Häromdagen när jag åt lunch tillsammans med två av barnbarnen spillde Elvira på duken och hon sa spontant något jag inte uppfattade.
– Hon sa ett fult ord, sa storebror Jonathan upplysande och när jag frågade vilket sa han att han inte får lov att säga det men om han fick en papperslapp och en penna kunde han skriva ner det. Han skrev med stora bokstäver FAN. Jag frågade Elvira om det var sant, hade hon verkligen sagt det. Hon tittade allvarligt på mig och så sa hon:
– Jag kan inte hjälpa det. Det är Linus som smittat mig! Jag är smittad!
Hon fortsatte att titta allvarligt på mig som om hon bad mig att jag skulle förstå att hon faktiskt var helt utan skuld. Det var killbacillernas fel. På min tid fanns det bara tjejbaciller – inga killbaciller. Åtminstone trodde vi nog det – tills nu, när patriarkatet än en gång har avslöjats med byxorna nere.
När jag gick på statens omskolningskurser för att utbilda mig till sekreterare fick jag lära mig att inte reagera om chefens kollegor klappade mig i baken när jag serverade kaffe på deras sammanträden. Det ingick i utbildningen att lära mig att min kropp var fri mark för chefens kollegor att tafsa på.
Ett av de mest effektiva sätt att kränka kvinnor och kvinnors kompetens är att låtsas som att den inte finns och att vi har legat oss till olika befattningar. Efter tre års medlemskap i Vänsterpartiet placerades jag ganska högt på distriktets riksdagslista. Jag fick höra att det i korridorerna viskades att jag måste ha legat mig till den positionen. Att jag hunnit bli ordförande i Vänsterpartiets kvinnopolitiska utskott, ersättare i partistyrelsen, var partiets representant i pensionsarbetsgruppen var tydligen inte tillräckligt för att hamna högt på riksdagslistan. Utan det måste till något alldeles extra för att klara det. Jag måste ha haft sex med någon – eller varför inte några – som skulle ha blivit så beroende av min sexuella kompetens att de var villiga att sätta alla demokratiska spelregler åt sidan för den.
Det finns kvinnor som inte kan träda fram i offentlighetens ljus och finna stöd i andra kvinnors upplevelser
Just det här har satt ett djupt sår i mig. Eller om det har varit ett enda stort sår där alla kränkningar och förminskningar under mitt långa liv rivit upp det som eventuellt hunnit läka. När jag nu möter den ena #MeToo-kampanjen efter den andra, hör den ena yrkesgruppen på den andra komma ut och berätta om sina upplevelser av sexuella övergrepp, förminskningar och annan skit som patriarkatets killbaciller gett oss rivs allt upp igen.
Men för några av oss finns det inte någon #MeToo-kampanj. Det finns kvinnor som inte kan träda fram i offentlighetens ljus och finna stöd i andra kvinnors upplevelser. Det finns kvinnor som inte kan välja om de vill göra en anmälan eller inte. I denna #MetToo-kampanj finns de kvinnor som lever gömda därför att de inte kan återvända till sina hemländer. Det kan vara att de riskerar att utsättas för mord i hederns namn av sin familj. För att överleva arbetar kvinnan svart för en spottstyver och utsätts många gånger för sexuella övergrepp av sin chef. Hon kan inte gå till polisen och anmäla övergreppen – om hon nekar sex lyfter chefen luren och ringer till Migrationsverket och verkställigheten till hemlandet är ett faktum.
I den här #MeToo-kampanjen finns också de kvinnor som importerats hit av män. Kvinnor som tvingas stanna kvar i förhållandet därför att könsblinda politiker inte gör något åt den lagstiftning som tillåter att män i Sverige våldtar och misshandlar kvinnor och sedan – med full returrätt i två år – ringer Migrationsverket som verkställer returen. Om kvinnan går till polisen och anmäler våldtäkten behöver mannen inte ens lyfta på luren! I stället kan han börja bläddra i postorderkatalogen igen.
Nu är det nytt år och det finns bara en väg att gå och det är framåt. Patriarkatet? No more!
