Vad är svenskt? Denna fråga har sysselsatt härskaror av etnologer och andra forskare, publicister och debattörer och givetvis politiker och förståsigpåare.
Henrik Berggrens och Lars Trägårdhs bok lånar sin titel från en skrift av Sanfrid Neander-Nilsson, som gavs ut år 1946. Neander-Nilssons föreställningar om svenskheten bottnade i klagomål över att svenskarna var blyga, känslokalla och ensamma. Berggren och Trägårdh visar att den nazistanstukna journalistens åsikter om det svenska folklynnet rörde sig inom en väl etablerad idétradition. Den tar enligt författarna sin början i 1800-talets nationalromantiska idévärld och står sig än idag. Ingen mindre än folkpartets integrationspolitiska talesman, Mauricio Rojas, presenteras som en sentida representant för denna tradition.
Berggren och Trägårdh levrerar en spännande och övertygande idéhistoria av svenskhetens ”historiska rotsystem”.
På ett stundom briljant sätt visar de skickligt att det går att hitta en ”svensk ideologi” eller snarare en ideologisk syn på svenskheten som förenar konservativa och progressiva, de hyllande och de kritiska rösterna genom tiderna.
Ett visst mönster som etableras under Erik Gustav Geijers och Carl Jonas Love Almqvists tid går igen även hos August Strindberg och Ellen Key. Snarlika tankar om svenskheten finns hos såväl Verner von Heidenstam och Gustav Sundbärg om Per Albin Hansson och, här blir det nog mest anmärkningsvärt, Alva Myrdal, Eva Moberg och andra sentida debattörer.
Enligt Berggren och Trägårdh mynnar den svenska ideologin ut i att etablera ett unikt ”samhällskontrakt” som ger upphov till den svenska välfärdsstaten. Det som kännetecknar det svenska samhället är nämligen, enligt författarna, ”statsindividualismen”.
På ett enastående sätt har alltså den svenska välfärdsstaten löst det som filosofen Immanuel Kant betecknat som ”asocial socialibilitet”, eller annars uttryckt, den inneboende konflikten mellan motpolerna individualism och gemenskapsbehov. Denna tankegång leder Berggren och Trädgårdh fram till den intressanta tesen att socialdemokraternas svenska folkhem i själva verket utformades ”inom ramarna för en svensk själsbild från mitten av 1800-talet”. Det innebär att en stark stat skapar förutsättningarna för ”en nationell gemenskap av fria, självständiga individer”.
Man skulle här kunna kritisera Berggren och Trägårdh för att i stort sett konstruera svenskhetens idéhistorier alltför rakt, och på grundval av selektivt utvalda källor. Dessutom ignoreras ganska konsekvent det faktum att Sverige knappast är att betrakta som en isolerad ö i ett folk- och idétomt hav. I boken används jämförelsen mellan Sverige å ena sidan och USA och Tyskland å andra sidan, mest för att cementera författarnas tes att den svenska ”statsindividualistiska” välfärdsstaten är unik. Även denna tes skulle kunna debatteras.
Men Berggren och Trägårdh argumenterar på ett sympatiskt och framför allt tankeväckande sätt. Mycket intressant är inte minst bokens avslutande kapitel som tar upp diskussionen om den svenska välfärdsstatens framtid. Här påpekar författarna för det första att det starkt kritiserade folkhemmet alls inte är en skapelse av kollektivistiska, socialdemokratiska socialingenjörer, utan tvärtom, idéhistoriskt sett, fast förankrat i den svenska borgerlighetens idéer om svenskhet och det goda samhället.
Berggren och Trägårdh analyserar sedan hur begreppet ”civilsamhället” användes av Timbrohögern som en murbräcka mot just det gamla socialkontraktet som i Sveriges fall allierade en stark stat med den oberoende individen mot instanser som familjen, kyrkan etcetera. Civilsamhället definierades på 1990-talet mot staten. När vissa delar av väns-tern anammade denna grundsyn raserades stödet för den svenska modellen snabbt. Det som återstår är, enligt Berggren och Trägårdh, ”en trött statsindividualism med pluralistiska inslag”.
Även om författarna enligt min smak alltför mycket fokuserar på några få delar av den överbyggnad, som är förknippad med skapandet och utformandet av välfärdsstaten, är boken ett välskrivet och intressant inlägg i debatten om den svenska modellen. Och en elokvent attack mot debattörer och forskare som på senare år försökt peka ut välfärdsstaten som totalitär, strukturellt rasistiskt och allmänt misslyckad.