Vi har pratat om den i snart ett halvt decennium. Polariseringen, den som sliter samhällen itu.
Från vänster förklarar man den med ökade ekonomiska klyftor, en välfärd i förfall och ett folkhemsbygge där folket bygger hemmet och de rika flyttar in.
Från höger: företagarna bygger hemmet och sen flyttar invandrare in och går på bidrag som finansieras med skatt – som är stöld.
Och drömmer man om revolutionen behöver polariseringen inte vara något dåligt. Men även för revolutionärer torde det vara uppenbart att den kritiska massan saknas. Jo, Vänsterpartiet har ett starkare stöd än på länge, men något maktövertagande finns inte i korten, vare sig med vapen eller valsedel.
Företagarna bygger hemmet och sen flyttar invandrare in och går på bidrag som finansieras med skatt – som är stöld.
Faktum är att polariseringen, som den har kallats, har byggt en högermajoritet i riksdagen och det största fascistoida partiet vi någonsin haft i Sverige.
De rika tar pengarna, de fattiga betalar, invandrarna får skulden.
Förtroendet för samhällets institutioner bryts ned, eftersom det enda som funkar är att köpa sig före en växande vårdkö med en privat sjukförsäkring.
Och vänsterns svar är att agera bromskloss för de mest förfärliga företeelserna.
Men tänk om vi gjorde något tillsammans istället.
Ser man tillbaka finns det egentligen två ljuspunkter från det gångna årtiondet. Klimatrörelsen och flyktingmottagandet.
Att framförallt barn och unga ger sig ut på gatorna och protesterar mot katastrofen. Att människor över hela landet gemensamt ordnade det flyktingmottagande som staten så fullständigt hade misslyckats med 2015.
Kanske kan vi fortfarande rädda landet undan fascismen genom att göra något gemensamt. Något nästan alla tycker behövs. Där vi kan sätta de arbetslösa i arbete och skapa värde för hela landet.
En trovärdig klimatomställning, en fungerande tågtrafik, en välfärd för alla – projekt med brett folkligt stöd finns det gott om.
Men det socialdemokratiska projektet tycks vara att hitta den magiska gräns där man är precis lagom mycket som SD för att vinna tillbaka SD-väljarna utan att förlora de egna man ännu har kvar.
Förutom att det helt enkelt fungerar skitdåligt blir resultatet ett sammanfallande samhälle, vilket gör människors uppfattning om att samhällets institutioner inte går att lita på tragiskt korrekt.
Det, i sin tur, är en perfekt miljö för högern och en direkt giftig atmosfär för hela vänstern.
Att Centerpartiet måste med på tåget utesluter förstås att det blir några särskilt radikala projekt, och finansminister Magdalena Anderssons ovilja att låna stänger dörrar för riktigt stora satsningar. Men om de gemensamma projekten uteblir även i nästa budget kan man räkna med att även vänsterrösterna fortsätter utebli.
