– Det började mer som terapi. Att ge mig ut och leta stekpannor, organisera och ta hand om saker, tog mig ut ur hemmet. Att återställa dem blev symboliskt för restaureringen av mig själv, tillbaks till en funktionsduglig människa.

För Uppsalabon Joel Bergqvist, 37, är restaureringen av gjutjärn ett passionsprojekt, och han jobbar fortfarande som kock för att få ekonomin att gå runt. Men intresset började som en flykt från jobbet – och hans eget mående.

– Jag var utbränd och suicidal i flera år, på en hemsk plats i livet. Jag behövde göra något praktiskt med händerna, något jag hade kontroll över som kändes riktigt och meningsfullt.

Verkstaden ligger fortfarande i hemmet, och både hans ”it-nisse” och verksamhetsutvecklare får betalt i hemgjord kimchi och inlagd gurka.

Jag tror att man blir en lyckligare människa av att omge sig med vackra ting.

– Att vara kock var så jag utvecklade intresset för gjutjärn och mat i allmänhet, och det är ett yrke som ger människor mycket glädje. Men det är också så fokuserat på konsumtion och hedonistisk njutning. Man ser väldigt mycket svinn och slöseri, det gnager i mig även nu.

Tre gånger i veckan åker Joel Bergqvist runt på alla stans loppisar. Han behöver sällan åka särskilt långt utanför Uppsala i jakt på pjäser.

– Hela jävla Sverige är fullt av gjutjärn, vart man än vänder sig finns det järn att hitta. Jag har bland annat samarbeten med flera som tar hand om dödsbon, som hör av sig när det finns att hämta. På somrarna åker jag på minst två bakluckeloppisar i veckan.

Joel Bergqvist gör rent pannorna med elektrolys – en process där el körs genom ett vattenbad, och en metallplatta drar till sig all smuts och rost. Därefter smörjer han in dem i rapsolja och bränner dem i ugnen, för att skydda från att ny rost bildas.

– Många gör det alldeles för komplicerat för sig, med ett nästan ritualistiskt rengörande och smörjande. Det skrämmer nog bort gemene man, vilket är tråkigt. Vi har sysslat med gjutjärn sedan långt innan någon brydde sig om hur man skötte om det.

Den vanliga uppfattningen att man inte ska använda diskmedel för att göra rent järnpannor menar han är en ”myt från våra farföräldrar” som kommer från tiden då medlen ofta innehöll lut. Däremot varnar han för att använda ”snabbuppvärmningen” på dagens induktionsspisar.

– Den kan bränna bort beläggning och i värsta fall spräcka järnet, särskilt på antika pannor som är lite ojämnare. Men att torka noga och aldrig lämna dem blöta är nog absolut viktigast.

Får man köra dem i diskmaskinen?

– Nej, diskmaskin är haram.

2024 trädde EU:s right to repair-direktiv i kraft, som ska säkerställa rätten att reparera – genom att kräva att tillverkare av allt från telefoner till kylskåp och dammsugare faktiskt bygger produkter som går att laga, erbjuder reparation, och ger kunderna en motsvarande pryl i reserv att låna under tiden. Rätten ska vara implementerad i svensk lag nästa å.

I början av 2025 kom även en annan lag, som gör textilåtervinning obligatorisk. Även i detta fall ”förs det diskussioner om ett producentansvar för textil” på EU-nivå, som kan bli verklighet inom några år. Ungefär samtidigt föreslog Romina Pourmokhtari (L) ett förbud mot kinesiskt ”ultrasnabbt mode” som Temu och Shein, och sänkt moms på second hand-varor – eventuellt för att hinna ikapp de andra partierna, då Liberalerna var ensamma i att inte lägga en enda motion om cirkulär ekonomi under 2024. Flest lades av Miljöpartiet och Centern.

– Samtiden präglas av sugifiering, planerat åldrande och allmänt låg kvalitet. Vi är trötta på produkter som går sönder efter några år, och längtar tillbaka till när saker höll längre, menar Joel Bergqvist.

– Jag har pannor från slutet av 1800-talet som är bättre än nya du kan köpa nya idag. Men det är tyvärr en lyxprodukt när det finns 200-kronorspannor på Ikea, det är jättetråkigt.

Joel Bergqvist tar extra lite betalt när någon lämnar in ärvt gjutjärn från föräldrarna, men önskar i allmänhet han kunde sänka sina priser ännu mer. Hade han haft ännu mer tid att restaurera något annat vet han precis vad det hade blivit.

– Verktyg! Yxor och hammare från mitten av förra århundradet var smidda med en helt annan hållbarhet. Jag gav mig på att fixa några yxhuvuden, men var tvungen att lägga det på is.

49-åriga Peter Foberg i Mölnbo instämmer. Han har själv ett helt vindsrum fullt av gamla verktyg till salu.

– Vi behöver inte importera så mycket mer verktyg från Kina, det är onödigt. De vi har är ofta gjorda av oerhört god kvalitet så länge de tas hand om. Det är inte ett laservattenpass, men det gör jobbet.

Han har samlat på prylar hela livet, och säger skrattande att dagens verksamhet bara är ”de naturliga konsekvenserna av ett mångårigt loppismissbruk”. För snart 11 år sedan startade Peter Foberg butiken Prima Pinaler med två vänner, som då tog upp ett litet hörn på nedervåningen. I dag är den gamla Mölnbokvarnens alla våningar och skrymslen ett myller av nostalgi – dockor, skyltar, lampor och forna tiders krimskrams samsas med större pjäser, som träningscykeln från 50-talet eller en monstruös skrivmaskin som ser ut att väga minst ett ton. Dyra antikviteter har dock aldrig varit Peter Fobergs sport.

Hela jävla Sverige är fullt av gjutjärn, vart man än vänder sig finns det järn att hitta.

– Det här är bruksföremål som förtjänas att användas igen, antingen som precis det de en gång var eller något helt nytt. En resekoffert från 1800-talet, som du packade full med kläder och släpade ned till hamnen för att ta ångbåten till USA, kan bli ett jättebra soffbord.

”Pinaler” är helt enkelt synonymt med ”grejor”, och här finns något för de flesta. Många av kunderna är inredningsintresserade, vill klä sig som att de levde i en annan tid (ett gäng som ”gärna kommer i flock”, enligt Peter), och fanatiska samlare.

– De vet allt om fotogenlampor eller leksaksbilar, har redan femhundra hemma, och letar efter en till. Det är väldigt ofta gubbar, men inte bara. En av de senaste årens roligaste trender är uranglas, sådana som lyser ilsket grönt i UV-ljus. Både farbröder och unga tjejer kommer hit med blacklight [ultraviolett ficklampa] på skattjakt.

Han är inget stort fan av modeordet ”upcycling”, men Prima Pinalers kanske mest uppmärksammade verksamhet heter ”Ljuv musik”. Med hjälp av kollegan Krister Gustavsson byggs gamla radioapparater omsorgsfullt om till fullt fungerande Bluetooth-högtalare.

Peter Foberg har helt klart känt sig mer motvalls förr. Även han tycker sig se fler dela intresset för gamla saker, hantverk och återbruk, och det verkar skära genom både generation och klass.

– Många har väl till slut insett att slit-och-släng-mentaliteten inte är så jäkla kul. De som inte gillar sådant här kommer ju förstås inte hit, men här ser jag både pensionärer och tonåringar, fattiga studenter och äkta slottsägare, säger han.

– Jag tror att man blir en lyckligare människa av att omge sig med vackra ting. De måste inte vara dyra, men de är väl utförda och har en historia. Fulhet förnedrar själen, brukar vi säga.

Peter Fobergs senaste köp i linje med butikens ledord ”åtråvärt återbruk” var utemöblerna från den gamla ”Konsumbaren” i Flen.

– Säkert inköpta någon gång på 30-talet, jättesnygga. Det fanns till och med en liten skylt kvar på, där det stod vilken verkstad som tillverkat dem. Verkligen inte något för en seriös antikhandlare, men en perfekt pinal.

”Jag önskar att ingen mer ska behöva bli sängliggande bara på grund av okunskap.”

29-åriga Isa Schedin skriver till Flamman från sitt sovrum i Umeå. På skrivbordet bredvid sängen har hon hela sin ”smedja”, där hon tillverkar smycken i silver som hon säljer på nätet. Senaste månaderna har dock orken inte riktigt räckt till.