbilar, har redan femhundra hemma, och letar efter en till. Det är väldigt ofta gubbar, men inte bara. En av de senaste årens roligaste trender är uranglas, sådana som lyser ilsket grönt i UV-ljus. Både farbröder och unga tjejer kommer hit med blacklight [ultraviolett ficklampa] på skattjakt.

Han är inget stort fan av modeordet ”upcycling”, men Prima Pinalers kanske mest uppmärksammade verksamhet heter ”Ljuv musik”. Med hjälp av kollegan Krister Gustavsson byggs gamla radioapparater omsorgsfullt om till fullt fungerande Bluetooth-högtalare.

Peter Foberg har helt klart känt sig mer motvalls förr. Även han tycker sig se fler dela intresset för gamla saker, hantverk och återbruk, och det verkar skära genom både generation och klass.

– Många har väl till slut insett att slit-och-släng-mentaliteten inte är så jäkla kul. De som inte gillar sådant här kommer ju förstås inte hit, men här ser jag både pensionärer och tonåringar, fattiga studenter och äkta slottsägare, säger han.

Läs mer

– Jag tror att man blir en lyckligare människa av att omge sig med vackra ting. De måste inte vara dyra, men de är väl utförda och har en historia. Fulhet förnedrar själen, brukar vi säga.

Peter Fobergs senaste köp i linje med butikens ledord ”åtråvärt återbruk” var utemöblerna från den gamla ”Konsumbaren” i Flen.

– Säkert inköpta någon gång på 30-talet, jättesnygga. Det fanns till och med en liten skylt kvar på, där det stod vilken verkstad som tillverkat dem. Verkligen inte något för en seriös antikhandlare, men en perfekt pinal.

Krönika/Kultur 17 mars, 2025

Illustration: Petter Evertsen.

”Fienden måste vara där för att det ska bli kul.” Jag och tre vänner byter lumparminnen. Inte om vår tid i det militära, utan om det som hette Twitter när vi registrerade oss men som blev uppköpt av världens rikaste grinolle och bytte namn till det vagt olycksbådande ”X”. Majoriteten av oss var regelbundna postare (alltså aktiva användare) fram tills dess. Vi diskuterar dess potentiella ersättare, appen Bluesky. Vännen ringar in varför det inte riktigt funkat för någon av oss att gå över dit.

Boomers måste få ha en plats där de kan informera om att de tagit fram vårjackan eller med hjälp av en vansinnig gif med typ en pruttande minion meddela att deras gamla katt gått bort, och den platsen är Facebook. På X var vi millennials som använde plattformen mer som ett nätforum än ett traditionellt socialt medium. Flödet var till för att vara roligt och humorn uppstod ofta i relation till andra, korkade, användare. De kunde vara politiker, ledarskribenter eller helt vanliga högerdårar. Att håna sina fiender till vansinne var halva grejen. I klassisk vänsteranda var det även många som delade ens övertygelser, men på fel sätt, som fick sig en del rättmätiga hån. Typ sossar. Om man själv råkade posta lite för självmedvetet, lite för poserande, kunde man också snabbt förödmjukas öppet av sina vänner. Bara att jag skriver den här texten gör mig till en måltavla för den gamla X-humorn.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rörelsen 16 mars, 2025

Silicon Valleys kejsare är nakna

Mark Zuckerberg, Jeff Bezos, Googles vd Sundar Pichai och Elon Musk deltar vid Donald Trumps installationsceremoni i januari. Foto: Kenny Holston/The New York Times via AP.

Donald Trump har visat de ekonomiska regler som gällt de senaste 30 åren går att upphäva. För framtida vänsterregeringar finns det lärdomar att dra av det.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

De amerikanska teknikbaronerna har till slut börjat framstå som mäktigare än stater, med börsvärden som får nationella bruttonationalprodukter att blekna, kontroll över informationsspridningen och ständig närvaro i alla sociala interaktioner. Oavsett om det handlar om att prägla (virtuella) mynt eller erövra rymden tycks deras kungliga aptit vara gränslös.

Teknikmogulernas spektakulära underkastelse inför Donald Trump avslöjar dem samtidigt som en grupp nakna kejsare, beroende av politisk makt. Amazons vd Jeff Bezos får tiotals miljarder dollar tack vare sina otaliga kontrakt med den federala staten. Mark Zuckerberg, grundare av Meta, som kontrollerar Facebook, Instagram och Whatsapp, räknar med att Vita huset ska skydda honom från de enorma böter som hans brott mot konkurrenslagarna kan kosta honom i Europa och USA.

Båda fruktar Trumps vrede. Under hans första mandatperiod, i juni 2018, gjorde en enkel tweet från presidenten att motorcykeltillverkaren Harley-Davidsons aktie dök med 10 procent.

Därför är Zuckerberg, Bezos och även Sam Altman, grundare av Open AI som marknadsför Chat GPT, måna om att visa sin lojalitet. Zuckerberg, som tidigare var en apostel för mångfald och inkludering, hyllar nu ”maskulin energi” och protesterar mot ”censur av konservativa uttalanden” på sociala medier.

På 1100-talet knäböjde prinsarna inför påven för att få sin exkommunikation upphävd. Tusen år senare kysser teknikbaronerna presidentens ring.

Teknikmogulernas spektakulära underkastelse inför Trump avslöjar dem som en grupp nakna kejsare, beroende av politisk makt.

Man kan alltså få hjälp med mycket av en multinationell vd, förutsatt att han känner sig hotad av en stat. Slutsatsen är nästan förvånande efter 30 års mantra om politikens maktlöshet. Begränsade till en snäv ”cirkel av ekonomiskt förnuft” har tanken varit att folkvalda politiker skulle prioritera att öppna nya marknader för företagsledare, säkerställa tillgången på billig arbetskraft och låga skatter, bekämpa statsskulder och offentliga underskott, dämpa inflationen och säkerställa monetär stabilitet.

Men på senare år har dessa principer glatt åsidosatts. Under pandemin bröt regeringar med den budgetära ortodoxin utan att det utlöste fördömanden från ratingbyråer eller panik på börserna. De ignorerar den liberala katekesen när de nu, av säkerhetspolitiska och kulturella nödskäl, förespråkar en begränsad invandring, vilket skulle beröva tusentals företag billig arbetskraft.

Med tanke på USA:s åldrande befolkning utgör den nya presidentens invandringsplaner ekonomiskt kätteri. Det kommer att saknas arbetskraft inom jordbruket, hotellbranschen, restauranger och vården, och priserna kommer att stiga. Men Trump bryr sig inte. För honom är främlingsfientligheten viktigast.

För andra ledare är det atlantismen. Genom att införa sanktioner mot Ryssland tvingade de europeiska och amerikanska ledarna McDonalds, Nike, Starbucks, Coca Cola, Apple, L’Oréal och Ikea att överge en betydande marknad och sälja sina tillgångar till vrakpris. De utlöste medvetet en energikris som kastade sina länder in i en inflationär spiral samtidigt som den bromsade tillväxten i Europa. De hotade dollarns ställning i internationell handel genom att stimulera den kinesiska konkurrenten.

Läs mer

Det finns en lärdom att dra av detta. Med stöd i dessa prejudikat kan en demokratisk regering i framtiden utmana klagomål från såväl näringslivet som de ”västerländska allierade” när den ifrågasätter regler som bara är baserade på frivillig underkastelse.

Översättning: Jonas Elvander.

Kultur 15 mars, 2025

Blå toner om hembygden

De som stannar kvar behöver inte stå still. Foto: Lars Pehrson/SvD/TT.

Den sjungande sociologen ger röst åt världens alla varsomhelstare – men värjer sig mot att tänka på djupet.

”Jag längtar marken, jag längtar stenarna där barn jag lekt.” Så skrev nationalskalden Verner von Heidenstam 1888 på sitt säreget infantila språk, kort innan han blev grönavågare på Övralid.

Själv har jag tänkt mycket på dessa rader det senaste decenniet. Kanske var mitt eget val att lämna Stockholm för hemorten Skaraborg så simpelt att det styrdes av ett primitivt ”pirr” när jag såg en sten. Samtidigt tror jag att det där pirret är ett invecklat ting, fullt av metafysiska spetsfundigheter och teologiska griller.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kultur 14 mars, 2025

Hon brann för olycksbarnen – men glömde palestinierna

Från vänster: Barn på en kibbutz i Israel, 1960-tal. Anna Riwkin Brick med lådkameran, cirka 1945. Foto: Anna Riwkin Brick, Erik Brandelius.

Anna Riwkin Bricks livsverk är en glimrande fotografisk skatt. Judiska museets utställning gläntar på dörren till en dokumentation som formade Sveriges 1900-tal.

Det välbekanta porträttfotografiet av Karin Boye är nästan hundra år gammalt och fortfarande målbilden för kvinnliga poeter med ambitioner. De stora, sorgsna ögonen, den uppstudsiga vänsterluggen. Ni ser det framför er. Jag är säker på att Karin Boye själv älskade fotot.

Bilden är tagen av Anna Riwkin Brick (1908–1970). Mellan henne och fotografen Christer Strömholm, vars vandel nyligen granskats i en ny uppmärksammad bok av Andreas Gedin, skiljer tio år och de kan mycket väl ha träffats eller i alla fall känt till varandras arbeten. Det är intressant att jämföra de två. Båda var exceptionellt framgångsrika reportagefotografer, som belyste utsatta grupper för en bred publik. Bådas konstnärskap gynnades av hungern efter socialrealism hos de bildtidningar som ploppade upp efter kriget. I USA hette de Life, Time och National Geographic och i Sverige Se, Vi och Expressen. De två hade också nöjet att få uppleva berömmelse medan de levde. Skillnaden är mer pikant: han var nazist och hon judinna, född i Ryssland och troligen politisk flykting.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 14 mars, 2025

Kroniskt misstrodd

En fjärdedel av de som lider av ME beräknas vara hem- eller sängbundna. Foto: Helena Landstedt/TT.

Som tonåring fick Isa Schedin, 29, höra att hon ”inte skulle vara rädd för att bli trött”. Nu vet hon att det är sjukdomen ME som hållit henne sängbunden i fem år. Men skepsisen mot diagnosen lever kvar i vården. ”Norge ligger längre fram i förståelsen”, säger Anders Rosén, professor emeritus.

”Jag önskar att ingen mer ska behöva bli sängliggande bara på grund av okunskap.”

29-åriga Isa Schedin skriver till Flamman från sitt sovrum i Umeå. På skrivbordet bredvid sängen har hon hela sin ”smedja”, där hon tillverkar smycken i silver som hon säljer på nätet. Senaste månaderna har dock orken inte riktigt räckt till.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
TV 13 mars, 2025

Grillen #1: ”Varför känns sekten i Knutby så sexig?”

I första avsnittet av Grillen diskuterar vi högermedias identitetskris efter Zelenskyjs möte med Trump, djupdyker i orsakerna till att folk älskar att vältra sig i sexiga sekter – och frågar oss hur usel Sveriges järnväg egentligen är.

Dessutom bjuder vi in Flammanskribenten Magnus Bjerg Sturm, som berättar om sin natt på nätkasinot. Varför dras allt fler unga killar till att spela om pengar?

Avsnittet går även att se på Youtube.

Om avsnittet

Medverkande:
Leonidas Aretakis
Paulina Sokolow
Jacob Lundberg

Gäst:
Magnus Bjerg Sturm

Vinjett:
Kornél Kovács

Kamera:
Carlos Contreras

Klippning:
Petter Evertsen

Ledare 13 mars, 2025

På Blocket märker jag villaklassens desperation

Loppisfynden blir allt fler när även medelklassen börjar få det tufft. Foto: Janerik Henriksson/TT.

I dag är inget föremål för loppätet för att säljas för en hundring.

Från min barndom i det fattiga nordöstra Göteborg minns jag den ständiga cirkulationen av prylar. Det fanns alltid något att ta med till kompisens mamma, en gratängform som inte fick plats i skåpen eller en deckare på spanska som cirkulerat bland latinosvenskarna. Sedan skickade mamman tillbaka något, kanske kunde vi ha nytta av en avancerad kattsandlåda, riktigt dyr var den, när nu Smulan gått vidare? Man bar alltid omkring på grejor mellan mammorna. Det gör man fortfarande i orten, där barnen släpar omkring gigantiska ikeakassar.

I Ruben Östlunds film Play från 2011, som handlar om ungdomsrånare, klass och etnicitet, finns ett sidospår i form av en vagga, som ställts på ett tåg. Den står i vägen, tågpersonalen gör allt mer irriterade utrop för att kontakta vaggans ägare, men ingen träder fram. Vaggan har tolkats som symbol för det ena och det andra (bland annat som stöd för den rasistiska teorin om migrationen som ett medvetet folkutbyte), men jag tänkte att vaggan inte var särskilt mystisk, bara ett sätt att skicka ett större föremål mellan två städer för den som inte har pengar till porto, och att den nog hämtades upp i god ordning på destinationsorten.

Man säljer knappast sommarstugan för att köpa ny vinteroverall av något av de dyrare märkena, men kanske villatillbehöret studsmattan för att delfinansiera köpet.

Förra året upptäckte jag med förundran medelklassens små marknadsutbyten. Först såg jag dem av en slump. Jag har därefter börjat följa fenomenet med visst intresse. Avlägsna bekanta med två höga löner, bilar och sommarstuga säljer sneda juniorsängar, avskavda hamsterburar och inkompletta småbarnscyklar till varandra som tokiga. Påtagligt ofta är det saker som de fattigare människorna som jag vuxit upp med inte skulle ha drömt om att kränga utan som självklart hade passats vidare utan något swishande inblandat. Det händer att grejerna är så slitna och vinda att jag blir förhäxad av sekundärskam och tvångsmässigt klickar fram ”säljarens alla annonser”.

Jag får kämpa för att inte trilla ned i vänsterpopulistiska antaganden om att fattiga i genomsnitt har högre moral. Ett rimligare antagande är att även ISK-klassen har problem med kassatorsk. Eller att de fick det när räntorna blev höga i förfjol. Man säljer knappast sommarstugan för att köpa ny vinteroverall av något av de dyrare märkena, men kanske villatillbehöret studsmattan för att delfinansiera köpet.

Läs mer

Jag gissar här, och det beror inte på slöhet, utan på att Sverige med skatteomläggningen 2007 slutade föra bok över hushållens skulder och förmögenheter. Ett försök att återintroducera datainsamlingen bekämpades hårt av högern och näringslivet förra året som ett farligt intrång på den personliga integriteten och ett hot mot företagsklimatet, och det blev en tumme ned. Det vi har är aggregerad data, vilket är otillräckligt för att dra säkra slutsatser. Men det sagt: det hejdlösa säljbeteendet talar för att delar av villaklassen upprätthåller en ekonomisk fasad. Och nej, ekonomiskt resursstarka människor har inte i genomsnitt lägre moral, men tydligen lite längre till skam.

Utrikes 13 mars, 2025

Grön utanpå, brun inuti

En bonde demonstrerar utanför Europaparlamentet i Bryssel den 4 juni 2024, i protest mot klimatprogrammet Gröna given. Foto: Omar Havana/AP.

En ny rörelse inom Europas extremhöger utger sig för att kämpa för miljön – samtidigt som de förkastar idén om global uppvärmning. Men bakom deras andliga ekologi döljer sig ett försvar av de rikas intressen.

– Det finns en djup motsägelse hos Ekologisterna, förklarade journalisten Eugénie Bastié i en panel i den Fox-inspirerade franska pratkanalen C News.

– De förespråkar nedväxt utan att vara tydliga med vad det innebär. Men om man vill ha nedväxt och agroekologi, kommer Frankrike de kommande 20 åren att behöva en till två miljoner fler bönder. Det skulle motsvara flykten från landsbygden vi såg på 1950-talet, men åt andra hållet.

Frankrikes gröna parti menar inte allvar med att minska utsläppen, förklarade hon, av rädsla för att störa andra vänsterfrågor. För dessa så kallade progressiva är det viktigare med en kortare arbetsvecka och ett behagligare stadsliv. En nedväxt av det franska jordbruket däremot skulle ”innebära slutet för både 35-timmarsveckan och semestern, och tvinga ut människor på fälten för att arbeta”.

Hennes kollega i panelen, advokaten Alain Jakubowicz, undrade om en lämplig jämförelse kunde vara Pol Pot.

Eugénie Bastié är en profilerad skribent för högertidningen Le Figaro, och hörs ofta fördöma Ekologisterna för att bry sig mer om ”woke” än om jorden. De må sprida ”antikapitalistiskt konfetti”, men deras välfärdsmodell bygger fortfarande på Frankrikes tillväxt under efterkrigstiden, de ”Trettio glansårens” masskonsumtion.

Bastié kallar vänsterns miljövänner för ’vattenmeloner’ – gröna på utsidan, röda på insidan. Men vad ska vi kalla högerns dito?

När den vänsterledda Nya folkfronten, där Ekologisterna ingick, förra sommaren gick till val på att se pensionerna och klimatet som ”samma kamp”, hånade Bastié idén.

”Kampen mot den globala uppvärmningen kommer oundvikligen innebära minskad köpkraft och ett urholkande av sociala rättigheter – det är bättre att vara ärlig och säga det”, twittrade hon. 

För henne står valet mellan ”nedväxt och vår nuvarande levnadsstandard” – och det är ”århundradets dilemma”.

Bastié kallar vänsterns miljövänner för vattenmeloner – gröna på utsidan, röda på insidan. Men vad ska vi kalla högerns dito? Kanske avokador: gröna på utsidan, men med en hård brun kärna.


Ekologisk konservatism är ingen nymodighet från 2000-talet, eller ännu ett av näthögerns kära experiment. Det är snarare en ny variant av en klassisk konservativ miljösyn, där ekologi inte ses som ett interventionistiskt projekt för att omforma världen, utan som en moralisk uppmaning att tygla modernitetens överdrifter.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Reportage 13 mars, 2025

Vänster efter trafikljuset

Foto: Josef Nedstam

Flamman åker Östtyskland runt för att förstå Die Linkes återhämtning – och varför tyskarna är på flykt från mitten.

En bra sak med vårt hotell i Berlin är att det ligger på gångavstånd till lokalen där Die Linke har sin valvaka. Det dåliga är att det ligger precis vid East Side Gallery. Vi tvingas pressa oss genom turister som trängs likt boskap framför fritidsgårdskonst och banala fredsbudskap som pryder en kilometerlång kvarlämnad bit av Berlinmuren. Kunde de inte rivit hela när de ändå var igång?

Die Linkes valvaka äger rum precis intill turistfällan Badeschiff, en simbassäng som flyter i Spree. Jag hade dessutom hoppats att man bara kunde knalla in och lyssna på politikerna om man bara kom i god tid. Det kunde man inte. Och vi var inte där i god tid.

Plötsligt ser jag ett gammalt bekant ansikte från den tyska aktivistvänstern i vimlet. Henning Obens! En gång lärde han mig vilket magiskt ord man ska säga för att åka billig taxi i Berlin. Jag frågar Henning vad han gör nu för tiden och det visar sig att han är digital kommunikatör för Die Linke. Vi fiskar efter att bli insläppta men får inget rakt svar.

För att komma in till den egentliga valvakan behöver man ett rött armband. I stället står vi ute på ”stranden” i februari och trängs vid en tv-skärm. Jag är på uselt humör och börjar känna av huvudstadsstämningen. Här är för mycket folk och de har lite för uttänkta hipsteroutfits och lite för symmetriska ansiktsdrag.

Dags att börja dricka öl.


Vi har kört vår Toyota till Tyskland för att förstå hur vänsterpartiet Die Linke gått från att vara uträknade kring tre procent, till att spurta upp mot tio. Resan börjar dock inte i Berlin, utan i östtyska Chemnitz – tidigare känt som Karl-Marx-Stadt.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr